Latent Skitsmal

Hjälp. Hjääälp. Något riktigt fruktansvärt har hänt mig. Något så vidrigt trodde jag väl aldrig att jag skulle behöva genomlida, med min goda karma. Jag verkar har fått en allvarlig psykisk störning. Jag blir faktiskt rädd. Hoppas verkligen att jag inte är bortom all hjälp.

I morse vaknade jag av mig själv redan klockan 08, helt och hållet beredd på att stiga upp. Ja, ni förstår. Det här är riktigt illa.

Enda kornet av tröst är att jag troligen vaknade på grund av viss stress. Idag är verkligen dagen 30, i mer än en bemärkelse. Den 30:e september - dagen för mitt och fyra andra skintorra kärringars stora 30-årskalas. Japp. Ikväll smäller det! Vi räknar med 130-140 pers, en helsikes massa snittar och chips, tre liveband och ett sjujäkla tramsande. Speciellt roligt var det inte att handla till det spektaklet. Speciellt roligt skulle det nog inte heller vara att städa efter detsamma i morgon. Vi slipper tack och lov. Tack, oh store, generöse, lokaluthyrare. Jag gissar nämligen att jag i morgon bitti annars skulle vara mer än beredd att skänka bort alla mina tusentals aktier och fonder i utbyte mot att slippa. Prick så bakis brukar jag bli.

Stackars mig.

Hade en morgon med mardrömsstart. Jag såg fram emot en soft inledning på dagen, med lektionsfritt fram till klockan 9:40. Jag tänkte mig lugn och ro, en stor kopp kaffe och lite planeringsarbete. Kidsen skulle ha matematik med en lärare som faktiskt kan tekniken bakom tiokamrater och kort division. Således kom jag insåsande på jobbet vid 8:15 sisådär och möttes av en hel skock ungar som skanderade du är sen, du är seeeeeeeen. Jag förnekade ivrigt och hänvisade till nämnda matematiklektion. Nääää, Pelle sa att du ska ha oss nu. Lisa är sjuuuuuuuuuk. Snabb koll med Pelle, Lisa mycket riktigt sjuk. Snabbt val mellan att ge dem håltimme och därmed totalt kaos i korridorerna eller att själv ge mig i kast med matematiken. Jag blev mattelärare. Hann inte planera ett skit inför resten av dagen. Fick en riktigt stressig förmiddag och en ännu värre eftermiddag med urkassa lektioner, panikkänslor och gråten närvarande i halsen. Jag räcker inte till. Blä. Ibland är det bara bläää.

Ska försöka bota känslan medelst poweryoga ikväll. Hoppas innerligt att jag denna gång blir österländskt lugn och harmonisk och inte som förra och första gången enbart skrattattackig. Jag gick dit med min bror och synen av denne drasut i mer eller mindre akrobatiska ställningar fick mig nästintill att bryta ihop. Än värre blev det när jag insåg att de konstiga ljuden jag hörde inte var inspelade noshörningsljud från någon exotisk plats i Afrika (som jag faktiskt på allvar trodde i säkert en halvtimme!) utan i stället andningsljud från mer vana, och förmodligen också väldigt mycket mer seriösa, yogare. (ordbildning enligt logiken jogging-joggare). Hur jag där och då fick in Afrika i min yogavärldsbild vill jag helst inte kommentera. Av spaningstekniska skäl.

Skeppåhoj

Nu ska jag alldeles strax iväg på en liten joggingtur. Undrar om det går snabbare nu när jag har mindre hår? Jag tänker hålla er uppdaterade.

Jag borde kanske kommentera valutgången och alliansens framgångar. Jag är ju ändå en ung, ansvarstagande lärarinna - och av sådana förväntar man ju sig en åsikt. Men, näe. Med så många läsare som jag har ska jag nog akta mig för att öppet ta ställning och skapa opinion. Det kan sätta djupa spår och rent av vilseleda er inför valet 2010. Ansvarstagande var ordet. Oinsatt? Nä, vet du vad! Nu får du tvätta munnen med tvål.

Ganska så tröttsamt med alla spamkommentarer. Men, vad fasiken, en kommentar är en kommentar och av er läsare får jag ju inga. Nu kan jag i alla fall låtsas att någon faktiskt bryr sig om mig och läser det jag skriver. Självbedrägeri är en konst man bör odla. Jag gjorde ett väldigt seriöst försök på den fronten igår, faktiskt. Som det obotliga riksfetto jag är inhandlade jag en påse Veggie crisps till kvällens TV-högtidsstund -  Vikarien (en film som för övrigt fick mig att vackla något i min övertygelse om att ett lärarjobb i Stockholm kommer göra susen.)

Bara 15% fett i nämnda påse. Det är ju löjligt lite, tänkte jag, men bestämde mig ändå för att det nog fick räcka med en halv påse. När denna halva efter 25 sekunder var uppäten smed jag en listig plan. Jag skulle stoppa in påsen med resterande fetmafara i skafferiet och omsorgsfullt försegla den med ett gem. Så genialiskt! Ett gem som håller ihop påsen avlägsnar man ju ogärna i första taget! Tänkte jag. Jag har sett att många vuxna gör så och för dem funkar det ju. Mången gång har jag imponerad kikat in i bekantas skåp och skafferier och noterat att det finns människor som faktiskt inte behöver äta upp allt gott de köper på en gång.

Att jag inte är en av dessa kunde jag emellertid konstatera när jag efter sisådär 10 minuter gjorde ett skenärende till köket och som av en slump öppnade skafferiet, tog ner påsen och - fy skäms - tog bort gemet och...åt.

Nöff nöff.

Jag tänkte chocka både mig själv och er genom att skriva två dagar i rad. Sitter och äter gröna vindruvor i halvdunklet och lyssnar på KSMB. Sämre har jag haft det. Klart underskattat band, KSMB, förresten. Somliga texter är av i det närmaste genial karaktär. Vilka vill jag inte gå in på. Jag fruktar att det skulle skada min fasad av politisk korrekthet rejält.

Min nya kollega är av rar och trevlig sort - men med ett munläder av aldrig tidigare skådat slag. Jag tror hon säger ungefär 500000 fler ord än jag per dag. Jag får riktigt ducka under de hagelsvärmar av ord-ord-ord som kommer ur hennes mun. Ibland måste jag till och med göra skenbesök på toaletten för att komma undan en liten stund. Det låter måhända bagatellartat men är det alls icke. Påbörjade tankar kan inte fullföljas. Mina tänkta utsagor avbryts mitt i. En stor del av min dag går åt till att antingen stå emot ordattackerna för att kunna gå till motattack eller helt sonika komma undan demsamma med livhanken i behåll.

Kan man be en människa att hålla tyst utan att äventyra trivseln på jobbet? Jag måste snart utforska den saken.

Jaha. Nu är jag här igen, vid något bättre vigör än när ni sist hörde av mig. Jobbcirkusen börjar skärpa till sig lite och bli mer uthärdlig och jag kan så sakteliga återta min ursprungliga personlighet. Skönt att inte ligga och flämta på kvällarna med den där stressfisken hoppande i bröstkorgen och med schemaläggning på repeat i hjärnbalken. Nåväl. Trots denna upphämtning av mina livsvillkor är jag ivrigare än någonsin att hitta lärarjobb i Stockholm. Annonseringarna som görs gäller än så länge endast höstterminen; så jag har min vana trogen valt att ligga steget före och skickat ut en hög mejl till alla möjliga och omöjliga arbetsgivare och beskrivit min förträfflighet. 22 stycken. Jag har fått två svar, varav ett verkade rätt lovande - om än på intet vis bindande. En skola cirka två millimeter från en möjlig framtida bostad som jag kors i taket kanske, kanske, kanske kan få hyra. Ja. Kanske. Påstår man något annat så går det åt helvete. Det, min vänner, är sann optimism! Av empirisk härkomst, ska tilläggas.

Helgen tillbringades i arbetsläger. Broder Fakta valde att ta sitt pick och pack och flytta till nämnda huvudstad och jag och mamma Wettex sattes på att städa ur lägenheten. Jag fick dessförinnan också det hedervärda uppdraget att vara smågrejsansvarig när själva flyttkånkandet skulle ske. Hårt arbete mellan klockan 08 och 17, således. Städade så svetten sprutade i sju timmar och lämnade lägenheten med en segerviss känsla av att den nog aldrig tidigare varit så ren.

Trodde jag, ja. Hyresvärd John Ekströms bygg var inte riktigt av samma åsikt. Alls. En skopa ovett var vad vi fick. Grova missar. I städsammanhang oförlåtligt agerande. Vi hade i vår totala nonchallans glömt att avlägsna de tre fingeravtryck som fanns på toalettdörren. Som de obotliga tattare vi är hade vi också lämnat en glasyta vid spisen flammig.

Vi borde tvångsavrättas. Minst. Två Danielssons mindre och en nöjd hyresvärd. Win/win.