En dåres försvarstal
Jag är av den ljuvliga typen som kan bygga upp stora berg av i stort sett ingenting mer än smågrus. Ska jag ringa ett viktigt telefonsamtal kan jag skjuta upp det så länge att abonnenten nästintill inte längre är vid liv när jag väl tar tag i det. Ska jag ta ut soporna föregås det hela av suckar, stön och avsevärd fördröjning. Ja, de hinner rentav, snudd på, att förmultna där i påsen. Är det något ännu värre, såsom exempelvis att handla julklappar, drar jag ut på det ända fram till påska. Ja. Ni fattar. Känslan av att kunna skjuta upp (eller för den delen att fantisera om att få göra detsamma) är för mig nästan ännu mer tillfredsställande än att faktiskt vara färdig.
Nåväl. Det jag här ville komma till är min bristande bloggmoral. Var och en som är vid sina sinnens fulla bruk kan lista ut att blogguppdraget inte står som nummer ett på min prioriteringslista - när sådana tunga och dagligen förekommande (och dessutom på sikt livsnödvändiga) uppgifter som soputbärning lamslår mig totalt. Ni ska fanimig vara glada att jag skriver oftare än vart fjärde skottår. Bara det är en bedrift värd en orden av tredje graden.
Se där. Ett stycke metabloggning igen. Jag som inte skulle. Ville. Borde. Men - jag har uppdaterat! Ta-taa!
Nåväl. Det jag här ville komma till är min bristande bloggmoral. Var och en som är vid sina sinnens fulla bruk kan lista ut att blogguppdraget inte står som nummer ett på min prioriteringslista - när sådana tunga och dagligen förekommande (och dessutom på sikt livsnödvändiga) uppgifter som soputbärning lamslår mig totalt. Ni ska fanimig vara glada att jag skriver oftare än vart fjärde skottår. Bara det är en bedrift värd en orden av tredje graden.
Se där. Ett stycke metabloggning igen. Jag som inte skulle. Ville. Borde. Men - jag har uppdaterat! Ta-taa!
Kommentarer
Trackback
