Latent Skitsmal

Att jag är ett unikum i många avseenden kan ju knappast ha undgått någon som känner mig. Tidigare idag lamslogs jag totalt av insikten om att jag är ett unikum även i fråga om kondition -  ty jag är den enda nu levande människan som klarar av att springa 17 kilometer, men ändå helt och hållet sakna kondis.

Under min så kallade friskvårdstimme begav jag mig till Hammarbybacken för att vässa formen inför halvmaran. Det vankades backintervaller. Tänkte mig ett pass där jag skulle springa uppåt så fort tygen höll i en minut och sedan jogga ner igen och upprepa proceduren minst sju gånger. Redan efter den första vändan flåsade jag som den värsta Helge Fossmo. Två gånger till och hjärtat riste i bröstkorgen likt en gädda på land. Klarade därefter av fyra till av en ren slump men andades hela tiden som vore jag nära bleka dödens minut. Kondition var nog inte det första ordet en eventuell förbipasserande ville koppla samman med mig. Inte ens under pistolhot.

Självklar slutsats; under mina längre löpsessioner har jag funnit ett sätt att kringgå hjärtat och lungorna och därmed också konditionen. Ett unikum! Ett unikum som lurar systemet och andas på ett tidigare okänt specialsätt. Helsike vad coolt.