En välsignad dag
Fredagen den 13:e, minsann. Denna skräckens och oturens dag är numera en baggis på alla sätt och vis för mig; ty ingen dylik dag kan någonsin bli mer ödesmättad än den fredagen den 13:e då jag fyllde 30 år. Överlevde jag den dagen överlever jag nog alla som komma skall. Kanske till och med min 41-årsdag, som också ämnar infalla nämnda datum.
Denna dag har, som uppenbart är, alls icke kantats av oturliga inslag; utan i stället av synnerligen underliga. Låt mig nu, gott folk, räkna upp några talande exempel:
Denna dag har, som uppenbart är, alls icke kantats av oturliga inslag; utan i stället av synnerligen underliga. Låt mig nu, gott folk, räkna upp några talande exempel:
- Jag vaknade kl 06 och kände mig glad
- Jag satt mitt emot en kinesgubbe med värsta krimtatueringarna på halsen och händerna på tbanan. Aldrig sett förut.
- Jag tränade kondition i 45 minuter
- Jag läste Expressen Fredag och kom undan med blott fem kväljningar då jag såg Elin Kling med posse
- Jag bloggade
Svammel
Man ska alltid göra sitt bästa, är ett budskap som nogsamt hamrats in sedan blöjåldern. För att kunna åtnjuta sin egen - och ibland även andras - respekt och somna gott om kvällen är det av vikt att man känner att man presterat maximalt utifrån de förutsättningar man har och de villkor som ges. När jag som nioåring lubbade som en idiot på skolmästerskapet och ändå var i höjd med startlinjen när de andra gick i mål (efter 60 meter) var det inte förebråelser jag fick från fröken Anna-Stina - utan beröm. Du gjorde ditt bästa, MiniMystic, var orden jag möttes av. Ditt bästa må vara alla de andras sämsta, men ändå. Du gav allt och endast det är gott nog.
När jag nu i vuxen ålder lever ett liv kemiskt befriat från löptävlingar är det andra utmaningar jag ställs inför. De allra flesta strikt jobbrelaterade. Som arbetstagare rent allmänt och lärare lite mer specifikt förväntas man dagligen prestera åtminstone medelmåttigt och helst lite bättre än så. Man ska göra sitt bästa. Att ge allt är det enda som är gott nog.
Där slutar emellertid likheterna med barndomen. Vad som slog mig i eftermiddags, när jag belåtet såg tillbaka på en dag med lyckade lektioner och både genomtänkt och snillrik planering, är att den enda som vet att jag gjort mitt bästa är jag själv. Anna-Stina ger mig icke längre något beröm. När jag i morgon avslutar lektionerna med orden "tack för idag" är det föga troligt att eleverna faller i trans och tackar för en utmärkt planering. Det händer inte. Vad som möjligen skulle kunna utlösa en sådan reaktion är om jag visar film, demonstrerar hur man luftrapar eller om jag ställer in lektionen helt.
Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt, frågade sig Uggla en gång i tiden. Varför ska man göra sitt bästa när ingen annan än jag märker det?, frågar jag. I smyg. För - det är ju en löjlig tanke...men god nog för den här bloggen. Tjipp.
När jag nu i vuxen ålder lever ett liv kemiskt befriat från löptävlingar är det andra utmaningar jag ställs inför. De allra flesta strikt jobbrelaterade. Som arbetstagare rent allmänt och lärare lite mer specifikt förväntas man dagligen prestera åtminstone medelmåttigt och helst lite bättre än så. Man ska göra sitt bästa. Att ge allt är det enda som är gott nog.
Där slutar emellertid likheterna med barndomen. Vad som slog mig i eftermiddags, när jag belåtet såg tillbaka på en dag med lyckade lektioner och både genomtänkt och snillrik planering, är att den enda som vet att jag gjort mitt bästa är jag själv. Anna-Stina ger mig icke längre något beröm. När jag i morgon avslutar lektionerna med orden "tack för idag" är det föga troligt att eleverna faller i trans och tackar för en utmärkt planering. Det händer inte. Vad som möjligen skulle kunna utlösa en sådan reaktion är om jag visar film, demonstrerar hur man luftrapar eller om jag ställer in lektionen helt.
Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt, frågade sig Uggla en gång i tiden. Varför ska man göra sitt bästa när ingen annan än jag märker det?, frågar jag. I smyg. För - det är ju en löjlig tanke...men god nog för den här bloggen. Tjipp.
Det finns en gud
Finanskris. SAAB-haveri. Blondinbella. Kunglig förlovning med efterföljande skattefinansierat bröllop. Gråslask. Schlagerfestival. Den rätte för Rosing. Vinterkräksjuka. Pernilla Wahlgren med familj rent allmänt. Precis när man tror att världsläget slagit i botten och stannat där nås man av nyheten att Linda Skugges man har lämnat henne...
...och får hopp om universum igen. Halleluja.
...och får hopp om universum igen. Halleluja.
Cheez doodle
Åh. Jag önskar ibland att min blogg vore lite mer i dagboksformat. Tänk att pliktskyldigt få avrapportera dagens händelser före läggdags; vad jag åt till lunch, vad jag har på mig, exakt hur trött jag var när jag åkte hem från jobbet, att jag åtminstone funderade på att gå och träna (det är tanken som räknas!), planerade festligheter i helgen etc. etc. i all evighet tills varenda jävel med en intelligenskvot över 85 kaskadspyr rakt ut över tangentbordet. Då vore jag allt en lyckans ost till kvinna. Nu är jag bara en kvinna. En kvinna som älskar ost av alla dess slag men inte direkt kan utge sig för att vara lyckans dito för det. En kvinna som fortfarande metabloggar så fort hon får stiltje i synapserna. Vad sorgligt.
På 45:e dagen uppstånden igen från de döda
Jaha. Så har man spelat död i en och en halv månad - och vad har man för det? Inte en enda krans, kondoleans eller oroligt telefonsamtal har jag fått. Inte heller har Agnetha Sjödin letat efter mig i TV. Och ni ska kalla er hängivna läsare och fans. Småsint! Nu har ni blottat er sanna natur, sanna mina ord.
Men, men, ni känner ju mig. Jag är av generös natur och alls icke långsint. Så, låt gå för den här gången, då. Vad har hänt sedan sist, undrar ni väl nu? Tja, både det ena och det andra (och när jag skriver detta ler jag hemlighetsfullt , ja, liksom i mjugg). Jag har haft tvättstugetid säkert sex, sju gånger. Jag har besökt folktandvården i Björkhagen (kompositfyllning på två ytor. 1050 SEK). Jag har fått mitt oranga kuvert i brevlådan (typ också 1050 SEK, fast i månaden) och jag har förlustat mig otaliga gånger i dagligvaruhandeln. Så, visst rör det på sig. Än lever liket.
Men, men, ni känner ju mig. Jag är av generös natur och alls icke långsint. Så, låt gå för den här gången, då. Vad har hänt sedan sist, undrar ni väl nu? Tja, både det ena och det andra (och när jag skriver detta ler jag hemlighetsfullt , ja, liksom i mjugg). Jag har haft tvättstugetid säkert sex, sju gånger. Jag har besökt folktandvården i Björkhagen (kompositfyllning på två ytor. 1050 SEK). Jag har fått mitt oranga kuvert i brevlådan (typ också 1050 SEK, fast i månaden) och jag har förlustat mig otaliga gånger i dagligvaruhandeln. Så, visst rör det på sig. Än lever liket.
