Svammel
När jag nu i vuxen ålder lever ett liv kemiskt befriat från löptävlingar är det andra utmaningar jag ställs inför. De allra flesta strikt jobbrelaterade. Som arbetstagare rent allmänt och lärare lite mer specifikt förväntas man dagligen prestera åtminstone medelmåttigt och helst lite bättre än så. Man ska göra sitt bästa. Att ge allt är det enda som är gott nog.
Där slutar emellertid likheterna med barndomen. Vad som slog mig i eftermiddags, när jag belåtet såg tillbaka på en dag med lyckade lektioner och både genomtänkt och snillrik planering, är att den enda som vet att jag gjort mitt bästa är jag själv. Anna-Stina ger mig icke längre något beröm. När jag i morgon avslutar lektionerna med orden "tack för idag" är det föga troligt att eleverna faller i trans och tackar för en utmärkt planering. Det händer inte. Vad som möjligen skulle kunna utlösa en sådan reaktion är om jag visar film, demonstrerar hur man luftrapar eller om jag ställer in lektionen helt.
Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt, frågade sig Uggla en gång i tiden. Varför ska man göra sitt bästa när ingen annan än jag märker det?, frågar jag. I smyg. För - det är ju en löjlig tanke...men god nog för den här bloggen. Tjipp.
Det kanske får dig att sova bättre när du tänker på sommarlovet.
Ett av problemen med läraryrket, de flesta "betyg" kommer tio år senare: minns du hon engelskaläraren ... vad bra/dålig hon var!
I de flesta andra yrken har ens chef betydligt större möjlighet att bedöma om en anställd gör bra eller dåligt ifrån sig. Av lärarkårens löneutveckling kan man dra slutsatsen att avsaknaden av "betyg" för lärare är lika dåligt för dem som för elever.
BTW, skäms för din kommentar om Linda ;)
Intressant inlägg. Jag har läst din blogg några månader nu och kan inte sluta att förundras. Den ena personen har mer fel än den andre. En person som uppenbarligen inte talar svenska så bra får motattacken ”du kan inte komparera korrekt”. Din mamma får skit för att hon vill träffa dig hellre förr än senare. Dina elever, ja de verkar vara hopplösa fall. Folk som råkar tima grön gubbe bättre än dig gör dig så upprörd att du BLOGGAR om det. Den enda som inte får något ont sagt om sig är din bror som verkar vara din enda ständiga följeslagare.
Jag förstår att du är sarkastisk och inte är helseriös alla gånger. Tonen i dina inlägg är idel ironisk. Ibland rolig. Men, bakom allt det där blir det så tydligt vem du egentligen är. En osäker dam med dålig självkänsla som endast skriver för att få en gnutta bekräftelse. Detta senaste inlägget bekräftar bara vad jag tdigare anat, att du är en osäker själ. Du har nog aldrig vart bäst. Du har hankat dig fram i livet genom att vara duktig men aldrig lyckats så bra med det du verkligen vill. Du har levt på den lilla bekräftelse du kunnat få. All skit du kastar på andra kanske i grund och botten handlar om dig själv, eller?
Du är rätt bitter nu. Det märks. Så, mitt råd till dig. Sluta beklaga dig över allt och alla och ta tag i dig själv istället. Inse att den som tjänar på att du gör bra ifrån dig är DU själv. DU kommer må bra av bra av en förbättrad attityd gentemot omvärlden och inte minst dig själv.
Häls.
En som kanske låter elak men menar väl.
Vad är det för pucko "en som har kommit längre i livet! HA!!! Verkar inte så när man läser andras bloggar, blir irriterad och fortsätter!!!
Personligen har jag fram till nu varit totalt ovetande om att själva definitionen på en person som "kommit långt i livet" är att denna är kapabel att bilda sig en mångfacetterad uppfattning om en annan person via en (för de flesta andra uppenbart ironisk och ibland till och med oseriös) blogg. Jag visste inte heller att detta orakel sedan var i sin fulla rätt att gå till personangrepp under förevändningen att "få mig att må bättre". Men - vad vet jag? Jag är ju bara osäker, bekräftelsesökande och bitter.
I min ringa erfarenhet så brukar personer som "en som kommit längre i livet" tolka väldigt mycket dom läser/hör, pussla in det med sin egen person, känna igen sig, och svara med att passivt aggressivt angripa personen som skrev/sa det som födde känslan.
Och att känna sig lite "för mer" än andra är också en liten kick verkar det som.
Så herr (ja, det är 97% sannolikhet att du är en herr) en som kommit längre i livet. Lär dig ta ironi och milda sarkasmer för vad dom är, ta tag i dina egna issues och sluta hacka på andra.
För övrigt, du skriver en riktigt underhållande blogg MysticQ. Keep up the good work :)
