Latent Skitsmal

Uhuhuh. Så stressad som jag har varit den senaste veckan är det länge sedan jag har varit. Togopanik har mixats med framtidsångest (hur faen kommer det bli med det där Stockholm?!) och jag har farit runt som ett jehu både på jobbet och hemma. Nu börjar jag emellertid så sakteliga lugna ner mig och bli människa igen; och nyss insåg jag att den resa jag inom kort kommer att göra verkligen är en unik sådan. Hur många bortskämda vitingar som jag får i sitt liv chansen att leva nära inpå människor i ett av världens fattigaste länder? Inte tonvis, precis. Mer tacksamhet - mindre panik, således. I morgon eftermiddag handlar jag det sista nödvändiga på stan och på onsdag kväll far vi. Kring den 6:e november kan ni sedan börja hålla utkik efter mig igen. Just bloggande  kommer antagligen inte bli min huvudsyssla i Sokodé. Det är det ju fanimig inte ens i Örebro.

Hade en synnerligen trevlig helg i hufvudstaden tillsammans med min bror och hans utomordentligt gulliga tjej Helen. Fredagen tillbringades i soffan, tillsammans med sisådär 2 miljarder kalorier. På lördagen gick vi en sväng på söder. Vi åt sedan en brasiliansk specialitet vid namn acaì (huvudsaklig frukostföda under min Rio-vistelse 2004) på ett rätt mystiskt café vid Hornstull, som även erbjöd en form av ljusterapi. Därefter hals över huvud hem, byta om och dra på kalasansiktet och sedan marsch pannkaka ut på stan igen. Denna gång till Beirut Café; ett synnerligen lyckat ställe på Östermalm med en avsmakningsmeny att tvenne gånger dö för. Första gången när man käkade av den och andra när man skulle betala för den. Kvällen kröntes givetvis med ett besök på Kvarnen. Kvarnen - vinst varje gång, sades det, men av detta varken såg eller kände jag röken. Humbug.