Latent Skitsmal

Jorå. Jag kom faktiskt upp klockan 7:15 och traskade kvarten senare med bedrövade steg ut på en timmes morgonpromenad. Inte illa pinkat. Alls.

Ni kanske undrar varför en sådan pingla som jag fått en sådan bantningsiver? Jo, det ska jag tala om för er. Föreställ er följande scen på caféet Muggen. Det var fikadags. Söndag eftermiddag och sockersuget var i topp:

Jag: Öh, vilken ska jag välja? Vilken ser fetast ut, höhö?
Broder Fakta: Du.

Fasiken. Redan en vecka sedan jag skrev sist - och jag som brukar gå omkring och inbilla mig att jag har fått upp regelbundenheten och flytet i skrivandet nu. Jo. Det kan jag ju tro.

Ynka två veckors sommarlov kvar nu och i gammal god ordning börjar paniken växa och gro i mig. Ny skola. Nya kollegor. Nya elever. Ny längre resväg. Enda trösten är att det inte var så länge sedan jag bytte jobb senast och att det faktiskt gick oväntat bra. Jag kände mig inte lika utvecklingsstörd som jag brukar när jag träffar nytt folk och jag tror att jag lyckades hålla rösten någorlunda i schack också. Den har nämligen en tendens att hesna (varsågod; ett nytt verb) under inverkan av stark nervositet. Märkligt men icke desto mindre alldeles sant. Den pondus man vill utstråla får sig en liten törn om man mest av allt låter som en näbbmus i målbrottet.

Idag inledde jag Projekt: Inte lika smällfet. Denna sommar har nämligen kantats av väldigt mycket kalorier och väldigt lite motion - något som också har satt sina spår på den danielssonska hyddan. Jag känner mig som ett mänskligt duntäcke. Det var således hög tid att handla hem allehanda Saltå kvarn-prylar, laga linssoppa och ge sig ut på en gissningsvis sex kilometer lång joggingtur vid Årstaviken. I morgon bitti klockan 7:30 vankas det morgonpromenad. Har jag hört. Jag vet bara inte om jag tror på det än.

Vågade mig just ut i regnet en sväng för ett besök på biblioteket vid Medborgarplatsen. På vägen tillbaka till tunnelbanan blev jag påhoppad av inte mindre än tre Médecins sans frontières - läkare utan gränser. Jag blev livrädd och sprang, så klart. Utan gränser?! Herregud. Vad som helst kunde ju ha hänt.

Svennebananigheten nådde nya, oväntade, höjder i lördags. Efter att djurgårdsfärjan hade lagt till hamnade vi mitt i sockervaddskommersens ruttna stank. Gröna Lund. Att inhandla åkband kändes lite overkill, men tre kuponger var samt en biljett till Spökhuset tyckte vi att vi kunde kosta på oss. Först en researchrunda för att ta ställning till vad vi skulle använda kupongerna till. Jag var väldigt inne på att vi skulle åka något lagom, brorsan röstade på något lite mindre lagom och Helen ville knappt slita sig från Lilla fritt fall och Nyckelpigan. Medan vi gnabbades råkade vi av en händelse gå förbi Spökhuset. Jag må vara tjugotio år gammal och relativt stabil i psyket - ändock fick jag en snabb rännil av ångest i magen. Helt sugen på att gå in där var jag faktiskt inte. Jag hörde skräckskrik och sådana bådar sällan gott.

Nåväl. Vi bestämde oss till sist för att ta det svåra åkbeslutet efter en uppfriskande runda i nämnda spökhus. Huvaligen. I kön blev jag nervös på riktigt. Jag är bekant med känslan sedan förr och också kan vittna om dess totala äkthet. Allas eder hårdkokta MysticQ stod och blev skraj tillsammans med en hoper blöjungar. När vi kom in i huset höll jag Helen hårt i handen och vi utbytte nog bortåt en kubikmeter svett. Det var en pärs. Jag rundade varje hörn med ren fasa. Jag sprang ibland för att liksom hinna före min rädsla och för att om möjligt göra monstren förvirrade. Inte ens sådana vill väl ge sig på ett psykfall. Jag hoppade säkert en halvmeter upp i luften och skrek som en besatt när en mänsklig varg övermannade oss - precis när jag började tycka att det hela var rätt lugnt. Kort sagt; jag betedde mig som en genomsnittlig tioåring. Ett stort djupt andetag av belåtenhet undslapp mig när jag undslapp Spökhuset. Aldrig mer.

Tiden till nästa prövning var alltför kort. Nu var det dags för Kvasten. En sprillans ny attraktion som ska ge illusionen av att man flyger på - just det - en kvast. Som en bergochdalbana med dinglande ben, ungefär. Det lät inte alltför farligt, tyckte jag, ända tills jag hamnade längst fram i spektaklet. Utan granne. Utan Helen och Micke bakom mig. Utan någon som helst lust att åka kvast. Alla andra skrek som besatta under färden. Jag, jag var helt tyst. Jag bad till Gud.

Mamma blev glad nåt så inåt, så klart, och igår gick jag runt och kände mig som självaste Moder Teresa hela dagen. Förstora upp betydelsen av mina egna handlingar och därigenom minimera den äkta godheten i dem? Näe. Vet du vad!

På kvällskvisten hamnade jag tillsammans med broder Fakta och hans latent närvarande flickvän på ett mycket lustigt ställe vid St Eriksplan. Tiki bar hette det om jag inte minns alldeles fel. Risken för minnesförlust är nämligen klart överhängande på detta väldigt osvenska ställe. Alkoholhalten i romdrinkarna var så hög att hjärnan krullade ihop sig bara efter en klunk. Kul som omväxling till de vattenbaserade man brukar få på exempelvis Debaser - eller för all del nästan överallt. Vi blev lite fnissiga men behöll givetvis stil, finess och klass och tog oss hemåt medelst grön linje redan vid ettsnåret.

Nu ska jag snart ut och lapa lite sol. Chockerande få veckor kvar på sommarlovet och därmed dags att lägga in en litet högre sommarklyschväxel. Jag tänker mig djurgårdsfärja, lätt lunch och fästingbett.

Min mamma är sjukligt road av korsord. Varje kväll ligger hon i sängen och löser sig till sömns med hjälp av något kvistigt kryss från någon kärringtidning av typen Hemmets journal. Så har hon fungerat så länge jag har känt henne och eftersom det inte direkt skadar andra människor har jag låtit det fortgå. På senare tid har dock ett mörker lagt sig över familjehemmet. En tragedi av monstruösa mått. De särskilda korsordspennorna är slut och några nya finns inte att tillgå varken i bruksorten eller bruksortens storebror Fagersta. Panik. Korsordspennor är så bra! Att använda blyerts eller bläck är värdelöst. Förkastligt, rentav, men det får lov att gå. Yngsta och enda dottern har flyttat från ICA Ekershallens domäner;  den plats där mamma tidigare skötte sina skumraskaffärer och korsordspennsinköp. Vad göra? Vad göra? Att resa till Örebro enkom för nämnda pennor är - när allt kommer omkring - inte ekonomiskt försvarbart för den smålänning som min moder är. Återigen; mörker.

Tur då att mamma har en nästan överjordiskt god dotter som i ett nafs kliver in på Ekershallen, köper två tvåpack med korsordspennor, ett förfrankerat vadderat kuvert och sedan lägger hela härligheten på lådan. Det kommer bli en välsignad förmiddag i det danielssonska hemmet, ska jag säga er. En halogenlampa i det tidigare så kompakta mörkret. En sådan trevlig överraskning! Ja, jävlar i min själ, jag blir nästan rörd själv.

Idag gick jag säkert en mil - med ren irritation och ilska som drivkraft. Benen gick som trumpinnar på mig och tankarna malde. Bra för min gyllenfeta kropp, dock. Alltid något. Nu har det hela lagt sig en smula men jag är fortfarande förundrad över...tja...folks förfarande. Nog om detta.

I morgon åker jag till Örebro en sväng för att se hur staden klarar sig utan min permanenta närvaro. Förmodligen alldeles förträffligt. Jag kan heller inte påstå att örebrosaknaden äter upp mig, direkt. Smart drag att flytta hit. Mycket smart.

Åter i rätt stad på torsdag. Vi ses väl då, måhända.

Nu är det jäklar i min själ dags att slå in vidöppna dörrar. Som den sommarlediga fjant jag är ägnade jag en viss del av denna dag åt att långpromenera. Färden gick från Skanstull via Medis och Slussen och vidare mot det ganska turistmättade Gamla Stan. Där slogs jag av en deja vu-upplevelse av det obehagligare slaget. Ett slags reinkarnation kan man säga; en reinkarnation av den tidigare så vanligt förekommande familjeträningsoverallen. Ni vet den med matchande färger eller ränder, som var och varannan loserfamilj med vidhängande husvagn bar förr om åren. Denna träningsoverall och orgie i dålig smak har år 2007 hasat ner i fotnivå, bytt skepnad totalt och utgörs nu av två kulörta plastklumpar med utstansade hål i. Crocs. Foppatoffel. Djävulen lystrar till många namn. Jag vet inte hur många sådana djävulens avkommor jag kunde skåda där på Västerlånggatan, men antalet är med största säkerhet åtminstone tresiffrigt.

Jag teg och led. Jag skapade avancerade hypoteser i huvudet om intelligensen hos dessa människor som alldeles frivilligt tar på sig något så groteskt på fötterna. Jag kom också där och då att tänka på det ultimata beviset för att medel-IQn torde ligga någonstans kring 53 - jag har ju själv skådat det med egna ögon på Arlanda häromsistens. Låt mig måla upp ett talande Foppatoffelscenario:

Trebarnsfamilj från Molkom. Skrikiga ungar med taxfreegodis i hela ansiktet. Var och en i familjen iklädd varsitt exemplar av plastklump. Snorgrönt, chockrosa, turkost och fan och hans farbror. Påstigning av planet påbörjas och den trevliga Novairpersonalen ropar ut i högtalaren att alla på de tio sista raderna (vilka de nu var, jag har ju inte fotografiskt minne, för bövelen) kan påbörja sin boarding. Crocsmamman hör inte riktigt vad de sa och ber sin Crocsman att repetera instruktionen: De tio sista raderna får gå på först. Mamma Croc ser ut att genomgå en inre kris (hur ska hon nu hinna shoppa Pumakopior i Korfu stad?) och väser till sin man: Näe. Vi som har rad 11. Vi går på nu och låtsas som att vi inte hörde vad de sa.

Så, gott folk, gör bara folk med kulörta plastklumpar med utstansade hål på fötterna. Jag svär.

Nu står den här i rummet. Soffan med schäslong. Skitsnygg. Ett under av elegans och god smak. Blixtsnabbt levererad. Och...omonterad. Övervägde ett tag att försöka ge mig in i bult- och skruvträsket på egen hand, men insåg mina begränsningar. Det hela får helt enkelt vänta tills broder Fakta (för övrigt samma ondskefulla man som gjorde mig sofflös förra veckan) har tid att komma över och hjälpa till. Hur det än är så vill jag gärna ha armstöden på rätt ställe. Nåväl. En dags väntan på soffhäng är betydligt mer aptitligt än åtta veckors dito.

30-årskalaset igår var synnerligen livat. Det vankades smörgåstårta, ost som luktade mer än en hel getfarm, chips med dip och annat fett och gott som så gärna fick bidra till min korpulens. Idag är jag lite matt i pälsen men på det stora hela taget rätt nöjd ändå. Nu ska jag, som den sanna kärring jag är, kröna denna dag genom att bädda ner mig tillsammans med någon lämplig Wallander eller Van Veeteren-rulle. Länsade nämligen päronens digra förråd på gratis-dvd:er i onsdags. Leve Expressens tv-bilaga...och som min ömma moder sa; Ta dem du. Vi har ju ändå ingen CD-spelare.

Öh. Näe. 

Jamen, hallegosingen så rart livet kan bete sig ibland. Nyss ringde de från Mio i Kungens kurva och annonserade att min soffa var färdig. Hur i hela fridens namn det kan gå till när den var beräknad till vecka 36 vill jag inte ens spekulera i (hafsverk? trasig? återlämnad? felsydd?) - men jag klagar inte. I morgon mellan klockan 10 och 15 är det jag som glider runt lite lätt bakis och inväntar lastbilsbesök. Vajert.

I afton vankas det 30-årskalas och jag håller som bäst på att planera vad jag ska ha på mig. Lustigt att jag varenda gång överdriver betydelsen av min klädsel så enormt. Vad jag så här i efterhand kan se har den inte haft någon som helst inverkan vid eventuella lyckade raggningar. Det är ju min översvallande charm de går på, så klart. Så klart. Joho.

Hahahaha! Jag svimmar och dör. Fem minuter efter att jag hade postat föregående inlägg byts en av annonserna nedan ut (och tro mig, de har funnits där i flera veckor nu). Nu lockar de med insemination och donatorer i stället. Det hela är avsevärt värre än jag själv trodde. Toppen av glasberget är härmed officiellt nådd, och till och med Google känner till det.

Alltså...vad i helsike är detta? Jag behöver ingen biologisk klocka som tickar, ty jag har en som dagligen ringer här ovanför på min blogg...


...Googleannonsen. Mens. Ägglossning. Gravid? Barnförsäkring. Det är tydligen så man kan sammanfatta det hela. Och jag som ska hälsa på en bäbis i morgon. Hur ska det här sluta?

Jag överlevde med nöd och näppe, dock inte utan ett visst mått av inblandad panik. Jag körde vilse två gånger och blev också ilsket tutad på av en gubbe som (det senare skulle visa sig) hade glömt bort högerregeln. Jag ägnade därefter cirka en kvart, tjugo minuter åt att frenetiskt fundera på om det var han eller jag som hade varit dum i huvudet. Vid ett litet pit stop på Statoil kunde emellertid Helen (som körde framför) meddela att det den här gången inte var jag. Gubbjäkeln körde som en höna...och alla vet ju att tjejer kör bättre än höns.

Igår beställde jag en soffa. Leverans om åtta-nio veckor. Was ist los? Hur lång tid kan det ta att sy på lite tygbitar på en färdig stomme och skicka hit den? Det är inget annat än en ren skandal. Men snygg är den. Och förträffligt ska det bli att ligga där på flajen och flåsa till Lars Adaktusson. Höhö.