Latent Skitsmal

Håhåjaja, 10 grader varmt ute och solen står som spön i backen mellan varven. Det hade kunnat vara riktigt njutbart om det inte vore för en ganska stor detalj; något som årligen plågar mig och får mig att känna avsmak, obehag och furiös ilska. Vad kan då detta vara? Jo. Alla jävla idioter som klär av sig till t-shirt så fort plogbilen kört sin sista vända i kvarteret. Det slår aldrig fel. En stråle UV och puckona kan inte blotta sina blekfeta armar fort nog.

Öh du. Jag vet att du fryser.  Du vet att du fryser. Faktum är att alla med en IQ över 25 vet att du fryser. Klä på dig för fan.

Det finns ingen som helst stringens eller logik i mina idrottsliga prestationer. Trogna fans minns att jag för cirkus två veckor sedan gjorde en joggingbedrift av rang; jag lyckades helt otränad att rullarunt, runt i hela 6 kilometer. Idag var det dags för säsongens tredje runda, denna gång längs Årstaviken. Peppet var på topp. Skulle jag månne orka 8 kilometer idag? Jag borde vara i mitt livs form, tänkte jag och satte fart. Redan efter fem minuter inledde jag stränga förhandlingar med mig själv om huruvida jag fick lägga mig ned och dö eller inte. Jag bestämde mig för att leva ett tag till och frustade vidare. Efter 20 minuter var jag så slut att ögonen var nära att ploppa ut. Popsicleögon, ni vet. Gissningvis påminde min ansiktsfärg också skrämmande mycket om vilken stuga i Dalarna som helst. Detta skvallrade mötande joggares förfärade blickar om, i alla fall, och även det faktum att det kändes som att kinderna skulle självantända. Jag fick lov att - och nu skäms jag - sakta ner och gå en liten stund. Därefter lite mer jogging, en promenad mellan två lyktstolpar och sedan i full karutta hemåt som det värsta vrak som skådats sedan regalskeppet Wasa behagade sjunka. Nu till det allra mest oroväckande; jag förtärde inte en droppe alkohol i helgen. Idag fick jag tacken för det. Tack, tack. Spola kröken? Kan du göra.

Jag var på en riktig feel good-film igår kväll. Apocalypto. En nätt historia à blygsamma 2:18 där huvuden rullade, blod sprutade hejdlöst och dialogen hölls till ett abslout minimum. Detta med dialogen kan jag emellertid köpa då det hela ska utspela sig under Mayarikets glansdagar;  då överlevnaden troligen var viktigare än Tarantinoska ordutbyten och sublima lustigheter. Värre var det med blodfrossandet och de andra vidrigheterna. Jag mådde fysiskt dåligt av att titta och mer än en gång fantiserade jag om att diskret krypa ut ur salongen. En känsla inte alldeles olik den jag fick den gången då jag - bakfull, smånojig och svag i psyket - råkade hamna framför den sydkoreanska filmen Oldboy hemma hos brorsan. Panik blir bara förnamnet. Jag skruvar på mig likt en speedad daggmask inför en abborrsession och lider betydligt mer än vad man skulle kunna tro om en veritabel cooling som jag. Hädanefter ska jag bara se föredömligt korta svenska familjefilmer.

Just ja. Bilden nedan kommer rakt från Tomas AKA Tjolas kylskåp. Den raringen klippte ut den och satte upp den direkt, så klart. Han är bra fäst vid mig, gullungen. Lite sött.

Jag har just uppdaterat min jobbsökarprofil på Arbetsförmedlingens hemsida. Någonting säger mig att jag inte borde bifoga en länk till min blogg på den.

Genomlider just nu en hård fajt mot mig själv; träna eller inte?! Kroppen skriker nej och hjärnan mumlar ja. Ja, jag borde. Nej, jag vill inte. Idag har jag inget som ens påminner lite vagt om kämpaglöd. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ned och bli klappad, men någon sådan service tror jag dessvärre inte att Stockholms stad tillhandahåller. Snålt. Klappa får jag således göra själv, om det ska bli något med den saken.

Mjau.

Diverse schematekniska skäl har gjort att jag får göra ett litet gästspel i en nybörjargrupp på måndageftermiddagar. Gruppen har nu avverkat sisådär 10-12 veckor i skolan, och också fått ett litet basordförråd att roa sig med. Vid mitt första inhopp, som inföll för en månad sedan skulle det tillverkas namnskyltar. Gruppen var ny för mig, och då kan det ju vara praktiskt att använda sådana; trots att det andas både lite lågstadium och särskola på samma gång. Nåväl, dessa associationer fick bara jag - och dem höll jag givetvis tyst om. Efter en noggrann instruktion och utdelning av A4-papper samt tuschpennor satte tillverkningen...inte fart. Faktum är att det tog en kvart innan de där jävla namnskyltarna var nedplitade. Gud vet varför. Jag också. Det kladdades med tusch, hälften skrev Susanne på sin skylt för att jag hade gjort detsamma på min exempeldito och den andra hälften misslyckades fatalt med att vika till pappret. När pärsen väl var över var det minst fem av dem som vände skylten inte åt katedern utan åt sitt eget håll. Då var jag synnerligen nära en inre härdsmälta men höll god min för stämningens skull. Jag är en god pedagog.

En vecka senare, nästa måndageftermiddag, var det då dags för min andra träff med gruppen. Mitt urholkade minne och dåliga sinne för namn gjorde att jag även denna gång behövde namnskyltar. Givetvis hade inte en enda av dem sparat sin gamla utan alla behövde nya A4, tuschpennor och ordentliga instruktioner. Denna gång skrev endast fyra av dem Susanne på sin skylt och det hela tog inte mer än tio minuter; varför detta inte kan betraktas som något annat än en ren succé. Jag måste vara en demonpedagog, tänkte jag och gav mig sedan i kast med dagens högkomplicerade lektionsinnehåll.

Idag skulle det talas matteord. Många av dem har hyfsad eller någon koll på den rent tekniska biten inom matematiken, men ingen på de ord man däri använder. Därför hade jag preparerat en suverän overheadplast med både ord och riktigt pedagogiska förklaringar. Vi gick igenom ord som hel och halv, livfullt illustrerade av hela och halva apelsiner. Jag betonade särskilt begreppen mindre än, större än och är lika med. Med liv och lust gav jag sedan mig i kast med ordet varannan. Det var tydligen mycket svårt, för vi fick ägna säkert 10 minuter åt att färglägga varannan boll på OH-plasten och jag upprepade mantrat den - inte den - den - inte den - den...till dess att jag var säker på att till och med en sten skulle ha förstått om den hade haft glädjen att delta i min kognitivt krävande undervisning.

Så blev det dags för övningsstencil. Rafflande, ty nu skulle eleverna få visa vad de gick för. Ordet varannan dök upp strax efter de hela och de halva apelsinerna. Det hela illustrerades av en rad cirklar, som sedan skulle färgläggas på lämpligt vis. Att färglägga varannan var här vad jag ansåg vara lämpligt. Det gjorde emellertid inte flertalet av mina elever.

Jag föreslog en rast.

Storsint som jag av naturen är tog jag mig igår iväg till förortens misär och en 30-årsskiva i Bredäng. Ganska osvensk och hetsk stämning i Bredängs centrum och ett stråk av rädsla ilade snabbt genom magen. Ganska fånigt av mig att känna så, men fånig är jag också av naturen. Nåja. Några stapplande, livrädda steg senare hamnade jag i 30-åringens lägenhet tillsammans med välkomstdrink, tapaskex, diverse röror och en Karin som jag känt sedan blöjdagar. Inte dumt. Dessvärre ackompanjerades vi också av en herre som hade fullständig uppmärksamhetsnoja. Han höll tamigfan inte tyst mer än en nanosekund i taget. Alla skulle höra honom. Alla skulle känna hans konstnärliga natur och höra om utlevelseyogan han tidigare på dagen besökt. Alla skulle se hans blekfeta uppblåsta pajasjag. Alla skulle höra honom spela illa på gitarren och sjunga än värre...och jag var bara en dryg hårsmån från att tala om för honom hur gärna jag ville välta ner honom från balkongen. Was ist los?

Se upp gott folk, ty nu rullar det köttbullar på Hammarbyhöjdens gator. Jag var nyss ute och tog vårens första joggingrunda, en tur som jag uppskattar till 6 kilometer och 98% ren vilja. Hittar just ingenstans här så variationen på den turen kan man ha en del att invända emot. Efter att ha kompletterat lördagsnattens tur runt Globen med 55 nya varv styrde jag kosan hemåt. Bra gick det hur som helst - och jag är nöjd som tusan. Det kan nog bli en repris vilken dag som helst här. Hoppas Hypkondrikungen också hakar på då. Höhö.

Nu väntar straffet efter joggingen. Duschen. Fy helsike vad tråkigt det är! Hade det inte drabbat andra människor (och i förlängningen mig själv) så kapitalt att skära ner på hygienen hade jag gjort det på rot. Jag kan inte komma på maken till meningslösa femton minuter. Tvåla, skölja, schamponera, skölja, balsamera, skölja, duschkräma, skölja. Det fattar ju vilken idiot som helst att det är ett straff och inte en belöning. Näe. Jag skiter i't.

Smell me later.

Jag har just ägnat dryga 30 minuter åt att leta efter mina glasögon. Sådant känns så jäkla Papphammar att det är med största tvekan jag publicerar det. Ni kommer med största sannolikhet att kunna använda det emot mig. De låg i badrummet, så klart.

Jag har haft en utomordentligt trevlig helg. Efter jobbet i fredags hämtade jag upp en ganska sliskig kille vid Sergels torg och tillbringade sedan hela eftermiddagen och kvällen tillsammans med honom och en kille till. Vi gjorde tacos utan likdelar (jobbigt för mig som anser att något måste ha dött för att det ska bli riktigt gott), drack öl och spelade TP - att jag vann stort behöver väl knappast nämnas. Spelar man mot folk som tror att Mahatma Gandhi är en buddhistisk ikon så har man inte så mycket att frukta. Kallt kunde jag håva in segern, således.

Lördagen tillbringades till stor del på stan tillsammans med två tvivelaktiga figurer. Vi åt lunch på ett indiskt ställe som jag ogärna återvänder till. Personalen hade uppenbara kommunikationssvårigheter och det är ett under över alla under att jag inte fick in moderkaka med efterbörd i mango chutney eller något annat lika aptitretande. På kvällen ägnade jag mig åt rusdrycker, punkspelning och därefter ett besök på Debaser. Blev min vana trogen paniktrött efter ett tag och wobblade iväg mot tunnelbanan, som sin vana trogen endast erbjöd en avgång mot Hagsätra. Jag fick leva med det eftersom jag längtade hem väldigt starkt. Avstigning Gullmarsplan; en nu väldigt bekant plats för mig. Dock inte så bekant att jag valde rätt utgång. På något outgrundligt vis hamnade jag i arenaområdet och fick gå runt hela jäkla Globen fem varv för att komma hem och i säng. Idag mår jag precis såsom en drottning förtjänar.

Dagens största och i stort sett enda glädjeämne tog mig nyss med storm. Jag dammsög som hastigast och fick ilningar av vällust längs ryggraden. Tänk att jag kan placera sladden till dammsugaren i uttaget i hallen - och därifrån nå alla rum och vrår! I lägenheten i Örebro var jag tvungen att byta kontakt minst två gånger. Jag visste väl att den här flytten var ett genidrag.