Latent Skitsmal

I mitt senaste inlägg förutspådde jag att min skinnskattebergsvistelse skulle utgöra ett värdigt avslut på mitt sommarlov. Inget skulle kunna vara mer fel. Jag hann inte mycket mer än komma dit innan jag var tvungen att lägga mig som en döende hund under en filt. Magont. Illamående. Orkeslöshet. Först tolkade jag det hela som en kommentar på Kolmårdens (rötmånad-)kebab, men när även tillståndet feber adderades under lördagen blev jag klart misstänksam. Vänta nu, vilka smitthärdar till djur hade jag exponerats för? Om jag helt bortsåg från alla luftburna smittor kunde jag enkelt sluta mig till att det var getinfluensa. Det var helt enkelt det enda djuret jag hade klappat på förutom kanske något slumpvist flygfä och således också roten till mitt passiva tillstånd.

Getinfluensan gav med sig något efter ett par alvedon och kvällens 30-årsfest kunde planenligt besökas. Trevligt. Öltältningen som inte var någon öltältning utan en spelning på den lokala syltan Station visade sig intensifiera min getsjukdom till max...så jag gick helt sinikka hem och sov. Jag tror att det blev för mycket Skinnskatteberg på en och samma gång. Alla som någon gång varit där förstår nog vad jag menar (och gör man inte det så är man förmodligen inte en del av lösningen utan snarare problemet).

Halva söndagen passerade under en filt och resten av den på väg hem till civilisationen. Väl där sjönk febern sakta men säkert och vips var jag människa igen. Arbetsdag idag och 8 kilometer jogging nyss. Slutet gott, allting gott.