Latent Skitsmal

Hej igen. Förlåt att jag tröttar ut er med den oändliga strömmen av inlägg.

Det där var ironi. Jobbet, livet och tre säsonger av en massmördarserie är vad som har kommit emellan oss. Nu kom jag emellertid på något högintressant att berätta - och då kan inte ens Dexter Morgan stoppa mig.

Efter en veckas tvärslemmig förkylning var det idag en ren fest att stiga i löparpjucken, dra på vintertightsen och pulsklockan med GPS och susa iväg i 5:20-tempo i det nytillkomna bäckmörkret. En ren fest ända tills jag insåg att det myckna Dextertittandet har satt sina outplånliga spår i mitt psykopsyke. Vid 2 km-passeringen (på en ganska mörk cykelväg) dök nämligen följande tanke upp:

Vad bra att jag är utrustad med GPS. Då kan snuten, när de har hittat kroppen, lägga min klocka i en plastpåse märkt med ärendenummer, koppla den via USB till min Garmin Connect och kolla var på kartan mitt furiösa tempo upphörde. Ungefär där torde den bestialiske mördaren ha dykt upp. Den informationen borde underlätta utredningsarbetet en smula.

Ja, gud vad bra.