Latent Skitsmal

Att jag är ett unikum i många avseenden kan ju knappast ha undgått någon som känner mig. Tidigare idag lamslogs jag totalt av insikten om att jag är ett unikum även i fråga om kondition -  ty jag är den enda nu levande människan som klarar av att springa 17 kilometer, men ändå helt och hållet sakna kondis.

Under min så kallade friskvårdstimme begav jag mig till Hammarbybacken för att vässa formen inför halvmaran. Det vankades backintervaller. Tänkte mig ett pass där jag skulle springa uppåt så fort tygen höll i en minut och sedan jogga ner igen och upprepa proceduren minst sju gånger. Redan efter den första vändan flåsade jag som den värsta Helge Fossmo. Två gånger till och hjärtat riste i bröstkorgen likt en gädda på land. Klarade därefter av fyra till av en ren slump men andades hela tiden som vore jag nära bleka dödens minut. Kondition var nog inte det första ordet en eventuell förbipasserande ville koppla samman med mig. Inte ens under pistolhot.

Självklar slutsats; under mina längre löpsessioner har jag funnit ett sätt att kringgå hjärtat och lungorna och därmed också konditionen. Ett unikum! Ett unikum som lurar systemet och andas på ett tidigare okänt specialsätt. Helsike vad coolt.

Man vet att ens pappa är gammal när ens farfar (framliden sedan Dackefejdens dagar) på fullaste allvar övervägde att döpa pojkstackaren till Engelbrekt.

Man vet att ens pappa är gammal när han har varit pensionär i över tjugo år.

Man blir väldigt övertygad om att ens pappa är gammal när han insisterar på att få betala en matlagningskurs till sin dotter och envist vägrar ta till sig protesterna. Så kass är jag faktiskt inte på't.  Jag har inte så ofta anledning att göra mig till, bara.

Lika irriterad som övertygad blir man när det subliminala budskapet i de idoga övertalningsförsöken långsamt blottas; Hur ska du någonsin kunna hitta en man när du inte kan laga mat?

Fan. Jag som inte kan knyppla lakansspetsar heller.

Ja, du tror att du är gullig när du har gummistövlar på dig. Till och med så gullig att du kan komma undan med dem trots att bristen på nederbörd står som spön i backen. Lyxgullig tror du att du är om nämnda fotbeklädnader är av märket Hunter.

Det här råkar jag veta ett och annat om. Du är inte ett dugg gullig. Byt skor!

När jag var liten så trodde jag att det jobbiga med att jobba var just det faktum att man jobbade. Nu vet jag bättre. Det jobbiga med att jobba är att man för det mesta jobbar tillsammans med andra människor. Bara det faktumet borde generera ett sjusiffrigt belopp i lönekuvertet varje månad.

I övrigt inte så mycket att orda om. Eller jo! Vad påstår jag nu? Jag fick ju hem tidningen Buffé idag. Högtidsstund.

I mitt senaste inlägg förutspådde jag att min skinnskattebergsvistelse skulle utgöra ett värdigt avslut på mitt sommarlov. Inget skulle kunna vara mer fel. Jag hann inte mycket mer än komma dit innan jag var tvungen att lägga mig som en döende hund under en filt. Magont. Illamående. Orkeslöshet. Först tolkade jag det hela som en kommentar på Kolmårdens (rötmånad-)kebab, men när även tillståndet feber adderades under lördagen blev jag klart misstänksam. Vänta nu, vilka smitthärdar till djur hade jag exponerats för? Om jag helt bortsåg från alla luftburna smittor kunde jag enkelt sluta mig till att det var getinfluensa. Det var helt enkelt det enda djuret jag hade klappat på förutom kanske något slumpvist flygfä och således också roten till mitt passiva tillstånd.

Getinfluensan gav med sig något efter ett par alvedon och kvällens 30-årsfest kunde planenligt besökas. Trevligt. Öltältningen som inte var någon öltältning utan en spelning på den lokala syltan Station visade sig intensifiera min getsjukdom till max...så jag gick helt sinikka hem och sov. Jag tror att det blev för mycket Skinnskatteberg på en och samma gång. Alla som någon gång varit där förstår nog vad jag menar (och gör man inte det så är man förmodligen inte en del av lösningen utan snarare problemet).

Halva söndagen passerade under en filt och resten av den på väg hem till civilisationen. Väl där sjönk febern sakta men säkert och vips var jag människa igen. Arbetsdag idag och 8 kilometer jogging nyss. Slutet gott, allting gott.

Idag har jag inte riktigt haft tid med er. Jag har nämligen tillbringat min dag på Kolmårdens djurpark och där valt ut olika djur som jag kan tänka mig att bli uppfostrad utav. Bättre förekomma än förekommas, tänkte jag cyniskt. En dag ligger man där avsvimmad i skogen och då måste man ha en målbild.

Hur som helst. Etta på min lista kom surikaten, tätt följd av dvärgsilkesapan och - det här vill jag näppeligen erkänna ens för mig själv - delfinen. Jag har hört alltför många spån till brudar påstå att  delfiner är världens vackraste djur (och ingen ser när de gråter!)...för att känna mig riktigt bekväm med den listplaceringen. Men. Faktum kvarstår.  Trea på uppfostringstoppen. Skräckscenariot vore snöleopardfamiljen.

Sommarlovet sjunger på den allra sista versen och slutklämmen ska tillbringas i modersjordkällaren i den västmanländska urskogen. Jag har lite olika aktiviteter på agendan såsom hetsätning, skogslöpning, 30-årsbalunsning och eventuell öltältning. Torde bli ett värdigt avslut på ett i alla avseenden ljuvligt sommarlov. Eftersom internet som uppfinning ännu inte nått Skinnskatteberg får ni hålla ut till efter helgen då nästa rafflande inlägg väntas. Ship ahoy.

Jag läste just igenom några av mina gamla blogginlägg och fann formuleringen "...när jag nu i vuxen ålder lever ett liv kemiskt befriat från löptävlingar...". Detta författades i mars 2009 och äger numera ingen som helst riktighet. Mitt liv  mer eller mindre kretsar just kring detsamma denna sommar. Äta godis? Gott men dumt. Springa 8 km? Egentligen för lite, men OK. Nyttja rusdryck? Gott men urdumt. Springa 17 km? Också för lite, men bra ändå. Intervaller? Nu börjar vi snacka. Backträning? Duktig idiot.

Om exakt en månad smäller det. Köttbullen sätts i rullning! Stockholm halvmarathon.

Ett av mina huvudmål med den här bloggen är att belysa diverse obegripliga fenomen. Jag skulle göra det mycket enkelt för mig om jag här och nu valde att belysa fenomenet Kissie. Hon torde vara bekant för alla och envar som någon gång med kväljningar valt att botanisera i fjortisarnas bloggträsk. Vad inte riktigt alla vet är dock att denna mänskliga patthoppborg har en bror vid namn Peter. I ett slags dumskallarnas sammansvärjning har även han bestämt sig för att starta en blogg - en blogg vars läsarstatistik slog rekord i samma sekund som hans vedervärdiga syster krafsade ner en länk. Så fungerar det, gott folk. Högkvalitativa bloggar som min har 15 läsare per dag. Syskonen Motbjudande sammanlagt säkert dubbelt så många. Minst.

Nåväl. Åter till denna Peter; vars tursamhet i det så kallade genlotteriet endast kan beskrivas som begränsad. Eller nja. Han ser inte riktigt klok ut, för att för en gångs skull tala klarspråk. Trots detta * får han dagligen tonvis med osäkra och debila brudar att skicka in bilder på sig själva. För bedömning. Betygsättning. Allt enligt en skala som i ena änden graderas med ett "herregud" och i andra änden "bånge alert". Känner han sig generös för dagen lägger han också till en kommentar i stil med "du kanske kan skippa glasögonen" eller (om tjejen har rejält med otur) "ja, jag skulle ligga med dig". Vad säger detta om dagens tonårskultur? Flickors självkänsla? Jag blir mörkrädd och det med besked.

Obegripliga fenomen, mina vänner, obegripliga fenomen. Tillsammans ska vi  outtröttligt nysta i dem. Här är ena änden av garntrasslet...


http://www.finest.se/peter08




*) Det vore förvisso lika vidrigt om det var fråga om en snygg kille. Men inte riktigt lika konstigt.

Mjo. Man är ju ingen Katrin Zytomierska precis. I samma stund som jag tryckte på publiceraknappen igår genomsköljdes jag av en god portion dåligt samvete. Tänk om någon snäll Linda läser vad jag har skrivit? Tänk om någon snäll Linda tror att hon var ett as på högstadiet? Tänk om någon snäll Linda tror att hon är ett as nu för tiden? Som i en centrifug gick tankarna runt i min lilla valnöt till hjärna, men jag beslöt mig för att skjuta bort dem. Högstadiet är trots allt en väldigt svunnen era. Nu är jag vuxen och skriver väl vad jag vill.

Så händer det. Ett hett mejl på hotmail skvallrar om en nytillkommen kommentar som väntar på godkännande. Iskall våg av ågren när jag ser vilket inlägg det gäller. Permafrost när jag läser den. En snäll Linda från högstadiet som  oroar sig för att hon på något sätt förpestat mitt liv. Jäsiken. Skit också. Snabbt författa ärligt menad kommentardementi.

Man är ju ingen Katrin Zytomierska precis.

En fundering som jag har haft ett tag men som jag tackålov inte vädrat på min facebook  är som följer; Vad är grejen med namnet Linda? Sedan länge har man ju känt till, både i vetenskapliga och ovetenskapliga sammanhang , att så kallade y-namn är överrepresenterade i brottsstatistiken. Killar vid namn Ronny, Benny och Conny är  (eller kanske var!?) helt enkelt mer benägna att snatta ett Daim eller round kicka pudlar än vad killar vid namn Per-Erik, Philip och Bartolomeus är. Oklart varför, men det bör ju i hög grad handla om pärona som ligger bakom, deras sociala ställning och vilka namntrender de anammade då det begav sig.

Nog om detta. Det var inte Sonnys straffregister jag ville fördjupa mig i, utan den för mig så heta potatisen Linda. På det på alla sätt så plågsamma högstadiet var det just Lindor som som var överrepresenterade - fast nu i popularitets- och taskmörtssammanhang. Tror att jag, om jag anstränger mig nåt så inåt, kan komma på en enda Linda som inte förpestade min tillvaro. Kanske två, men då är jag generös i min bedömning. Hur kommer nu detta sig? Hette man Linda var man snygg. Man fick killar. Man vågade gå in i uppehållsrummet redan första dagen i klass 7 (och man blev ej heller stenad med biljardbollar för sitt tilltag) och man var som regel ett riktigt as just mot de tjejer som som jag inte tordes besöka uppehållsrummet förrän någon gång i maj. I nian.  Och - och nu kommer vi till det här inläggets pudelkärna -  man kom heller ej nödvändigtvis från de undre samhällsskikten. Man var liksom ingen...Lindy.

Hur kommer detta sig? SCB? Ge mig Linda-statistik och det nu!






Disclaimer 1: Nu för tiden känner jag en hel hoper Lindor som är svintrevliga. Men dem glömmer vi nu och vältrar oss i stället i min tonårsångest.

Disclaimer 2: Det fanns faktiskt en Lindy i min klass. Men hon var jättesnäll.

Min blogghybris lade sig tämligen snabbt. Efter att ha författat mitt senaste inlägg tänkte jag att det nog vore klokt att följa upp det med ett nytt briljant dito snarast möjligt. Allt för att ni inte ska ta mig för en lögnerska. Det visade sig emellertid inte vara så lätt. Scannade igenom skallen och fann just inget annat än lite substans och balkar. Sommarlovet har uppenbarligen dränerat mig på snille i samma takt som det har fyllt på med energi. Nåväl. Jag fick ta till något verkligt desperat. Återanvändning av facebookstatus.

Presenterar härmed en lista över de i särklass tråkigaste och mest meningslösa sakerna man kan säga till någon. Ja. Jag vill till och med gå så långt som att påbjuda ett rejält straff (typ tvångsumgänge med  Nour el-Refai) för var och en som dristar sig till att yttra...

- Jag ska städa idag. - Sen kan du komma till mig och fortsätta när du är klar.

- Jag ska ta mig en öl. - Åh, ta en åt mig med.

- Jag ska utomlands. - Ta med solen hem sen.

Jag skakar av augustiilska. Finess eller tystnad, mina vänner, finess eller tystnad.

Jag tror jaevlar i min själ att det är dags att göra ett återtåg in i bloggvärlden. Eftersom jag som modern kvinna håller mig hyfsat à jour med samhällets strömningar har jag noterat att kvaliteten i de blogginlägg som författas land och rike runt är skrämmande låg; och att mitt uppdrag helt sonika är att höja snittet. MysticQueen - samhällsförbättraren.

Nu kanske man både kan tro och önska att det har hänt en massa smaskigt sedan sist som jag här och nu vill berätta om, men icke. Vi (eller snarare jag, ni läser ju bara era slöa rackare!) får ta det pö om pö.

Inleder dock med veckans hån. Damp ner i brevlådan igår.  Därmed var den dagen förstörd.