Latent Skitsmal

Helvetes jävla bredbandsbolaget verkar aldrig få tummen ur och slänga in mitt adsl i lyxvåningen på Strahlenbergsgatan. Jag har prick lika mycket abstinens som ni, om inte mer. Fick till och med sådant överskott på fritid att jag - hör och häpna - tog mig till ett gym igår. Ett redigt broilerhak vid Gullmarsplan med mörhängda biffar och en ganska katt-bland-hermeliner-ig jag. Trivdes på något konstigt sätt ändå och i morgon är det jag som tjackar halvårskort med tillhörande ryssfemmor.

Och jo. Jobbet går finfint, tackar som frågar. Jag är nog ett scheni.

Just ja. En annan fixstjärna på blogghimlen att trösta sig med under min frånvaro... *trumvirvel*...mina damer och herrar, från mig till er, jag ger er - älgen, grundämnet, Toy-brallan! Håll tillgodo även med detta författarmässiga unikum:

http://www.tartar.blogg.se

Eftersom jag packar och står i och är mer eller mindre blogginkapabel får jag hänvisa till en annan genialisk bloggare. Håll tillgodo, gott folk, killen är begåvad med fantastiska gener!


Vi ses här om sisådär två, tre veckor när mitt bredsnöre behagar återvända. Tveksamt om jag kan blogga något på arbetstid, nämligen. Jag törs fanimig inte ens gå och kissa utan att ursäkta mig. Närå. Men bloggande och dylika skenjobbsmanövrar kommer jag nog ligga lågt med. Nästan 4000 mer i lön. Har jag skrivit det?

Usel bloggmoral senaste veckan. Jag borde säkert skämmas, men det gör jag inte. Nytt jobb och allt bök det medför bör kunna förklara saken. Har haft riktigt mycket att göra på dagarna och anlänt Västerbroplan med lika mycket energi som vilken stelopererad sengångare som helst. Hur som helst - jobbet verkar kunna bli riktigt bra - om än aldrig så gemytligt som mitt gamla. Det duggar inte tätt med råa skämt precis. De flesta är emellertid snälla, hjälpsamma och vänligt inställda till det unga vackra nytillskottet (jag sänker medelåldern med sisådär 500 procent), och de 30 elever jag träffat fattade jag omedelbart tycke för. Lugna, snälla och relativt sugna på att lära sig saker. Jag tror inte att de resterande åtta i nybörjargruppen jag har på måndag bör utgöra något fruktansvärt undantag. Se där! Det blev inte så tokigt ändå. Och så var det de där nästan 4000 mer i lön. 4000. För de pengarna är det jäklar i min själ värt att ge upp tröskelpedagogiken och i stället faktiskt planera sina lektioner.

På söndag bär det via flyttbils- och kartonghelvetet av mot himmelska hammarbyhöjder och den nya lägenheten. Jag fick nycklarna i tisdags och har redan hunnit vara där två gånger för att insupa atmosfären. Jag säger det igen; kakel, klinkers, varmluftsugn, genomgående parkett. Kanske inte ens några dubbla hyror.  Aaah. Lyckliga jag. När vänder det här då?

Jag inleder med att tacka allra ödmjukast för det relativt stora antal kommentarer som rasat in på sista tiden. Att flertalet av dem kommer från bror med flickvän under alla möjliga pseudonymer väljer jag givetvis att helt bortse ifrån. Några av dem var från Daniel också; tack, tack, säger jag trots att han var farligt nära att avslöja mina topphemliga drömmar om ett drinkbord på Laroys gräddhylla.

Så var sista dagen i frihet kommen. I morgon bitti fem över halv åtta är det jag som sitter som ett neurotiskt knippe sparris på buss 77 mot Liljeholmen och mitt nya arbete. Jag har under helgen lyckats arbeta upp en riktigt frodig nervositet och jag gissar att den natt som kommer kommer att innehålla mer grubbel än sömn. Det må vara hänt. Jag ville ha förändring - och det har jag fått. Nu återstår bara att se vad det innebär. På intervjun kändes det hela nästan fånigt bra, och jag hoppas innerligt att den känslan kvarstår mer än fem minuter in på tisdagens första lektion.

Jag kommer osökt att tänka på den första dagen på mitt förra jobb - en högstadieskola i ett minst sagt mångkulturellt område. En rektor för skolan som än idag framkallar rätt obehagliga känslor. Det var kick-off i matsalen. Smörgåstårta, termoskaffe, mer eller mindre uppriktiga vad-kul-att-se-dig-igen och en 23-årig MysticQ som inte riktigt visste var hon skulle göra av sig själv. Så hände det som inte får hända. Musikläraren tar upp gitarren och beordrar allsång. Fy fan. Stel som en kakelugn med en röst som skäms för sig till och med i duschen. Ledinlåt och därmed all cred på spel. Jag vägrade sjunga. Hur beter man sig då? Joru. Man mimar övertydligt varje gång diabolisk rektors blick sveper över lärarskaran - för att inte ge intryck av samarbetssvårigheter och upprorsskap och därmed äventyra sin provanställning.

Man berättar sedan om nämnda manöver vid en konferens någon månad senare och får genast status som idiot och lustigkurre i arbetslaget... De älskar mig än idag.

Tog mig nyss en sväng kring Stureplans domäner. Herrejäsiken. Där var det gott om stiff upper lips, må jag säga. Förirrade mig bland annat in på Sturegallerian och kvävdes nästintill av den skitnödiga atmosfären. Tjejer med brunkrämsfernissa, obegripligt fula och dyra väskor med LV-loggor och hankön med glansigt bakåtslick (förmodligen omsorgsfullt utfört av flickvännens oralt ivriga chihuahua) och eldgafflar i röven. Vad är dealen? Förklara för mig, för jag förstår verkligen inte. Hur jag än försöker kan jag inte likställa pengainnehav med människovärde. En kvalificerad gissning är att jag aldrig kommer att bli stammis på något av haken där i krokarna. Jag siktar mer på VIP-kort på Gröne Jägaren. Man ska ha ambitioner. Inte LV-väska.

Skapade en pakt med brorsan på nyårsafton om att vi skulle blogga varje dag det här gyllene året. Läste ni inlägget igår? Nej, inte jag heller. Pakten bruten - slutet gott, allting gott. Tror aldrig i mitt liv att jag kommer kunna massproducera genialiteter. Ni får nöja er med ett eller två inlägg i veckan. Jajamensan sa Norbergs länsman och snöt sig i en pannkaka.

Dagen hittills har präglats av en ofattbar slöhet. Jag sov till 10, stapplade upp och fick nästan genast ett telefonsamtal från min nya fastighetsförvaltare. Ett svar på en mejlad fråga om det möjligen är möjligt att flytta in helgen innan den 15:e. Det var det nog. Helt säker kan jag inte vara förrän om en vecka, men bra kändes det ändå att det hela inte verkar vara en lennartswahnblåsning utan ett helt vanligt lägenhetskontrakt. Jag blir nästan oförskämt nöjd varenda gång jag tänker på det. Skapligt med losers det finns i Sthlm som väntar så länge på en lya i första hand när man bevisligen kan få en efter en vecka. Haha. Haha!

Resten av dagen fram till nu har jag tillbringat under ett täcke i soffan tillsammans med filmen Bagdad Café och en kopp grönt te. Inte dumt för en brud som jag som börjar känna sig lite småförkyld. Så ovanligt! Om en timme eller så ska jag bege mig till Hammarbyhöjden för att primärt leta efter rester från nyårsbuffén och sekundärt för att umgås. En nätt liten resa à 20-30 minuter - tur att jag fortfarande är i det stadiet att det är roligt och inte alls jobbigt att åka tunnelbana. Det lär gå över.