Latent Skitsmal

En fundering som jag har haft ett tag men som jag tackålov inte vädrat på min facebook  är som följer; Vad är grejen med namnet Linda? Sedan länge har man ju känt till, både i vetenskapliga och ovetenskapliga sammanhang , att så kallade y-namn är överrepresenterade i brottsstatistiken. Killar vid namn Ronny, Benny och Conny är  (eller kanske var!?) helt enkelt mer benägna att snatta ett Daim eller round kicka pudlar än vad killar vid namn Per-Erik, Philip och Bartolomeus är. Oklart varför, men det bör ju i hög grad handla om pärona som ligger bakom, deras sociala ställning och vilka namntrender de anammade då det begav sig.

Nog om detta. Det var inte Sonnys straffregister jag ville fördjupa mig i, utan den för mig så heta potatisen Linda. På det på alla sätt så plågsamma högstadiet var det just Lindor som som var överrepresenterade - fast nu i popularitets- och taskmörtssammanhang. Tror att jag, om jag anstränger mig nåt så inåt, kan komma på en enda Linda som inte förpestade min tillvaro. Kanske två, men då är jag generös i min bedömning. Hur kommer nu detta sig? Hette man Linda var man snygg. Man fick killar. Man vågade gå in i uppehållsrummet redan första dagen i klass 7 (och man blev ej heller stenad med biljardbollar för sitt tilltag) och man var som regel ett riktigt as just mot de tjejer som som jag inte tordes besöka uppehållsrummet förrän någon gång i maj. I nian.  Och - och nu kommer vi till det här inläggets pudelkärna -  man kom heller ej nödvändigtvis från de undre samhällsskikten. Man var liksom ingen...Lindy.

Hur kommer detta sig? SCB? Ge mig Linda-statistik och det nu!






Disclaimer 1: Nu för tiden känner jag en hel hoper Lindor som är svintrevliga. Men dem glömmer vi nu och vältrar oss i stället i min tonårsångest.

Disclaimer 2: Det fanns faktiskt en Lindy i min klass. Men hon var jättesnäll.

Min blogghybris lade sig tämligen snabbt. Efter att ha författat mitt senaste inlägg tänkte jag att det nog vore klokt att följa upp det med ett nytt briljant dito snarast möjligt. Allt för att ni inte ska ta mig för en lögnerska. Det visade sig emellertid inte vara så lätt. Scannade igenom skallen och fann just inget annat än lite substans och balkar. Sommarlovet har uppenbarligen dränerat mig på snille i samma takt som det har fyllt på med energi. Nåväl. Jag fick ta till något verkligt desperat. Återanvändning av facebookstatus.

Presenterar härmed en lista över de i särklass tråkigaste och mest meningslösa sakerna man kan säga till någon. Ja. Jag vill till och med gå så långt som att påbjuda ett rejält straff (typ tvångsumgänge med  Nour el-Refai) för var och en som dristar sig till att yttra...

- Jag ska städa idag. - Sen kan du komma till mig och fortsätta när du är klar.

- Jag ska ta mig en öl. - Åh, ta en åt mig med.

- Jag ska utomlands. - Ta med solen hem sen.

Jag skakar av augustiilska. Finess eller tystnad, mina vänner, finess eller tystnad.

Jag tror jaevlar i min själ att det är dags att göra ett återtåg in i bloggvärlden. Eftersom jag som modern kvinna håller mig hyfsat à jour med samhällets strömningar har jag noterat att kvaliteten i de blogginlägg som författas land och rike runt är skrämmande låg; och att mitt uppdrag helt sonika är att höja snittet. MysticQueen - samhällsförbättraren.

Nu kanske man både kan tro och önska att det har hänt en massa smaskigt sedan sist som jag här och nu vill berätta om, men icke. Vi (eller snarare jag, ni läser ju bara era slöa rackare!) får ta det pö om pö.

Inleder dock med veckans hån. Damp ner i brevlådan igår.  Därmed var den dagen förstörd.

Ungefär samtidigt som jag steg upp, klockan 06 i morse, tog min bror och hans kamrat flygbussen till Arlanda - för att därifrån ta sig vidare till de Förenta Staterna och en tre veckor lång bilsemester. Jag, jag tittade i spegeln. Ångest. Jag tittade ut genom fönstret. Ångest. Jag tittade i kylskåpet efter frukost. Ångest. Jag tittade i kalendern efter sovmorgon. Ångest.

Det finns fanimig ingen rättvisa i världen. Ångest.

Malaysia? Jo, det var helt ljuvligt. Nu vet ni det.

Hamnade på chokladfestival idag efter en vidrig arbetsvecka. Det var länge sedan jag bevistade något festivalartat  spektakel - senast var väl Where the action is i juni - men, jag tänkte att jag nog borde veta hur det går till. Man har ju hört att ränderna aldrig går ur och att man aldrig glömmer hur man cyklar när man väl har lärt sig. Alla ordspråkstecken pekar åt ett och samma håll. Full av förtröstan och med tilltro till min festivalvana steg jag således rakt in i festligheterna.

Det visade sig ganska snart att jag hade rätt. Likt alla Hultsfreds- och Roskildebesök genom tiderna gick jag ut stenhårt från första stund; fick hybris och drog i mig tonvis (i det här fallet en decimeterlång pistagestång med högre densitet än  plutonium), mådde illa och ville hem. Rutinerad var ordet.

Jag har glömt att berätta en rolig sak. Jag ska åka till Malaysia i sommar. Jag ska resa runt där med ryggsäck i två veckor. Jag ska ha Hanna med mig. Jag och Hanna ska möta upp två kompisar till Hanna där. Jag ska sova under impregnerade myggnät. Jag ska jaga skrikande apor. Jag ska vara rädd för att snorkla men ändå prova. Jag ska äta exotisk mat men spotta ut ormbitarna. Jag ska åka taxi för två spänn milen. Jag ska livsnjuta så mycket att mitt ordinarie liv kommer att te sig näst intill meningslöst. Jag ska som vanligt inte blogga.

Jag tror att den kriminella ådran hos en person är relativt underutvecklad om denne - som jag - får pulshöjning och blodrusning av att köpa (enbart) den torkade lösviktsfrukten i Risentas müslihylla för 7:90, i stället för i naturgodisdito för 13:90. Lika rädd för att bli knackad på axeln av butikschefen varje gång, är jag. Living on the edge? Jo, du.

Jag vet, jag vet. Man ska inte skratta åt sina egna skämt, och man ska definitivt inte återanvända dem (trots att recycling ligger i tiden) och basunera ut dem så sent som en dag efter att de såg dagens ljus. Jag gör det ändå, ty jag går fortfarande och myser över min egen komiska briljans. Varför skulle jag inte? Ingen annan gör det ju åt mig. Nåväl. Igår hade en relativt avlägsen bekant följande som facebookstatus:

Ännu är inte den sista idioten född!

Given MQ-respons:

Ska du bli pappa?

Jag köpte två skivor idag, eftersom jag är av den alltmer sällsynta typen som tycker att man bör göra det då och då -  för att i någon mån bidra till att inte hela den industrin faller död ner. Mappar och mp3-filer på datorn räknas heller inte som musiksamling. Tycker jag. Dessutom ser det så trevligt ut  med skivryggar i hyllorna. Kom i samma veva som inköpet gjordes osökt att tänka på en konversation jag hade med en elev strax före påsklovet, angående den nu så aktuella ipred-lagen:

MQ i lärartappning: Du har väl hört om den nya lagen?
Slumpvis elev född på 90-talet: Öh näe.
MQ i näbbstövlar, fjällrävenrygga och praktisk jacka: Jo, den som gör att det blir mycket lättare att få tag på nedladdare?!
Slumpvis elev med gissningsvis inte jättediger skivsamling: Nej, det har jag inte.
MQ med kaffeandedräkt och rank xeroxdoftande kläder: Jodu, nu får du allt passa dig om du tänker fortsätta ladda ner.
Slumpvis elev som inte tror sina öron: VAAAA? Men hur ska jag nu kunna se på film och lyssna på musik?!?

Ja, se 90-talister...

Fredagen den 13:e, minsann. Denna skräckens och oturens dag är numera en baggis på alla sätt och vis för mig; ty ingen dylik dag kan någonsin bli mer ödesmättad än den fredagen den 13:e då jag fyllde 30 år. Överlevde jag den dagen överlever jag nog alla som komma skall. Kanske till och med min 41-årsdag, som också ämnar infalla nämnda datum.

Denna dag har, som uppenbart är, alls icke kantats av oturliga inslag; utan i stället av synnerligen underliga. Låt mig nu, gott folk, räkna upp några talande exempel:

• Jag vaknade kl 06 och kände mig glad
• Jag satt mitt emot en kinesgubbe med värsta krimtatueringarna på halsen och händerna på tbanan. Aldrig sett förut.
• Jag tränade kondition i 45 minuter
• Jag läste Expressen Fredag och kom undan med blott fem kväljningar då jag såg Elin Kling med posse
• Jag bloggade

Man ska alltid göra sitt bästa, är ett budskap som nogsamt hamrats in sedan blöjåldern. För att kunna åtnjuta sin egen - och ibland även andras - respekt och somna gott om kvällen är det av vikt att man känner att man presterat maximalt utifrån de förutsättningar man har och de villkor som ges. När jag som nioåring lubbade som en idiot på skolmästerskapet och ändå var i höjd med startlinjen när de andra gick i mål (efter 60 meter) var det inte förebråelser jag fick från fröken Anna-Stina - utan beröm. Du gjorde ditt bästa, MiniMystic, var orden jag möttes av. Ditt bästa må vara alla de andras sämsta, men ändå. Du gav allt och endast det är gott nog.

När jag nu i vuxen ålder lever ett liv kemiskt befriat från löptävlingar är det andra utmaningar jag ställs inför. De allra flesta strikt jobbrelaterade. Som arbetstagare rent allmänt och lärare lite mer specifikt förväntas man dagligen prestera åtminstone medelmåttigt och helst lite bättre än så. Man ska göra sitt bästa. Att ge allt är det enda som är gott nog.

Där slutar emellertid likheterna med barndomen. Vad som slog mig i eftermiddags, när jag belåtet såg tillbaka på en dag med lyckade lektioner och både genomtänkt och snillrik planering, är att den enda som vet att jag gjort mitt bästa är jag själv. Anna-Stina ger mig icke längre något beröm. När jag i morgon avslutar lektionerna med orden "tack för idag" är det föga troligt att eleverna faller i trans och tackar för en utmärkt planering. Det händer inte. Vad som möjligen skulle kunna utlösa en sådan reaktion är om jag visar film, demonstrerar hur man luftrapar eller om jag ställer in lektionen helt.

Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt, frågade sig Uggla en gång i tiden. Varför ska man göra sitt bästa när ingen annan än jag märker det?, frågar jag. I smyg. För - det är ju en löjlig tanke...men god nog för den här bloggen. Tjipp.

Finanskris. SAAB-haveri. Blondinbella. Kunglig förlovning med efterföljande skattefinansierat bröllop. Gråslask. Schlagerfestival.  Den rätte för Rosing. Vinterkräksjuka. Pernilla Wahlgren med familj rent allmänt. Precis när man tror att världsläget slagit i botten och stannat där nås man av nyheten att Linda Skugges man har lämnat henne...

...och får hopp om universum igen. Halleluja.

Åh. Jag önskar ibland att min blogg vore lite mer i dagboksformat. Tänk att pliktskyldigt få avrapportera dagens händelser före läggdags; vad jag åt till lunch, vad jag har på mig, exakt hur trött jag var när jag åkte hem från jobbet, att jag åtminstone funderade på att gå och träna (det är tanken som räknas!), planerade festligheter i helgen etc. etc. i all evighet tills varenda jävel med en intelligenskvot över 85 kaskadspyr rakt ut över tangentbordet. Då vore jag allt en lyckans ost till kvinna. Nu är jag bara en kvinna. En kvinna som älskar ost av alla dess slag men inte direkt kan utge sig för att vara lyckans dito för det. En kvinna som fortfarande metabloggar så fort hon får stiltje i synapserna. Vad sorgligt.

Jaha. Så har man spelat död i en och en halv månad - och vad har man för det? Inte en enda krans, kondoleans eller  oroligt telefonsamtal har jag fått. Inte heller har Agnetha Sjödin letat efter mig i TV. Och ni ska kalla er hängivna läsare och fans. Småsint! Nu har ni blottat er sanna natur, sanna mina ord.

Men, men, ni känner ju mig. Jag är av generös natur och alls icke långsint. Så, låt gå för den här gången, då. Vad har hänt sedan sist, undrar ni väl nu? Tja, både det ena och det andra (och när jag skriver detta ler jag hemlighetsfullt , ja, liksom i mjugg). Jag har haft tvättstugetid säkert sex, sju gånger. Jag har besökt folktandvården i Björkhagen (kompositfyllning på två ytor. 1050 SEK). Jag har fått mitt oranga kuvert i brevlådan (typ också 1050 SEK, fast i månaden) och jag har förlustat mig otaliga gånger i dagligvaruhandeln. Så, visst rör det på sig. Än lever liket.

En och annan läsare av bloggen har nog en och annan gång tänkt tanken att det är väldigt synd om min ömma moder som har en sådan oborstad dotter. Det var nog inte precis vad hon hoppades på att magen skulle innehålla, under de där nio månaderna 1976. Vad inte alla vet är att det finns en precis likadan till; dock av manligt kön och av äldre årgång. Fakta heter han och ungefär så här låter en genomsnittlig konversation mellan oss:

(Det hela utspelar sig i ett antikvariat på Drottninggatan. Fullkomligt autentisk dialog.)

Fakta: Fan vad många böcker det finns som man inte har läst.
MQ: Ja, undrar hur många av dem som är bra.
Fakta: Om man tänker på hur liten andel av alla skivor som finns som man tycker är bra så borde det inte vara så många.
MQ: Näe, det är ju försvinnande få.
Fakta: Men en alldaglig bok borde vara mycket mer lätt att leva med än en alldaglig skiva.
MQ: Ja, för annars skulle ju inte så många människor läsa Liza Marklund.
Fakta: Vad tycker du egentligen om den här Gömda-grejen? Är du för eller emot?
MQ: Jag är emot.
Fakta: Och vad har hon gjort dig?

Det lackar mot jul och runtom i stugorna, runtom i landet sitter det en massa morsor och farsor och inväntar sina barn och den julstämning de kan skänka. Så ock i den västmanländska urskogen och den stuga jag en gång i världen kunde kalla min dagliga boning. De senaste veckorna har det låtit så här i telefonen;

Samtal #1
MammaMystic: När kommer du hem?
MysticQ: Jag vet inte än. Antingen den 21:a eller den 22:a.
MammaMystic: Snälla, kom den 21:a.
MysticQ: Som jag sa - jag vet inte än.

#2
MM: När kommer du hem?
MQ: Ääh, jag har inte bestämt än. Antingen på söndagen eller måndagen.
MM: Ta söndagen, det blir bäst.
MQ: Jag vet inte än. Vi får se.

#3:
MM: När kommer du hem?
MQ: Vi får se. Antingen den 21:a eller den 22:a, men troligen den 22:a.
MM: Det är bättre om du kommer den 21:a. Jag tycker den 21:a.
MQ: Vi får se.

#4
MM: När kommer du hem?
MQ: Jag har bokat tåg nu. Jag kommer på eftermiddagen den 22:a.
MM: Vaaaaaaaaaaaa! Du skulle ju komma den 21:a, sa du!
MQ: ........................... (infoga lämplig fras, helt efter eget samvete)

Gojul.

Haha.

Idag var jag vid ett tillfälle tvungen att lämna klassrummet och en lektion för att hämta en bok i mitt arbetsrum. Vi pratade lite om lucia och jag behövde en bild - ty det är inte alltid helt oproblematiskt att föreställa sig ett luciatåg om man som nyanländ till Sverige aldrig har haft glädjen att se något. Denna plötsliga utflykt ackompanjerade jag hur som helst med följande förklaring;

... -vänta två sekunder, jag ska bara hämta en bok i mitt rum...

        varpå en elev med klotrunda ögon och chockerad uppsyn replikerar;

- VAAA? NEEEJ! Bor du här?



Ja. Jobb ljuva hem.

Jag är av den ljuvliga typen som kan bygga upp stora berg av i stort sett ingenting mer än smågrus. Ska jag ringa ett viktigt telefonsamtal kan jag skjuta upp det så länge att abonnenten nästintill inte längre är vid liv när jag väl tar tag i det. Ska jag ta ut soporna föregås det hela av suckar, stön och avsevärd fördröjning. Ja, de hinner rentav, snudd på, att förmultna där i påsen. Är det något ännu värre, såsom exempelvis att handla julklappar, drar jag ut på det ända fram till påska. Ja. Ni fattar. Känslan av att kunna skjuta upp (eller för den delen att fantisera om att få göra detsamma) är för mig nästan ännu mer tillfredsställande än att faktiskt vara färdig.

Nåväl. Det jag här ville komma till är min bristande bloggmoral. Var och en som är vid sina sinnens fulla bruk kan lista ut att blogguppdraget inte står som nummer ett på min prioriteringslista - när sådana tunga och dagligen förekommande  (och dessutom på sikt livsnödvändiga) uppgifter som soputbärning lamslår mig totalt. Ni ska fanimig vara glada att jag skriver oftare än vart fjärde skottår. Bara det är en bedrift värd en orden av tredje graden.

Se där. Ett stycke metabloggning igen. Jag som inte skulle. Ville. Borde. Men - jag har uppdaterat! Ta-taa!