Latent Skitsmal

Mjojo. Fitness- och kosthysterin fortgår och idag passade jag på att hoppa av tunnelbanan i Hornstull för att därefter promenera hemåt längs Årstaviken. Synnerligen behagligt på alla sätt och vis att komma ut och lufta sig på det där sättet. Nåväl, i höjd med Eriksdalsbadet insåg jag att mitt matvaruinnehav var under all kritik och styrde därför kosan mot Gullmarsplan och alltid lika pålitliga Vi Sabis.

Vid nämnda Gullmarsplan är trafiken alltjämt livlig och detta i synnerhet på ett ställe - tillika det (övergångs)ställe jag behövde passera. Som den laglydiga medborgare jag är tog jag inte sats och kryssade mellan bilarna, utan tryckte lugnt och fint på knappen som ska frammana den gröna gubben. Det gick en minut. Ingen grön man. Två minuter. Fortfarande ingen. Efter tre minuter var jag en aning förbryllad men inte direkt irriterad.

Då! Gröningen visar sig och jag börjar gå. Njuter av det faktum att jag snart kan botanisera i laxdisken. Slänger ett ögonkast bakåt och blir fly förbannad utan att först riktigt förstå varför. Sedan slår det mig. Det kommer två människor bakom mig. Två människor som helt obesvärat kan korsa gatan. Två förbannade svinpälsar till människor som snyltar ogenerat på min väntetid och som inte ens har vett att tacka mig för det. Tre minuter åt helvete. Vart är samhället på väg?

Och....eh...ja. Vart är jag på väg? Inte över den korsningen igen, i allafall. Huj.

Du måste se till att bloggen blir mer intressantare. Låg kvalite och alltid korta "berättelser"...stod att läsa bland bloggkommentarerna i morse när jag kollade in. Jag vet inte hur det är för er; men åsikter från någon som inte kan komparera "intressant" väger lätt. Ack som ett fjun så lätt.

Jag känner mig inte stursk nog att ge mig in i diskussionen om huruvida det finns en gud eller inte. Men om han finns; så är han utrustad med en försvarlig mängd humor.

Regn, regn, regn hela dagen. Parallellt med strilande floder en inre konflikt med mig själv. Promenera i regnet? Inte promenera i regnet? Följa upp senaste veckans kost- och motionssuccé? Ligga inne och svälla? Efter sisådär fem, sex timmars stenhårda förhandlingar bestämde jag mig. Jojomen. Här skulle minsann ut och gås - vädret till trots. Regnstället skulle på och kosan skulle styras mot Kärrtorp. Sagt och gjort. På med nämnda ställ, promenadskor och en lätt plågad min.

Vad sker? Jo, det ska jag tala om för er. Efter inte mycket mer än tio minuter slutar det regna. Jag blir fullständigt ångkokt i regnstället, är dåligt klädd under och har givetvis inga alternativdressar i bakfickan att ta till. Är det tacken, det? Gud vill ha mig fet, det slår jag vad om.

Igår var jag och tittade på Maria Larssons eviga ögonblick tillsammans med min ömma moder. Jag sänkte medelåldern i salongen med nära nog 500%, vilket inte är illa för någon som nyss fyllt 32. Maria Larssons eviga ögonblick. Fyndig dubbeltydighet, det där - för nog fan var ögonblicken eviga, alltid. Slängde ett getöga på klockan efter en timme och fick nära nog krupp när jag insåg att det var ytterligare en timme och tio minuter kvar tills eftertexterna skulle rulla. Kriget verkade aldrig ta slut...sades det i en scen. Inte filmen heller, väste jag.

Fick anledning att ifrågasätta mina associationsbanor och referensramar härom kvällen. Satt på tunnelbanan med brorsan och smyglyssnade på en businesspiffig brud som pratade i telefon; Näää, det jobbet får nog vänta till måndag, för jag kommer vara okontaktbar hela helgen. Businesspiffig brud rörde märkligt nog inte en (välsminkad) min efter nämnda utsaga. Jag och brorsan höll på att dö av inre gapflabb. Vem ska bära hundhuvudet? Hon eller vi?

Igår fes en kärring som satt bredvid mig på tunnelbanan tvenne gånger - högt och ljudligt och rakt ut i luften. Inte en ursäkt så långt mina öron kunde nå. Jag har fanimig inte hämtat mig riktigt från chocken än. Troligen ett trauma som behöver bearbetas.

Ett uppriktigt försök till traumaterapi ska göras ikväll. Min trettioandra födelsedag är i antågande, liksom en hög vänner från både mitt jobb och mitt civila liv. Tänkte försöka anordna en trevlig kväll för dem och mig; sprängfylld med ost, kex, chips, dip och förhoppningsvis en krogutgång som kronan på verket. Jag tror inte det blir dumt alls.

I övrigt har inte så mycket hänt. Det mesta faller ändå, hur som helst, i skuggan av tvenne kärringfisar på gröna linjen mot Skarpnäck.

Jag vill svära mig fri från eventuella logiska luckor eller finansiella/börsrelaterade felaktigheter i mitt förra inlägg. Jag min ocharmiga stackare försökte bara göra mig rolig.

Sådan är jag. Mer rolig än marknadsanalytisk.

Det är alls icke bara i de Förenta Staterna som saker och ting övervärderas och faller likt korthus. Alls icke. Också i min privata sfär har den begynnande lågkonjunkturen gjort ett betydande avtryck.

I helgen låg jag trea på Spray dates Charmtopplista. Idag är jag inte ens med. Förbannade jänkare.

Just ja. Helst ska jag försöka undvika varma drycker, starkt kryddad mat och alkoholhaltiga drycker också. Jag börjar nog i sminkändan.

Jamen, hejsvej på er mina vänner så här tre veckor senare! Ni förstod väl att jag låg någonstans i vassen och lurade - vid god vigör? Om inte ber jag allra ödmjukast om ursäkt för de eventuella plågor jag åsamkat er.

Igår gjorde jag något jag borde ha gjort för sisådär tre år sedan. Trogna MQ-avgudare vet att jag länge har dragits med vissa hudproblem och detta framför allt i form av mer eller mindre lättburna kvisslor och plitor på hakan. Eftersom dessa har sett ut som finnar har samtliga inblandade (ansiktsbehandlare, sjuksköterskor, läkare och andra kvacksalvare) utgått ifrån att det var just finnar - och också behandlat mig därefter. Jag har smort mig med ett otal krämer, käkat tetracycliner och i detta nu också horribelt hormonstarka p-piller. Inget har emellertid rått bot på de irriterande tingestarna. Jobbigt och ingen direkt boost för det mysticqueenska självförtroendet.

Nåväl. Igår kom jag då till sist iväg till en hudläkare - något som i stort sett varit omöjligt för mig innan. Varenda tjomme inom primärvården jag har kommit till har stammat fram något om remiss och evighetslånga väntetider...så jag har nigit fint och tagit emot den obefintliga hjälp de haft att erbjuda mig. Nyligen fick jag dock nys om att det finns hudläkare utan remisstvång, och det var således en sådan jag nu fick glädjen att besöka. En polska på Munkbron. Hon gav ett synnerligen kompetent (öststats)intryck och det tog henne inte mer än cirka en millisekund att ställa diagnos på mig. Inte acne. Verkligen inte acne. Nej, jag är numera i stället stolt innehavare av en lindrig form av perioral dermatit.

Perioral dermatit. Jojo. Det är inte utan att jag blir lite nöjd. Behandlas bäst med helt andra former av  receptbelagda krämer och helst ingenting mer alls. Föreställ er min oförställda panik i detta ögonblick; Ingenting mer alls? Va? Inga dyra krämer? Inga acnemedel? Inget täckstift? Inget puder? Jag försöker för första gången idag att lyda hennes råd (har ju ledigt från jobbet, gubevars). Jag lider. Visa din sympati medelst en varm kommentar eller tig still i evigheters evighet. Det här kommer bli en pärs av rang.

Idag skulle tydligen världen gå under. Jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet i morse och väntade intensivt på nämnda höjdpunkt men kammade noll. Var i och för sig lite nära en personlig undergång ett tag vid niotiden, då en kollega light-lämnade mig i sticket...men lyckades få fason på skutan och mitt humör och seglade vidare. Och ännu inte minsta tecken på något världsomvälvande armageddonliknande syndrom. Va fanken. Jag som trodde att allt som trycks i Aftonbladet per automatik är sant. Nu har de bara knappa fem timmar på sig att behålla trovärdigheten.

Öh. Jag är helt slut i huvudet och borde egentligen inte utrustas med ett tangentbord. Gör nog säkrast i att lyfta på den  istervadderade röven och gå. Hej då.

Ja. Jag VET att metabloggning är ungefär det töntigaste man kan ägna sig åt - men jag kan baske mig inte hålla mig. I lördags ansattes jag hårt på en födelsedagsfest; varför uppdaterar du aldrig?, man går in på din blogg och allt man ser är de där jäkla dinkelbullarna, har du slutat blogga eller?, kom tillbaka innan jag behöver uppsöka professionell hjälp...och så vidare i all evinnerlighet. Där och då förstod jag att trycket på mig är enormt. Folk där ute och deras existens beror helt och hållet på vad jag via min penna får ur mig. Ganska stressande faktiskt, men inte så lite smickrande. Så. Här är jag åter. Avbeställ taxin till akutpsyk.

Sedan sist (november 1997!?) har jag hunnit med att börja jobba. Det var som jag förutspått en aning tungt och segt men inte direkt livshotande. Som jag brukar konstatera så här års; jag behöver nog rutiner för att må riktigt bra. Sommarloven och särskilt slutet av dem tenderar gärna att bli en orgie i ingenting. Jag vaknar. Äter frukost efter en evighet. Tar ytterligare två timmar på mig bara för att komma in i duschen. Går omkring och torkar i cirka ett halvår. Masar mig ut på stan. Kanske. Masar mig hem. Surfar lite eller träffar någon bekant. Snudd på läggdags. Nio timmars sömn.

Ja, ni ser. Inget under av produktivitet, direkt, och verkligen inte det under av fitnessmani som jag brukar föreställa mig i förväg. Jorå. Jag ska gå i ottan och morgonpromenera. Jag ska besöka gymmet varannan dag. Jag ska tillreda GI-mat och jag ska inte hetsäta ostbågar med sked. Vad blir av detta? Inte mycket. Men...så nalkas terminsstart och vips har jag tränat tre gånger på fem dagar. Vad detta säger om mig vet jag icke. Men - ni har bergis en vacker teori. Jag menar; ni älskar ju mig!

Man vet att man har för mycket ledig tid när man ställer sig i köket en hel eftermiddag och låter varmluftsugnen gå....varm. Ta-da! Vad jag kan!

Jag har redan lite ångest för att jag skrev så där om min ömma moder nedan. Men det kan inte hjälpas. Min blogg behöver näring och det gav hon den sannerligen.

Nåväl. Jag har cirka två och en halv vecka kvar av mitt sommarlov och den välbekanta lilla jobbångestilningen i magen börjar allt oftare göra sig påmind. Det är ju så rackarns skönt att ha sovmorgnar och att få göra prick vad man vill av de dagar som tilldelas en. I synnerhet om de som nu är fyllda till bredden av sol och svettningar. Ah. Men, men. Mina dagar är räknade.

Nåväl igen. Efter några dagar (eller i allra värsta fall veckor) i vardagen återvänder nog livslusten så sakterliga igen. Jag saknar faktiskt en hel hoper elever och kollegor - faktiskt. Jag behöver säkert rutinerna också. Jag behöver känna mig behövd. Ja. BNP behöver mig. Vi säger så.

Mamma Mystic har avnjutit två veckors semester på Korfu och i förrgår var det dags för hemresa - en resa som skulle bli försenad med sisådär tolv, tretton timmar. Stopptider. Tre timmars tankning i Budapest. Missade flygbussar. Ingen sömn. Inga besked från reseledarna.

Så ringer jag då - matt i pälsen efter gårdagens cocktailpartaj - min ömma moder i förmiddags för att få en liten rapport från resan. Det hör ju till god sed och kutym att göra så. Detta skulle jag med facit i hand nog inte ha gjort. Åtminstone inte just då. Redogörelsen för förseningsspektaklet blev så utförlig att det kändes som att den utspelade sig i realtid.

Puh.

Veckan i Rhodos kan enkelt sammanfattas med två bilder. Mer information än så behöver ni näppeligen ha. Att vi överlevde jordbävningen fattar ni ju själva. Så. Varsågoda, mitt herrskap; Rhodos 08:

Jag var och klippte mig i morse inför charterresan. Beskåda resultatet och njut! Gissningsvis kommer jag inte få vara i fred en minut från de där klängiga grekerna.