Latent Skitsmal

Ujuj. Först idag börjar jag så smått komma på fötter efter det beryktade 30-årskalaset. Det var en stresspärs utan dess like att tillverka snittar, tilltugg och välkomstdrinkar till 140 personer - i synnerhet som det skedde i nära samarbete med någon som närmast kan beskrivas som ett oorganisatoriskt unikum. Det var med andan i halsen, panikångest i blick  och svett i pannan som jag tog emot de första gästerna. Därefter coolade jag långsamt men stadigt ner; för att till sist vara så pass avslappad att jag till och med glömde hur man bäst går i en trappa. Aj aj aj som fan i min svanskota i söndagsmorse. Aj aj aj som fan nu med, faktiskt. Men inte lika mycket. Nu behöver jag inte längre rulla ur sängen. Om ett par, tre år är min svans säkert helt återställd.

Jag är sugen på godis. Jag är på samma gång plågsamt medveten om att jag känner mig fetlagd och att det kommer bli rätt skralt med motion så länge det till och med gör ont att gå. Jag har emellertid ljusning i sikte. Än en gång är det västafrikanska landet Togo på tapeten - och nu mer än någonsin. Om en vecka kan det mycket väl vara så att jag är innehavare av en flygbiljett dit. Vi har haft lite tur med stipendier  i arbetslaget och om allt hinner falla på plats i rättan tid så landar vi på togolesisk mark i slutet av oktober. Då jäklar ska jag deffa! Jag tänker mig en diet huvudsakligen baserad på kokbanan, ris och en och annan skopa kolibakterievatten. That should do it.

Singelmän! Håll utkik efter mig på Arlanda kring den 8e november. Slank, brunbränd och med flätor i håret.