PPÖ
Det finns ingen som helst stringens eller logik i mina idrottsliga prestationer. Trogna fans minns att jag för cirkus två veckor sedan gjorde en joggingbedrift av rang; jag lyckades helt otränad att rullarunt, runt i hela 6 kilometer. Idag var det dags för säsongens tredje runda, denna gång längs Årstaviken. Peppet var på topp. Skulle jag månne orka 8 kilometer idag? Jag borde vara i mitt livs form, tänkte jag och satte fart. Redan efter fem minuter inledde jag stränga förhandlingar med mig själv om huruvida jag fick lägga mig ned och dö eller inte. Jag bestämde mig för att leva ett tag till och frustade vidare. Efter 20 minuter var jag så slut att ögonen var nära att ploppa ut. Popsicleögon, ni vet. Gissningvis påminde min ansiktsfärg också skrämmande mycket om vilken stuga i Dalarna som helst. Detta skvallrade mötande joggares förfärade blickar om, i alla fall, och även det faktum att det kändes som att kinderna skulle självantända. Jag fick lov att - och nu skäms jag - sakta ner och gå en liten stund. Därefter lite mer jogging, en promenad mellan två lyktstolpar och sedan i full karutta hemåt som det värsta vrak som skådats sedan regalskeppet Wasa behagade sjunka. Nu till det allra mest oroväckande; jag förtärde inte en droppe alkohol i helgen. Idag fick jag tacken för det. Tack, tack. Spola kröken? Kan du göra.
Kommentarer
Trackback
