Bluffbuffé
Jaevlar jaevlar, nu har det hänt igen! Ytterligare ett bevis har lagts till min jag-har-ingen-kondition-och-kan-nog-egentligen-inte-springa-hög. Sprang relativt obehindrat cirka 18 kilometer i lördags och erhöll naturligtvis en hybris som fick Björn Ranelid att framstå som blygsam. Tänkte följa upp succén medelst ett kvalitetspass i onsdags och wham bam var jag nere på marken igen bland er andra dödliga flåsfläbbon.
Tog mig till mitt gym, steg segerviss upp på löpbandet och inledde så småningom ett intervallpass. Modellen för ett dylikt är att jag springer som en idiot i 200 meter, står still i 40 sekunder och upprepar det hela tio gånger. Hur som helst. Nästan samtidigt som jag intog mitt löpband kom en annan sjukt snygg brud och gjorde detsamma. Hon fegjoggade i 8 km/h och jag fnös föraktfullt inombords när jag själv kom upp i hastigheter som nära nog tangerade Mustafa Mohameds...maratontempo. För att rakryggat yppa sanningen; kring 16-17 km/h.
När jag nästan var nerjoggad och allt satte den andra sjukt snygga tjejen i gång med att ogenerat härma mig. Hon satte av i intervaller och jag slogs av hur in i helsikes snabbt det såg ut att gå. Mycket snabbare än det kändes för mig (och såg ut i spegeln). Vafalls? Spöad av denna där? Jag kokade av ilska. Kunde till sist inte hålla mig ifrån att slänga ett svettigt getöga på displayen och höll nära nog på att flyga av mitt eget band när den visade blygsamma 13 km/h.
Nu har den här konditionsbluffen sannerligen gått för långt. Jag har tydligen uppfunnit ett specialsätt att springa i hög hastighet på löpband på utan att det de facto går fort. Fråga mig bara inte hur.
Tog mig till mitt gym, steg segerviss upp på löpbandet och inledde så småningom ett intervallpass. Modellen för ett dylikt är att jag springer som en idiot i 200 meter, står still i 40 sekunder och upprepar det hela tio gånger. Hur som helst. Nästan samtidigt som jag intog mitt löpband kom en annan sjukt snygg brud och gjorde detsamma. Hon fegjoggade i 8 km/h och jag fnös föraktfullt inombords när jag själv kom upp i hastigheter som nära nog tangerade Mustafa Mohameds...maratontempo. För att rakryggat yppa sanningen; kring 16-17 km/h.
När jag nästan var nerjoggad och allt satte den andra sjukt snygga tjejen i gång med att ogenerat härma mig. Hon satte av i intervaller och jag slogs av hur in i helsikes snabbt det såg ut att gå. Mycket snabbare än det kändes för mig (och såg ut i spegeln). Vafalls? Spöad av denna där? Jag kokade av ilska. Kunde till sist inte hålla mig ifrån att slänga ett svettigt getöga på displayen och höll nära nog på att flyga av mitt eget band när den visade blygsamma 13 km/h.
Nu har den här konditionsbluffen sannerligen gått för långt. Jag har tydligen uppfunnit ett specialsätt att springa i hög hastighet på löpband på utan att det de facto går fort. Fråga mig bara inte hur.
Kommentarer
Trackback
