Latent Skitsmal

Herregud vad mycket pengar jag drack upp igår. I morgon är det jag som hänger på låset till soc och förklarar min prekära situation. Nåväl. Kul var det i allafall.

Något mindre kul var det i morse, att ögonblicket efter mitt yrvakna, bakfulla och något nojiga uppstigande, vakna av dörrklockans vidriga signal. En snabb titt i kikhålet utan linser eller glasögon gav i princip ingen information av värde, så jag lät min tro på alla människors goda vilja ta över och öppnade dörren. Och oj oj. Det skulle jag inte ha gjort. På andra sidan dörren stod en mycket virrig äldre dam jag inte alls kände igen. Alzheimers hade i hennes fall närmast varit en komplimang. Hon förklarade utan omsvep sitt ärende:

Jag söker Magnus Hedman. Bor han här? De sa åt mig att jag skulle ringa på hos Danielssons.

Nog  var jag både bakfull och förvirrad, men ändå helt på det klara med att jag inte under natten blivit sambo med någon Magnus. Jag förklarade att jag bodde ensam och att jag inte kände till att någon Magnus skulle bo i de närmsta omgivningarna. Ännu mer övertygad om den saken blev jag då hon nämnde att han är landslagsmålvakt och dessutom i stor fara. Han ligger skadad  och har så gjort i flera dagar. Jag försöker ringa färdtjänst åt honom men de kommer ju aldrig.

Jäsiken. Paniken växte. Vad gör man med en uppenbart totalt förvirrad människa som man inte har en aning om var hon hör hemma? Inte en detektivuppgift jag var direkt sugen på att ta mig an, nyuppstigen och iförd nattlinne. Minuten senare blev jag räddad av en mer anständigt klädd granne, som tydligen fått ett liknande besök något före mig. Han förklarade att tanten bodde en trappa upp och att han skulle försöka hjälpa henne hem. Puh.

Detta puh och känslan det förde med sig hade jag glädje av i omkring 30 minuter - och sedan ryckte det i dörrhandtaget. En titt i kikhålet med glasögon gav informationen att tanten var på vift igen. Jag ringde snabbt min mor vars före detta yrke är gamlingvårdare och beklagade mig, och hon rådde mig att försöka få tag på någon anhörig eller dylikt. Gah! Övervägde under någon minuts tid att helt och hållet skita i vad denna Hedmantant hade för sig, men min djupt rotade moral tog överhanden och jag gick ut i trapphuset. Där var  hon i full färd med att leta efter sin egen dörr. Hennes efternamn var spårlöst försvunnet från varenda dörr hon letade på. Jag hittade det på en gång och det tackade hon mig ungefär fyrtio gånger för. Magnus Hedman-mysteriet var fortfarande på tapeten och hon pratade mycket om att ringa färdtjänst och höra vad som orsakade denna fördröjning. Listig som en räv erbjöd jag mig att göra detta åt henne - detta under falska förespeglingar, givetvis, jag ville snarast försöka hitta ett nummer till någon som hon kände och som eventuellt kunde komma och avlösa mig i mitt högst ofrivilliga demensarbete.

Jag hade tur. På telefonen med knappar stora som cd-omslag fanns det ett helt gäng snabbnummer. Efter lite diskreta frågor om vem som var vem slog jag till slut ett nummer som verkade gå till hennes son. Bingo! Han svarade och berättade att jag inte var den första grannen idag som hade ringt och berättat om hans mors förehavanden. Läkare var kontaktad och snart hoppades de på hjälp. Ljuv musik i mina öron. Efter telefonsamtalets slut övertalade jag henne med suverän retoriks hjälp att hon borde lägga sig och vila efter allt arbete med Hedman. Du måste ju vara helt slut, som du har jobbat och oroat dig. Jag tror att hon svalde betet, ty än har det inte knackat.

Och öppnar dörren gör jag nog aldrig igen.

Tio års terror är över. Jag fick just en avi om att mitt nya körkort finns för uthämtning, vilket i sin tur bör betyda att fotot jag bifogade blev godkänt (om de nu inte valt att ersätta det med ett foto på Ann-Britt Grünewald bara för att lattja lite). Jippie. Det ska i afton firas med pompa och ståt - eller i varje fall med grillkväll hos brorsan och ett besök på Stortorget (och ehhh...Örebrofesten samt Rix FM-festivalen). Haha. Där äventyrade jag min kredd rejält. Tur att ni trogna fans vet att det är lugnt och att jag är där enkom för att få chansen att visa mig dragen inför mina elever. Tveksamt faktiskt om jag kommer stå längst fram på Shirley Clamp. Mycket tveksamt.

Ytterligare en stor musikupplevelse väntar på söndag. I wanna go where the action is; och i det här fallet vankas det i Brunnsparken. Jag ser storligen fram emot att i dagsljus få dricka öl i plastglas och att återigen få köa till bajamajor. Det sitter så djupt rotat i min själ. Tur att upplevelsen knappt hinner blekna innan jag är på't igen. Fredagens Augustibuller ska givetvis besökas också. No fun at all ska leverera gamla skatestänkare och jag ska göra tricks på brädan. Eller något åt det hållet. Där kommer jag hur som helst att vara.

Två och en halv veckas sommarlov kvar. Det känns naturligtvis inte alldeles bra men inte helt vidrigt heller. Jag har lagt mig till med en dygnsrytm som jag gärna vill vänja mig av med, och vad passar då bättre än att tvingas stiga upp 0645 fem dagar av sju? Ordnung, meine freunde, ordnung!

Fortare än jag hade kunnat ana fick jag användning för min nya glasögon. I samma stund som jag hämtade ut dem fick jag en förnimmelse av förkylning i näsa och hals och i denna stund snörvlar jag som en liten snorgärs. Allt annat än behagligt, ska jag säga. Men det var väl dags.

Idag är det dags för fika- och planeringsmöte inför den stora 30-årsfest som ska gå av stapeln den 30:e (vad annars?) september. Vi är fem purunga flickor som tillsammans ska hålla likvaka och fira av denna glädjens dag; med hjälp av 140 inbjudna personer, tre band, en hyrd lokal och förhoppningsvis en och annan drink. Det blir nog trivsamt.

Mindre trivsamt blir det två veckor senare, då det är dags för mig att verkligen fylla år. Den 13:e oktober. Fredagen den 13:e oktober. Sug på den ni. Det har jag gjort i snart tio år. Hur fasiken beter man sig för att känna sig värdig en sådan dag? Festen är avklarad och i de flestas ögon är jag redan en 30-taggare - utom för dem på jobbet. Jag kommer få gå omkring en hel dag på jobbet och fylla 30. Maken till terror kan jag knappt tänka mig. Gratulationer, födelsedagssånger, (negativ) uppmärksamhet. Fy fan. Chanserna till att det inte ska läcka ut är minimala. Ungarna i klassen frågar när man fyller år var och varannan dag och arbetslagsledaren antecknar det i sin kalender. Sjukskrivning? Tjänstledigt? Nödslakt?

Jojo. Redan tidigt i morse pep min mobil och ett sms från Blic lät meddela att mina glasögon fanns för avhämtning. Hm. Efter bara två dagar? Det skulle ju ta en till två veckor! Tillverkning i England? Något osade katt, och det rejält. Två par hafsverk var ju inte vad jag ville gå omkring med på bakfyllan, när jag äntligen kommit mig för att beställa skiten. Inte heller hoppades jag på att de köpt upp ett konkurslager från Galne Gunnar. Men näe, kattstanken var falskt alarm. Jag är löjligt snygg. Så klart. Vem hade förresten trott något annat?

Tidigt i morse - ja, långt innan tuppen ens fått för sig att sträcka på sin strupe och gala rakt ut - ringde min sämsta vän väckarklockan. Att ens behöva höra dess signal under de veckor som går under namnet sommarlov är en ren plåga; och än större plåga var det  att vakna av den och minnas anledningen till att den störde mina sköna drömmar. Optikern. Fy fan, jag skulle till optikern! Efter en rad morgonbestyr var det så dags att sätta sig på cykeln och fara iväg. I ett svagt ögonblick hade jag tackat ja till att komma dit klockan 10:00, så det var också då jag infann mig hos Blic. Två par glasögon till priset av ett. Jojo, snålvarg som man är kommer man ju krypande.

Jag anmälde min närvaro i receptionen som sig bör och därefter kunde tortyren börja. Den inleddes med en tre minuter lång synundersökning som kostade mig 250 kronor att göra och som förmodligen var helt överflödig. Det var nämligen inte speciellt länge sedan de kollade upp samma sak (nämligen min syn!), fast i ett annat syfte. Linser och glasögon verkade helt plötsligt inte ha något som helst samröre, och resultaten från synundersökningen jag gjorde för ett halvår sedan gick då rakt inte att använda. Nåväl, tänkte jag. All världens tillit (samt 250 pix) till min optiker.

I synundersökningsstolen överrumplades jag som vanligt av den paniska rädslan för att svara fel på optikerns frågor om huruvida det är bättre så - eller bättre så. Sådant är så in i helvete svårt att ta ställning till.  Kunde jag läsa vad det stod på översta raden? Var är facit? Finns det ens ett facit? Optikerns instämmande och ibland undrande hummanden gjorde mig genomsvettig. Jag svär, en omgång i Jeopardy hade känts tryggare att delta i. Där får man åtminstone ett omedelbart kvitto på sitt svar.

Efter evighetslånga tre minuter fick jag så gå ut och se mig om i butiken efter två par bågar att i framtiden, i nödfall, pryda mitt tryne med. Jag gör mig nämligen inga som helst förhoppningar om att jag kommer bära dem oftare än vad tvunget är. Förkylning, bakfylla samt möjligen också ögoninflammation är vad som kommer att kunna få mig att bli fyrögd. Inte så mycket annat. Tro fan det när det finns så mycket fult att välja på - och så lite fint. Botaniserade med total frenesi i utbudet, såg mig i spegeln, ryggade förskräckt tillbaka inför åsynen av rikstönten och började om igen. Efter att ha provat butikens alla bågar fem gånger i följd valde jag de två jag såg minst fånig ut i; ett par diskreta i metall och ett par lite vassare i svart plast. Typ. En strategi som säkert kommer få mig att bli en trogen glasögonfantast. Säkert.

O-O

Det gick bra utav helvete, så klart. Klockade in på strax över en timme, 1:02 eller något åt det hållet. Såg en kopparorm vid 7 km som nog hjälpte till i hastighetsfrågan betydligt. Jag hatar dem, kallt och innerligt. Maken till onödiga djur finns inte.

Jag blir allt mer övertygad om att jag är ett medicinskt  och biologiskt under, förresten. Blev, som så många andra, lurad av tidningen I Form att prenumerera på två, tre nummer och på köpet få en pulsklocka. Pulsträning  är på modet och lär ju vara väldigt bra - så jag spände gladeligen på mig själva pulssändaren under bröna och klockan på armen och sprang iväg. Eller näe. Riktigt så tuff är jag inte. Jag sprang inte iväg utan att först ta reda på hur man bör ställa sig till de resultat man får fram av klockan.

Sökte lite här och där på nätet och fann att min maxpuls kan räknas ut med hjälp av formeln Maxpuls=220-åldern, vilket i mitt fall blir ungefär 190. Maxpuls är vad man har när hjärtat slår som fan och man tar ut sig fullständigt. Detta tillstånd bör en normaltränad människa kunna befinna sig i några minuter åt gången. En puls kring 140-150 var ungefär vad jag borde sträva efter på mina joggingturer, förstod jag efter att ha lusläst avsnittet om ideal puls för viktnedgång. Jo jävlar. Redan när jag cyklade iväg mot spåret sköt mätaren i höjden. 155. Hm. Pulsen minskade något under färden, men höll sig kring 130-140 sisådär. Illavarslande, tänkte jag, men skyllde det hela på alltför många glas vin i Paris.

Så var det då dags att inleda själva eldprovet; en mils jogging i kuperad terräng. Redan efter 20 meter hade jag en puls på 190. Den höll jag i stort sett hela tiden (kopparormen fick upp den till 325, dock) från bitter start till det ljuva målet. Vad säger detta mig? Jag har arbetat fram några olika teorier:

a) Jag är universums mest vältränade. Vem annan fixar att ha maxpuls i 60 minuter i sträck?
b) Formeln suger vakuum och min maxpuls ligger i stället någonstans kring 250.
c) Klockan är billigt skit som I Form skickar ut enbart för att lura sina läsare att lusläsa numren i jakt på ett svar på gåtan - och för att få in ännu mer stålar.

Jag tycker att alternativ a verkar mest rimligt. Du med va?

Fascinerande tankeloopar i huvudet just nu. Kan knappt somna på kvällarna för alla förstahandskontrakt som passerar revy på näthinnan och dansar bugg i hjärnan på mig. Jag tycks vara i konstant behov av en fix idé att älta - ty jag är så gott som aldrig utan. Har jag inget att grubbla över så skaffar jag mig, jajamen.

Dagens master-ält handlar om motion. Ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte cykla iväg till Karlslund och försöka mig på att springa en mil? De två tidigare gångerna har jag haft sällskap, vilket har inneburit att jag dels inte behövt memorera cykelvägen dit så noga (jag har lokalsinne som en starropererad, lobotomerad mullvad), dels att jag vägrat promenera mer än några enstaka steg under löprundan. Prestigeförlusten blir på tok  för stor om man fegar ur. Springa för min egen skull? Jo, säääkert.

Men jo. Jag ska. Hör ni inte mer ifrån mig kan ni väl vara tjysta och dra i gång ett rikslarm. Jag kan ju hamna var som helst.

Hej på er, era slan. Nu har den klassiska sommarlovslunken infunnit sig. Framför mig har jag en eon av tid, som i princip inte behöver fyllas med någonting vettigt. Detta utnyttjar jag på givetvis på bästa sätt genom att sova länge, läsa, slappa, käka gott, umgås och någon gång också motionera.

I helgen är det tänkt att hembygden (Skinnskatteberg för att vara mer exakt; detta uppger jag för att hänga ut mig själv och för att ge er något att flina elakt åt) ska få ett celebert besök av undertecknad. Sådana artighetsvisiter blir allt mer sällsynta. Detta beror uteslutande på att det är så sjukt tråkigt där att klockorna stannar och till och med det minsta spädbarn utvecklar svårartade existentiella funderingar och kriser.

I själva bykärnan bor cirka 3500 personer. Av dessa är ungefär 3450 rejält bonniga. Samtliga dessa har dessutom utvecklat ett kontakt- och informationsnät som självaste CIA skulle avundas. Händer det något anmärkningsvärt på Brukshotellet (ja, jag vet..bara en sådan sak!) en fredagnatt så sitter det lappar uppe som informerar om saken på anslagstavlorna på ICA och Konsum klockan 09 dagen efter. Ja, för tidigare än så öppnar de ju inte.

Jojo. Dit ska man! Dit...och till Fagersta för att inspektera väninnan Maris nya lägenhet. Därefter ett besök på det legendariska haket Gröna Mannen. Jag som aldrig mer skulle. Vilken Princip-Judas man är!

My name is Dasona. PJ Dasona.

Vad händer andra människor då det är vackert väder och de beslutar sig för att gå ut och sola? Jo, de blir vackert gyllenbruna, träffar han eller hon med stort H, vinner en miljard på Joker och köper en etagevåning på Norr Mälarstrand. Vad händer mig? Solen går i moln, det börjar grisregna och jag hinner inte ens ut innan jag tvingas gå in igen. Fan. Olika falla ödets lotter.

Norr Mälarstrand, ja. Har fått en liten men ganska envis idé om att börja söka jobb och bostad i Stockholm i höst - för att flytta dit efter nyår. Något säger mig att det ena kommer vara bra mycket enklare än det andra. Vill man inte bo i en pizzakartong i Rågsved så är läget nog förhållandevis dystert. Om man inte heter Fakta och är min bror, förstås. Det slanet fick en lägenhet i Johanneshov bara genom att råka vidröra en tangent för mycket. Ska han, ska jag! Här och nu går därför en uppmaning ut till alla fastighetsförvaltare som jag vet lusläser min blogg och dyrkar marken jag går på. Ro hit med en tvåa! Tack.

Jäsiken vad varmt det är. Känner mig helt ångkokt, urlakad och marinerad i svett. Mer behagliga känslor kan jag med lätthet komma på, men va faen, det är synd att klaga. November kommer fortare än man anar med sitt årliga hot om fem månader av snö och drivis.

Har en synnerligen händelsebefriad dag bakom mig. Hoppade upp pigg som en lärka vid 12 (krogen igår, fy mig!) och gick ut på gården och solade och käkade en närande frulle. Solen gick i moln på vad som verkade vara en obestämd framtid, så då gick jag in och duschade av min nu gyllenröda kropp. Därefter åt jag mat, städade, diskade och gjorde i princip ingenting som bidrog till BNP. I alla fall inte Sveriges BNP. Jag tog mig friheten att beställa lite kläder från den eminenta brittiska sajten ASOS. Följande trasa kommer inom kort att synas på mig:

Bon soir, på er. Jojo. Man har ju just kommit hem från en knapp vecka i Paris. Och en sådan vecka sedan! Höjdpunkterna avlöste varandra; full/felbokat på hotellet - omöjligt att hitta en bra bar i det berömda partyområdet La Bastille - bara millimetrarna från en taxiolycka med dödlig utgång - så varmt och soligt  att det inte gick att andas.

Närå. Jag bara tramsar för att mildra er avundsjuka något. Givetvis var det inte annat än en ren succé. Felbokningen på hotellet blev till en grande finale i ett så stort trippelrum att jag hade problem att hitta till min egen säng. Jag dementerar här och nu att detta skulle bero på de kubikmeter rosévin jag sippade i mig på ett mycket franskt vis. Kan fransoserna ska väl jag kunna?

Bastillefiaskot vändes till en ren triumf, bokstavligen, efter lördagens VM-match mot Brasilien. Stod som en idiot vid Triumfbågen vid midnatt och skrek mig blå tillsammans med i runda slängar en miljard fransmän: Allez les bleus, allez les bleus! Eller nåt. Kul var det då i alla fall. Och gynnsamt ur raggningssyfte förstås att som frodig svenska stå och hylla de blåa. Jag har aldrig i mitt liv fått så många anbud. Dock inga lockande, men ändå. Det är tanken som räknas. Det är ju - när allt kommer omkring - roligare när män kollar på en för att de tycker att man är snygg, och inte som i Sverige för att man har en finne eller två på hakan.

Bleka dödens minut i taxin suddades strax ut ur minnet när det var dags att betala för kalaset. Taxiresor i Paris är så billigt att jag lovordade chauffören och sedan knappt gjorde annat än att stiga in och ut ur droskor. Svensk framkörningsavgift täcker en resa Paris-Bubbarsbo tur och retur. Nattaxa. Jag lovar.

Om värmen finns det just inget mer att säga än att det var roligare med sol än det hade varit med regn. Synd bara att bakfyllorna boostas av eländet. Min synska förmåga sade dock åt mig att packa ned Resorb i väskan, så inte ens dessa var ett egentligt problem. Nobelpriset i medicin till den som rörde ihop den mixturen!

Vad mer, vad mer? Rödtjut vid Eiffeltornet, hysteriskt gravletande på Père Lachaise, dyra och halväckliga middagar, sightseeing vid Seine och en och annan utskällning av städerskan på hotellet. Det vanliga.