Latent Skitsmal

Herregud vad mycket pengar jag drack upp igår. I morgon är det jag som hänger på låset till soc och förklarar min prekära situation. Nåväl. Kul var det i allafall.

Något mindre kul var det i morse, att ögonblicket efter mitt yrvakna, bakfulla och något nojiga uppstigande, vakna av dörrklockans vidriga signal. En snabb titt i kikhålet utan linser eller glasögon gav i princip ingen information av värde, så jag lät min tro på alla människors goda vilja ta över och öppnade dörren. Och oj oj. Det skulle jag inte ha gjort. På andra sidan dörren stod en mycket virrig äldre dam jag inte alls kände igen. Alzheimers hade i hennes fall närmast varit en komplimang. Hon förklarade utan omsvep sitt ärende:

Jag söker Magnus Hedman. Bor han här? De sa åt mig att jag skulle ringa på hos Danielssons.

Nog  var jag både bakfull och förvirrad, men ändå helt på det klara med att jag inte under natten blivit sambo med någon Magnus. Jag förklarade att jag bodde ensam och att jag inte kände till att någon Magnus skulle bo i de närmsta omgivningarna. Ännu mer övertygad om den saken blev jag då hon nämnde att han är landslagsmålvakt och dessutom i stor fara. Han ligger skadad  och har så gjort i flera dagar. Jag försöker ringa färdtjänst åt honom men de kommer ju aldrig.

Jäsiken. Paniken växte. Vad gör man med en uppenbart totalt förvirrad människa som man inte har en aning om var hon hör hemma? Inte en detektivuppgift jag var direkt sugen på att ta mig an, nyuppstigen och iförd nattlinne. Minuten senare blev jag räddad av en mer anständigt klädd granne, som tydligen fått ett liknande besök något före mig. Han förklarade att tanten bodde en trappa upp och att han skulle försöka hjälpa henne hem. Puh.

Detta puh och känslan det förde med sig hade jag glädje av i omkring 30 minuter - och sedan ryckte det i dörrhandtaget. En titt i kikhålet med glasögon gav informationen att tanten var på vift igen. Jag ringde snabbt min mor vars före detta yrke är gamlingvårdare och beklagade mig, och hon rådde mig att försöka få tag på någon anhörig eller dylikt. Gah! Övervägde under någon minuts tid att helt och hållet skita i vad denna Hedmantant hade för sig, men min djupt rotade moral tog överhanden och jag gick ut i trapphuset. Där var  hon i full färd med att leta efter sin egen dörr. Hennes efternamn var spårlöst försvunnet från varenda dörr hon letade på. Jag hittade det på en gång och det tackade hon mig ungefär fyrtio gånger för. Magnus Hedman-mysteriet var fortfarande på tapeten och hon pratade mycket om att ringa färdtjänst och höra vad som orsakade denna fördröjning. Listig som en räv erbjöd jag mig att göra detta åt henne - detta under falska förespeglingar, givetvis, jag ville snarast försöka hitta ett nummer till någon som hon kände och som eventuellt kunde komma och avlösa mig i mitt högst ofrivilliga demensarbete.

Jag hade tur. På telefonen med knappar stora som cd-omslag fanns det ett helt gäng snabbnummer. Efter lite diskreta frågor om vem som var vem slog jag till slut ett nummer som verkade gå till hennes son. Bingo! Han svarade och berättade att jag inte var den första grannen idag som hade ringt och berättat om hans mors förehavanden. Läkare var kontaktad och snart hoppades de på hjälp. Ljuv musik i mina öron. Efter telefonsamtalets slut övertalade jag henne med suverän retoriks hjälp att hon borde lägga sig och vila efter allt arbete med Hedman. Du måste ju vara helt slut, som du har jobbat och oroat dig. Jag tror att hon svalde betet, ty än har det inte knackat.

Och öppnar dörren gör jag nog aldrig igen.