Latent Skitsmal

Jag var på en riktig feel good-film igår kväll. Apocalypto. En nätt historia à blygsamma 2:18 där huvuden rullade, blod sprutade hejdlöst och dialogen hölls till ett abslout minimum. Detta med dialogen kan jag emellertid köpa då det hela ska utspela sig under Mayarikets glansdagar;  då överlevnaden troligen var viktigare än Tarantinoska ordutbyten och sublima lustigheter. Värre var det med blodfrossandet och de andra vidrigheterna. Jag mådde fysiskt dåligt av att titta och mer än en gång fantiserade jag om att diskret krypa ut ur salongen. En känsla inte alldeles olik den jag fick den gången då jag - bakfull, smånojig och svag i psyket - råkade hamna framför den sydkoreanska filmen Oldboy hemma hos brorsan. Panik blir bara förnamnet. Jag skruvar på mig likt en speedad daggmask inför en abborrsession och lider betydligt mer än vad man skulle kunna tro om en veritabel cooling som jag. Hädanefter ska jag bara se föredömligt korta svenska familjefilmer.