Latent Skitsmal

Hej igen. Förlåt att jag tröttar ut er med den oändliga strömmen av inlägg.

Det där var ironi. Jobbet, livet och tre säsonger av en massmördarserie är vad som har kommit emellan oss. Nu kom jag emellertid på något högintressant att berätta - och då kan inte ens Dexter Morgan stoppa mig.

Efter en veckas tvärslemmig förkylning var det idag en ren fest att stiga i löparpjucken, dra på vintertightsen och pulsklockan med GPS och susa iväg i 5:20-tempo i det nytillkomna bäckmörkret. En ren fest ända tills jag insåg att det myckna Dextertittandet har satt sina outplånliga spår i mitt psykopsyke. Vid 2 km-passeringen (på en ganska mörk cykelväg) dök nämligen följande tanke upp:

Vad bra att jag är utrustad med GPS. Då kan snuten, när de har hittat kroppen, lägga min klocka i en plastpåse märkt med ärendenummer, koppla den via USB till min Garmin Connect och kolla var på kartan mitt furiösa tempo upphörde. Ungefär där torde den bestialiske mördaren ha dykt upp. Den informationen borde underlätta utredningsarbetet en smula.

Ja, gud vad bra.

Alla svärord i världen. Jag har gått och blivit snorig lagom till halvmardrömmen. Drar förstås i mig litervis av hokus pokus och vilar in absurdum, men är ändå inte helt övertygad om att jag kommer att ta mig runt i ett stycke.

Ett ljus i mörkret är dock kommentaren som min tidigare nämnda snudd på Engelbrekt-pappa levererade och som nådde mig via min moder:


Hon kan ju gå runt lite försiktigt.


Mm. Säkert.

Det är sannerligen inte ofta jag ångrar att jag en gång i tiden tog det hyrda Shell-släpet och flyttade iväg mitt pick och pack från moderhålan Skinnskatteberg. För att vara mer exakt i frågan; det händer nästan aldrig.

Endast vid några få tillfällen per år hugger det till i hjärteroten min och jag skänker i storstadens brus en längtansfull tanke till de susande skogarna, det obefintliga nöjesutbudet och de effektiva skvallerkanalerna. Det är när Aftonbladet eller Expressen via sina löpsedlar basunerar ut följande budskap:

De tjänar mest i din kommun




Jaha.

Jaevlar jaevlar, nu har det hänt igen! Ytterligare ett bevis har lagts till min jag-har-ingen-kondition-och-kan-nog-egentligen-inte-springa-hög. Sprang relativt obehindrat cirka 18 kilometer i lördags och erhöll naturligtvis en hybris som fick Björn Ranelid att framstå som blygsam. Tänkte följa upp succén medelst ett kvalitetspass i onsdags och wham bam var jag nere på marken igen bland er andra dödliga flåsfläbbon.

Tog mig till mitt gym, steg segerviss upp på löpbandet och inledde så småningom ett intervallpass. Modellen för ett dylikt är att jag springer som en idiot i 200 meter, står still i 40 sekunder och upprepar det hela tio gånger. Hur som helst. Nästan samtidigt som jag intog mitt löpband kom en annan sjukt snygg brud och gjorde detsamma. Hon fegjoggade i 8 km/h och jag fnös föraktfullt inombords när jag själv kom upp i hastigheter som nära nog tangerade Mustafa Mohameds...maratontempo. För att rakryggat yppa sanningen; kring 16-17 km/h.

När jag nästan var nerjoggad och allt satte den andra sjukt snygga tjejen i gång med att ogenerat härma mig. Hon satte av i intervaller och jag slogs av hur in i helsikes snabbt det såg ut att gå.  Mycket snabbare än det  kändes för mig (och såg ut i spegeln). Vafalls? Spöad av denna där? Jag kokade av ilska. Kunde till sist inte hålla mig ifrån att slänga ett svettigt getöga på displayen och höll nära nog på att flyga av mitt eget band när den visade blygsamma 13 km/h.

Nu har den här konditionsbluffen sannerligen gått för långt. Jag har tydligen uppfunnit ett specialsätt att springa i hög hastighet på löpband på utan att det de facto går fort. Fråga mig bara inte hur.

Att jag är ett unikum i många avseenden kan ju knappast ha undgått någon som känner mig. Tidigare idag lamslogs jag totalt av insikten om att jag är ett unikum även i fråga om kondition -  ty jag är den enda nu levande människan som klarar av att springa 17 kilometer, men ändå helt och hållet sakna kondis.

Under min så kallade friskvårdstimme begav jag mig till Hammarbybacken för att vässa formen inför halvmaran. Det vankades backintervaller. Tänkte mig ett pass där jag skulle springa uppåt så fort tygen höll i en minut och sedan jogga ner igen och upprepa proceduren minst sju gånger. Redan efter den första vändan flåsade jag som den värsta Helge Fossmo. Två gånger till och hjärtat riste i bröstkorgen likt en gädda på land. Klarade därefter av fyra till av en ren slump men andades hela tiden som vore jag nära bleka dödens minut. Kondition var nog inte det första ordet en eventuell förbipasserande ville koppla samman med mig. Inte ens under pistolhot.

Självklar slutsats; under mina längre löpsessioner har jag funnit ett sätt att kringgå hjärtat och lungorna och därmed också konditionen. Ett unikum! Ett unikum som lurar systemet och andas på ett tidigare okänt specialsätt. Helsike vad coolt.

Man vet att ens pappa är gammal när ens farfar (framliden sedan Dackefejdens dagar) på fullaste allvar övervägde att döpa pojkstackaren till Engelbrekt.

Man vet att ens pappa är gammal när han har varit pensionär i över tjugo år.

Man blir väldigt övertygad om att ens pappa är gammal när han insisterar på att få betala en matlagningskurs till sin dotter och envist vägrar ta till sig protesterna. Så kass är jag faktiskt inte på't.  Jag har inte så ofta anledning att göra mig till, bara.

Lika irriterad som övertygad blir man när det subliminala budskapet i de idoga övertalningsförsöken långsamt blottas; Hur ska du någonsin kunna hitta en man när du inte kan laga mat?

Fan. Jag som inte kan knyppla lakansspetsar heller.

Ja, du tror att du är gullig när du har gummistövlar på dig. Till och med så gullig att du kan komma undan med dem trots att bristen på nederbörd står som spön i backen. Lyxgullig tror du att du är om nämnda fotbeklädnader är av märket Hunter.

Det här råkar jag veta ett och annat om. Du är inte ett dugg gullig. Byt skor!

När jag var liten så trodde jag att det jobbiga med att jobba var just det faktum att man jobbade. Nu vet jag bättre. Det jobbiga med att jobba är att man för det mesta jobbar tillsammans med andra människor. Bara det faktumet borde generera ett sjusiffrigt belopp i lönekuvertet varje månad.

I övrigt inte så mycket att orda om. Eller jo! Vad påstår jag nu? Jag fick ju hem tidningen Buffé idag. Högtidsstund.

I mitt senaste inlägg förutspådde jag att min skinnskattebergsvistelse skulle utgöra ett värdigt avslut på mitt sommarlov. Inget skulle kunna vara mer fel. Jag hann inte mycket mer än komma dit innan jag var tvungen att lägga mig som en döende hund under en filt. Magont. Illamående. Orkeslöshet. Först tolkade jag det hela som en kommentar på Kolmårdens (rötmånad-)kebab, men när även tillståndet feber adderades under lördagen blev jag klart misstänksam. Vänta nu, vilka smitthärdar till djur hade jag exponerats för? Om jag helt bortsåg från alla luftburna smittor kunde jag enkelt sluta mig till att det var getinfluensa. Det var helt enkelt det enda djuret jag hade klappat på förutom kanske något slumpvist flygfä och således också roten till mitt passiva tillstånd.

Getinfluensan gav med sig något efter ett par alvedon och kvällens 30-årsfest kunde planenligt besökas. Trevligt. Öltältningen som inte var någon öltältning utan en spelning på den lokala syltan Station visade sig intensifiera min getsjukdom till max...så jag gick helt sinikka hem och sov. Jag tror att det blev för mycket Skinnskatteberg på en och samma gång. Alla som någon gång varit där förstår nog vad jag menar (och gör man inte det så är man förmodligen inte en del av lösningen utan snarare problemet).

Halva söndagen passerade under en filt och resten av den på väg hem till civilisationen. Väl där sjönk febern sakta men säkert och vips var jag människa igen. Arbetsdag idag och 8 kilometer jogging nyss. Slutet gott, allting gott.

Idag har jag inte riktigt haft tid med er. Jag har nämligen tillbringat min dag på Kolmårdens djurpark och där valt ut olika djur som jag kan tänka mig att bli uppfostrad utav. Bättre förekomma än förekommas, tänkte jag cyniskt. En dag ligger man där avsvimmad i skogen och då måste man ha en målbild.

Hur som helst. Etta på min lista kom surikaten, tätt följd av dvärgsilkesapan och - det här vill jag näppeligen erkänna ens för mig själv - delfinen. Jag har hört alltför många spån till brudar påstå att  delfiner är världens vackraste djur (och ingen ser när de gråter!)...för att känna mig riktigt bekväm med den listplaceringen. Men. Faktum kvarstår.  Trea på uppfostringstoppen. Skräckscenariot vore snöleopardfamiljen.

Sommarlovet sjunger på den allra sista versen och slutklämmen ska tillbringas i modersjordkällaren i den västmanländska urskogen. Jag har lite olika aktiviteter på agendan såsom hetsätning, skogslöpning, 30-årsbalunsning och eventuell öltältning. Torde bli ett värdigt avslut på ett i alla avseenden ljuvligt sommarlov. Eftersom internet som uppfinning ännu inte nått Skinnskatteberg får ni hålla ut till efter helgen då nästa rafflande inlägg väntas. Ship ahoy.

Jag läste just igenom några av mina gamla blogginlägg och fann formuleringen "...när jag nu i vuxen ålder lever ett liv kemiskt befriat från löptävlingar...". Detta författades i mars 2009 och äger numera ingen som helst riktighet. Mitt liv  mer eller mindre kretsar just kring detsamma denna sommar. Äta godis? Gott men dumt. Springa 8 km? Egentligen för lite, men OK. Nyttja rusdryck? Gott men urdumt. Springa 17 km? Också för lite, men bra ändå. Intervaller? Nu börjar vi snacka. Backträning? Duktig idiot.

Om exakt en månad smäller det. Köttbullen sätts i rullning! Stockholm halvmarathon.

Ett av mina huvudmål med den här bloggen är att belysa diverse obegripliga fenomen. Jag skulle göra det mycket enkelt för mig om jag här och nu valde att belysa fenomenet Kissie. Hon torde vara bekant för alla och envar som någon gång med kväljningar valt att botanisera i fjortisarnas bloggträsk. Vad inte riktigt alla vet är dock att denna mänskliga patthoppborg har en bror vid namn Peter. I ett slags dumskallarnas sammansvärjning har även han bestämt sig för att starta en blogg - en blogg vars läsarstatistik slog rekord i samma sekund som hans vedervärdiga syster krafsade ner en länk. Så fungerar det, gott folk. Högkvalitativa bloggar som min har 15 läsare per dag. Syskonen Motbjudande sammanlagt säkert dubbelt så många. Minst.

Nåväl. Åter till denna Peter; vars tursamhet i det så kallade genlotteriet endast kan beskrivas som begränsad. Eller nja. Han ser inte riktigt klok ut, för att för en gångs skull tala klarspråk. Trots detta * får han dagligen tonvis med osäkra och debila brudar att skicka in bilder på sig själva. För bedömning. Betygsättning. Allt enligt en skala som i ena änden graderas med ett "herregud" och i andra änden "bånge alert". Känner han sig generös för dagen lägger han också till en kommentar i stil med "du kanske kan skippa glasögonen" eller (om tjejen har rejält med otur) "ja, jag skulle ligga med dig". Vad säger detta om dagens tonårskultur? Flickors självkänsla? Jag blir mörkrädd och det med besked.

Obegripliga fenomen, mina vänner, obegripliga fenomen. Tillsammans ska vi  outtröttligt nysta i dem. Här är ena änden av garntrasslet...


http://www.finest.se/peter08




*) Det vore förvisso lika vidrigt om det var fråga om en snygg kille. Men inte riktigt lika konstigt.

Mjo. Man är ju ingen Katrin Zytomierska precis. I samma stund som jag tryckte på publiceraknappen igår genomsköljdes jag av en god portion dåligt samvete. Tänk om någon snäll Linda läser vad jag har skrivit? Tänk om någon snäll Linda tror att hon var ett as på högstadiet? Tänk om någon snäll Linda tror att hon är ett as nu för tiden? Som i en centrifug gick tankarna runt i min lilla valnöt till hjärna, men jag beslöt mig för att skjuta bort dem. Högstadiet är trots allt en väldigt svunnen era. Nu är jag vuxen och skriver väl vad jag vill.

Så händer det. Ett hett mejl på hotmail skvallrar om en nytillkommen kommentar som väntar på godkännande. Iskall våg av ågren när jag ser vilket inlägg det gäller. Permafrost när jag läser den. En snäll Linda från högstadiet som  oroar sig för att hon på något sätt förpestat mitt liv. Jäsiken. Skit också. Snabbt författa ärligt menad kommentardementi.

Man är ju ingen Katrin Zytomierska precis.