Latent Skitsmal

Jaha. Hej då snart. Och hej igen den 6:e november. Lägg nu band på er oro; jag klarar mig nog. Hoppas jag.

Uhuhuh. Så stressad som jag har varit den senaste veckan är det länge sedan jag har varit. Togopanik har mixats med framtidsångest (hur faen kommer det bli med det där Stockholm?!) och jag har farit runt som ett jehu både på jobbet och hemma. Nu börjar jag emellertid så sakteliga lugna ner mig och bli människa igen; och nyss insåg jag att den resa jag inom kort kommer att göra verkligen är en unik sådan. Hur många bortskämda vitingar som jag får i sitt liv chansen att leva nära inpå människor i ett av världens fattigaste länder? Inte tonvis, precis. Mer tacksamhet - mindre panik, således. I morgon eftermiddag handlar jag det sista nödvändiga på stan och på onsdag kväll far vi. Kring den 6:e november kan ni sedan börja hålla utkik efter mig igen. Just bloggande  kommer antagligen inte bli min huvudsyssla i Sokodé. Det är det ju fanimig inte ens i Örebro.

Hade en synnerligen trevlig helg i hufvudstaden tillsammans med min bror och hans utomordentligt gulliga tjej Helen. Fredagen tillbringades i soffan, tillsammans med sisådär 2 miljarder kalorier. På lördagen gick vi en sväng på söder. Vi åt sedan en brasiliansk specialitet vid namn acaì (huvudsaklig frukostföda under min Rio-vistelse 2004) på ett rätt mystiskt café vid Hornstull, som även erbjöd en form av ljusterapi. Därefter hals över huvud hem, byta om och dra på kalasansiktet och sedan marsch pannkaka ut på stan igen. Denna gång till Beirut Café; ett synnerligen lyckat ställe på Östermalm med en avsmakningsmeny att tvenne gånger dö för. Första gången när man käkade av den och andra när man skulle betala för den. Kvällen kröntes givetvis med ett besök på Kvarnen. Kvarnen - vinst varje gång, sades det, men av detta varken såg eller kände jag röken. Humbug.

Begränsad entusiasm inför morgondagen.

Idag vaccinerade vi oss, hela högen.  Sju elever och sex lärare är vi som ska kräkas och svettas i dagarna tolv. Gula febern och hepatit A kan jag dock glömma. Och malaria. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa att jag om exakt två veckor vid den här tiden kommer glida omkring i en västafrikansk huvudstad. Science fiction, brukar jag kalla sånt för.

I den allmäna jag-är-odödlig-nu-jävlar-drar-jag-till-afrika-yran igår passade jag också på att söka jobb i en invandrarklass på en skola i Fittja. Ska man göra något ska man göra det rejält, tänker jag. Mellanstadielärare i villaområde i Danderyd? Kan du vara själv.

Biyasi. Biyaaaaaasi! Det betyder hej eller nånting ditåt (om jag nu inte är grundlurad) i Togo, och är vad jag kommer vråla på daglig basis från den 25:e oktober och tolv dagar framåt sisådär. Jajamen! Idag bokades det resa. Vi flyger från Stockholm på kvällen till Addis Abeba (haha, galet), byter plan där och kuskar sedan vidare rakt över Afrika till Togo och huvudstaden Lomé. Därifrån tar vi sedan, efter timtal av visumtrassel, en hotellnatt och annat jox, en minibuss 30-40 mil norrut i landet till den ganska lilla staden Sokodé - där vi sedan ska bo, skolarbeta och roa oss kungligt. Jag är så exalterad att jag inte ens orkar vara sarkastisk eller ironisk på sedvanligt vis, utan bara, bara glad och spänd. Vilken grej!

På fredag vankas det landssorg. 30-årsdag. Arbetsdag. Uppmärksamhet. Uppvaktning. Tror jag. Måhända besviken på bristen på densamma. Tur att jag ska avrunda kvällen grandiost hemmavid tillsammans med några riktigt trevliga brudar, flera flaskor gott vin, ett par tre smakrika ostar och en massa kex. Ståhej är för 29-åringar. Inte för de som är tjugotio.

Ujuj. Först idag börjar jag så smått komma på fötter efter det beryktade 30-årskalaset. Det var en stresspärs utan dess like att tillverka snittar, tilltugg och välkomstdrinkar till 140 personer - i synnerhet som det skedde i nära samarbete med någon som närmast kan beskrivas som ett oorganisatoriskt unikum. Det var med andan i halsen, panikångest i blick  och svett i pannan som jag tog emot de första gästerna. Därefter coolade jag långsamt men stadigt ner; för att till sist vara så pass avslappad att jag till och med glömde hur man bäst går i en trappa. Aj aj aj som fan i min svanskota i söndagsmorse. Aj aj aj som fan nu med, faktiskt. Men inte lika mycket. Nu behöver jag inte längre rulla ur sängen. Om ett par, tre år är min svans säkert helt återställd.

Jag är sugen på godis. Jag är på samma gång plågsamt medveten om att jag känner mig fetlagd och att det kommer bli rätt skralt med motion så länge det till och med gör ont att gå. Jag har emellertid ljusning i sikte. Än en gång är det västafrikanska landet Togo på tapeten - och nu mer än någonsin. Om en vecka kan det mycket väl vara så att jag är innehavare av en flygbiljett dit. Vi har haft lite tur med stipendier  i arbetslaget och om allt hinner falla på plats i rättan tid så landar vi på togolesisk mark i slutet av oktober. Då jäklar ska jag deffa! Jag tänker mig en diet huvudsakligen baserad på kokbanan, ris och en och annan skopa kolibakterievatten. That should do it.

Singelmän! Håll utkik efter mig på Arlanda kring den 8e november. Slank, brunbränd och med flätor i håret.