Latent Skitsmal

Hej igen. Förlåt att jag tröttar ut er med den oändliga strömmen av inlägg.

Det där var ironi. Jobbet, livet och tre säsonger av en massmördarserie är vad som har kommit emellan oss. Nu kom jag emellertid på något högintressant att berätta - och då kan inte ens Dexter Morgan stoppa mig.

Efter en veckas tvärslemmig förkylning var det idag en ren fest att stiga i löparpjucken, dra på vintertightsen och pulsklockan med GPS och susa iväg i 5:20-tempo i det nytillkomna bäckmörkret. En ren fest ända tills jag insåg att det myckna Dextertittandet har satt sina outplånliga spår i mitt psykopsyke. Vid 2 km-passeringen (på en ganska mörk cykelväg) dök nämligen följande tanke upp:

Vad bra att jag är utrustad med GPS. Då kan snuten, när de har hittat kroppen, lägga min klocka i en plastpåse märkt med ärendenummer, koppla den via USB till min Garmin Connect och kolla var på kartan mitt furiösa tempo upphörde. Ungefär där torde den bestialiske mördaren ha dykt upp. Den informationen borde underlätta utredningsarbetet en smula.

Ja, gud vad bra.

Alla svärord i världen. Jag har gått och blivit snorig lagom till halvmardrömmen. Drar förstås i mig litervis av hokus pokus och vilar in absurdum, men är ändå inte helt övertygad om att jag kommer att ta mig runt i ett stycke.

Ett ljus i mörkret är dock kommentaren som min tidigare nämnda snudd på Engelbrekt-pappa levererade och som nådde mig via min moder:


Hon kan ju gå runt lite försiktigt.


Mm. Säkert.

Det är sannerligen inte ofta jag ångrar att jag en gång i tiden tog det hyrda Shell-släpet och flyttade iväg mitt pick och pack från moderhålan Skinnskatteberg. För att vara mer exakt i frågan; det händer nästan aldrig.

Endast vid några få tillfällen per år hugger det till i hjärteroten min och jag skänker i storstadens brus en längtansfull tanke till de susande skogarna, det obefintliga nöjesutbudet och de effektiva skvallerkanalerna. Det är när Aftonbladet eller Expressen via sina löpsedlar basunerar ut följande budskap:

De tjänar mest i din kommun




Jaha.

Jaevlar jaevlar, nu har det hänt igen! Ytterligare ett bevis har lagts till min jag-har-ingen-kondition-och-kan-nog-egentligen-inte-springa-hög. Sprang relativt obehindrat cirka 18 kilometer i lördags och erhöll naturligtvis en hybris som fick Björn Ranelid att framstå som blygsam. Tänkte följa upp succén medelst ett kvalitetspass i onsdags och wham bam var jag nere på marken igen bland er andra dödliga flåsfläbbon.

Tog mig till mitt gym, steg segerviss upp på löpbandet och inledde så småningom ett intervallpass. Modellen för ett dylikt är att jag springer som en idiot i 200 meter, står still i 40 sekunder och upprepar det hela tio gånger. Hur som helst. Nästan samtidigt som jag intog mitt löpband kom en annan sjukt snygg brud och gjorde detsamma. Hon fegjoggade i 8 km/h och jag fnös föraktfullt inombords när jag själv kom upp i hastigheter som nära nog tangerade Mustafa Mohameds...maratontempo. För att rakryggat yppa sanningen; kring 16-17 km/h.

När jag nästan var nerjoggad och allt satte den andra sjukt snygga tjejen i gång med att ogenerat härma mig. Hon satte av i intervaller och jag slogs av hur in i helsikes snabbt det såg ut att gå.  Mycket snabbare än det  kändes för mig (och såg ut i spegeln). Vafalls? Spöad av denna där? Jag kokade av ilska. Kunde till sist inte hålla mig ifrån att slänga ett svettigt getöga på displayen och höll nära nog på att flyga av mitt eget band när den visade blygsamma 13 km/h.

Nu har den här konditionsbluffen sannerligen gått för långt. Jag har tydligen uppfunnit ett specialsätt att springa i hög hastighet på löpband på utan att det de facto går fort. Fråga mig bara inte hur.

Att jag är ett unikum i många avseenden kan ju knappast ha undgått någon som känner mig. Tidigare idag lamslogs jag totalt av insikten om att jag är ett unikum även i fråga om kondition -  ty jag är den enda nu levande människan som klarar av att springa 17 kilometer, men ändå helt och hållet sakna kondis.

Under min så kallade friskvårdstimme begav jag mig till Hammarbybacken för att vässa formen inför halvmaran. Det vankades backintervaller. Tänkte mig ett pass där jag skulle springa uppåt så fort tygen höll i en minut och sedan jogga ner igen och upprepa proceduren minst sju gånger. Redan efter den första vändan flåsade jag som den värsta Helge Fossmo. Två gånger till och hjärtat riste i bröstkorgen likt en gädda på land. Klarade därefter av fyra till av en ren slump men andades hela tiden som vore jag nära bleka dödens minut. Kondition var nog inte det första ordet en eventuell förbipasserande ville koppla samman med mig. Inte ens under pistolhot.

Självklar slutsats; under mina längre löpsessioner har jag funnit ett sätt att kringgå hjärtat och lungorna och därmed också konditionen. Ett unikum! Ett unikum som lurar systemet och andas på ett tidigare okänt specialsätt. Helsike vad coolt.

Man vet att ens pappa är gammal när ens farfar (framliden sedan Dackefejdens dagar) på fullaste allvar övervägde att döpa pojkstackaren till Engelbrekt.

Man vet att ens pappa är gammal när han har varit pensionär i över tjugo år.

Man blir väldigt övertygad om att ens pappa är gammal när han insisterar på att få betala en matlagningskurs till sin dotter och envist vägrar ta till sig protesterna. Så kass är jag faktiskt inte på't.  Jag har inte så ofta anledning att göra mig till, bara.

Lika irriterad som övertygad blir man när det subliminala budskapet i de idoga övertalningsförsöken långsamt blottas; Hur ska du någonsin kunna hitta en man när du inte kan laga mat?

Fan. Jag som inte kan knyppla lakansspetsar heller.

Ja, du tror att du är gullig när du har gummistövlar på dig. Till och med så gullig att du kan komma undan med dem trots att bristen på nederbörd står som spön i backen. Lyxgullig tror du att du är om nämnda fotbeklädnader är av märket Hunter.

Det här råkar jag veta ett och annat om. Du är inte ett dugg gullig. Byt skor!

När jag var liten så trodde jag att det jobbiga med att jobba var just det faktum att man jobbade. Nu vet jag bättre. Det jobbiga med att jobba är att man för det mesta jobbar tillsammans med andra människor. Bara det faktumet borde generera ett sjusiffrigt belopp i lönekuvertet varje månad.

I övrigt inte så mycket att orda om. Eller jo! Vad påstår jag nu? Jag fick ju hem tidningen Buffé idag. Högtidsstund.