Missnöjesfält
Svennebananigheten nådde nya, oväntade, höjder i lördags. Efter att djurgårdsfärjan hade lagt till hamnade vi mitt i sockervaddskommersens ruttna stank. Gröna Lund. Att inhandla åkband kändes lite overkill, men tre kuponger var samt en biljett till Spökhuset tyckte vi att vi kunde kosta på oss. Först en researchrunda för att ta ställning till vad vi skulle använda kupongerna till. Jag var väldigt inne på att vi skulle åka något lagom, brorsan röstade på något lite mindre lagom och Helen ville knappt slita sig från Lilla fritt fall och Nyckelpigan. Medan vi gnabbades råkade vi av en händelse gå förbi Spökhuset. Jag må vara tjugotio år gammal och relativt stabil i psyket - ändock fick jag en snabb rännil av ångest i magen. Helt sugen på att gå in där var jag faktiskt inte. Jag hörde skräckskrik och sådana bådar sällan gott.
Nåväl. Vi bestämde oss till sist för att ta det svåra åkbeslutet efter en uppfriskande runda i nämnda spökhus. Huvaligen. I kön blev jag nervös på riktigt. Jag är bekant med känslan sedan förr och också kan vittna om dess totala äkthet. Allas eder hårdkokta MysticQ stod och blev skraj tillsammans med en hoper blöjungar. När vi kom in i huset höll jag Helen hårt i handen och vi utbytte nog bortåt en kubikmeter svett. Det var en pärs. Jag rundade varje hörn med ren fasa. Jag sprang ibland för att liksom hinna före min rädsla och för att om möjligt göra monstren förvirrade. Inte ens sådana vill väl ge sig på ett psykfall. Jag hoppade säkert en halvmeter upp i luften och skrek som en besatt när en mänsklig varg övermannade oss - precis när jag började tycka att det hela var rätt lugnt. Kort sagt; jag betedde mig som en genomsnittlig tioåring. Ett stort djupt andetag av belåtenhet undslapp mig när jag undslapp Spökhuset. Aldrig mer.
Tiden till nästa prövning var alltför kort. Nu var det dags för Kvasten. En sprillans ny attraktion som ska ge illusionen av att man flyger på - just det - en kvast. Som en bergochdalbana med dinglande ben, ungefär. Det lät inte alltför farligt, tyckte jag, ända tills jag hamnade längst fram i spektaklet. Utan granne. Utan Helen och Micke bakom mig. Utan någon som helst lust att åka kvast. Alla andra skrek som besatta under färden. Jag, jag var helt tyst. Jag bad till Gud.
Nåväl. Vi bestämde oss till sist för att ta det svåra åkbeslutet efter en uppfriskande runda i nämnda spökhus. Huvaligen. I kön blev jag nervös på riktigt. Jag är bekant med känslan sedan förr och också kan vittna om dess totala äkthet. Allas eder hårdkokta MysticQ stod och blev skraj tillsammans med en hoper blöjungar. När vi kom in i huset höll jag Helen hårt i handen och vi utbytte nog bortåt en kubikmeter svett. Det var en pärs. Jag rundade varje hörn med ren fasa. Jag sprang ibland för att liksom hinna före min rädsla och för att om möjligt göra monstren förvirrade. Inte ens sådana vill väl ge sig på ett psykfall. Jag hoppade säkert en halvmeter upp i luften och skrek som en besatt när en mänsklig varg övermannade oss - precis när jag började tycka att det hela var rätt lugnt. Kort sagt; jag betedde mig som en genomsnittlig tioåring. Ett stort djupt andetag av belåtenhet undslapp mig när jag undslapp Spökhuset. Aldrig mer.
Tiden till nästa prövning var alltför kort. Nu var det dags för Kvasten. En sprillans ny attraktion som ska ge illusionen av att man flyger på - just det - en kvast. Som en bergochdalbana med dinglande ben, ungefär. Det lät inte alltför farligt, tyckte jag, ända tills jag hamnade längst fram i spektaklet. Utan granne. Utan Helen och Micke bakom mig. Utan någon som helst lust att åka kvast. Alla andra skrek som besatta under färden. Jag, jag var helt tyst. Jag bad till Gud.
Kommentarer
Trackback
