Latent Skitsmal

Storsint som jag av naturen är tog jag mig igår iväg till förortens misär och en 30-årsskiva i Bredäng. Ganska osvensk och hetsk stämning i Bredängs centrum och ett stråk av rädsla ilade snabbt genom magen. Ganska fånigt av mig att känna så, men fånig är jag också av naturen. Nåja. Några stapplande, livrädda steg senare hamnade jag i 30-åringens lägenhet tillsammans med välkomstdrink, tapaskex, diverse röror och en Karin som jag känt sedan blöjdagar. Inte dumt. Dessvärre ackompanjerades vi också av en herre som hade fullständig uppmärksamhetsnoja. Han höll tamigfan inte tyst mer än en nanosekund i taget. Alla skulle höra honom. Alla skulle känna hans konstnärliga natur och höra om utlevelseyogan han tidigare på dagen besökt. Alla skulle se hans blekfeta uppblåsta pajasjag. Alla skulle höra honom spela illa på gitarren och sjunga än värre...och jag var bara en dryg hårsmån från att tala om för honom hur gärna jag ville välta ner honom från balkongen. Was ist los?