Latent Skitsmal

Ja jäklar. Jag är nog för snygg för mitt eget bästa. Idag var killen från förra veckan i gång igen: När vi träna prata svenskan? Jag vill frågar tjej for relationship på svenska. Du förstår? Jag förklarade givetvis lugnt och pedagogiskt att skolan är en plats för systematiskt lärande och verkligen inget ställe man tränar sin talade svenska på. Någon måtta får det vara. I skolan gör man konstruerade läsförståelseövningar, grammatiktest och lucktexter på stenciler från tidigt 80-tal. Inget annat. Punkt slut. Marsch pannkaka. Tala svenska? Var får de små liven allt ifrån?

Idag joggade jag jäklar i min själ igen. 42 minuter, varav två ägnades åt dödsångest och promenad i en blodsmaksbacke. Lite lamt av mig men jag kommer nog igen storstilat vid nästa joggingtillfälle - i  juni eller vad det nu kan bli. Närå. Nu är det skärpning som gäller. Jag har ju något verkligt viktigt att träna inför. Exakt vad vägrar jag att avslöja. MysticQueen, var det ju. Eller hur?

Visset PMS-monster idag, tror jag bestämt. Känner mig ensam, ledsen och småsur. Ingen vidare charmig kombination och inte heller något som direkt får livsandarna i gungning. Inge kul. Jag har försökt trösta mig med både rött te och pinsamma program på trean och femman - helt utan goda resultat. Slokandet fortgår alltjämt och gråten lurar bak korpgluggarna. Jag antar att det enda raka är att ta en dusch, hoppa i säng och hoppas på en roligare morgondag.

30 years?!? sa en elev just till mig. I think you 22, I wanted to ask for relationship. Se, häpna och lär av denna snart MVG-belönade pojke.

Nu ska jag ringa Skolverket.

Vill man skaffa sig lite grundläggande orientering om manodepressivitet ska man genast utbilda sig till lärare. Jag kan inte tänka mig något annat yrke som erbjuder sådana dalar och sådana toppar. Somliga dagar går jag hem och förbannar både mig själv, mina elever och hela skolväsendet i stort. Jag är världens sämsta lärare och borde tvångsavlivas - samt förpassas till närmaste Samhall-lokal på obestämd framtid. Andra dagar är jag den bästa pedagog som någonsin satt sin birkenstockbeprydda fot i en skola och mina elever är små under av intelligens och charm. Läraryrket är synnerligen väl valt och sommarlovet ett nödvändigt ont.

I måndags var det tvångsavlivningsläge. Jag jobbade i en uppförsbacke som fick självaste K2 att framstå som vilken pulkabacke som helst. Jag var otydlig, opedagogisk och dessutom rätt uppstressad av okänd anledning. Kass kort och gott. Så i tisdags, efter ungefär 20 minuters lektion, vände det. Jag blev fantastisk igen. Så har det fortsatt fram till alldeles nyss. Jag undrar om jag kommer behöva kontakta nödslakt i morgon - eller om jag ska ringa Skolverket och anmäla mig själv till tävlingen Årets lärare 2007? Man vet aldrig. Däri ligger nog också charmen. Däri - och i de 12 veckornas semester. Höhö.

Även om det som bekant inte är alldeles populärt i det danielssonska hushållet med jobbstart i morgon...så är det nog välbehövligt. Den för mina längre ledigheter så klassiska sömnsjukan har nämligen redan slagit till. Det slår aldrig fel; efter en vecka eller två börjar förvandlingen gradvis. Jag vaknar första gången vid 08 och är förhållandevis pigg. Jag skulle mycket väl kunna stiga upp, men tycker ändå att det är lite onödigt tidigt att göra detsamma, så jag somnar om som en liten minigris. Nästa gång är klockan 09 och då är jag nästintill medvetslös av trötthet, så jag hinner bara överväga att gå upp i cirkus en nanosekund innan jag tryfflar ner mig i dunet igen. Klockan blir 10. Minst. Jag vaknar till, ger klockradion en snabb blick och tänker över mitt liv. Hm. Om jag somnade strax efter klockan 23 igår borde jag enligt all logik i världen inte vara trött nu. Så jag går upp, om än motvilligt. Är arg för att jag sov så länge. Tänker att jag ska bättra mig. Gör om samma sak dagen därpå. Om denna dag nu inte är en måndag. Som i morgon. Leve löneslaveriet!

Lördagkväll. Aktivitetsnivå: strax under noll. Jag har tagit mitt dagliga promenadansvar och spankulerat omkring på Östermalm tillsammans med mer eller mindre aptitligt folk. Nu har jag varken lust eller ork att göra just någonting som på något sätt kan bidra till BNP, så risken är överhängande att detta blir en kväll i pyjamasbyxans tecken. Igår svängde jag mina stubbiga blekfeta på Marie Laveau; så även krogansvaret är taget. Jag är en synnerligen plikttrogen kvinna.

Jorå, jorå. Här är det påsk så det förslår. Om ett par timmar tar jag tåget mot Västmanland och i tur och ordning Skinnsberg - Fagersta - Skinnsberg. Hinner hem en stund och vända hos mamåpap innan det bär av mot Mari och Fagersta och en efter vad jag kan förstå lite onödigt lugn påskfest. Was ist los? Törs inte folk gå all in nu för tiden? Bäst att föregå med riktigt gott exempel. Det ska hur som helst bli riktigt, riktigt skojigt att skåda Mari och hennes gravidmage och spekulera om innehållet. Exakt hur skojigt mitt efterföljande besök på Green Man blir återstår att se. Jag försöker att inte skruva upp förväntningarna, höhö.

Resten av påskandet ska nog försiggå i föräldrahemmets lugna vrå. Det ska bli gott med lax. Och ägghalvor. Och godis. Vad mer kan ett veritabelt fetto som jag begära? Inte mycket. Möjligen ett minimum av påskkärringar. Jag hatar dem.

Glad påsk på dig, ditt ägg!

Jojomensan, två joggtillfällen sedan sist. Plötsligt orkar jag i 45 minuter utan att ens nästan dö. Tänk som det kan vara! Ska prova idag igen och vi får välan se om jag slutar efter sju meter eller lika många kilometer. Det var dagens motionsskryt. Nu över till väsentligheterna.

Igår bevittnade jag en masspsykos av rang. Bajenmatch på Söderstadion. 4999 testosteronstinna karlar och så jag då, som ett lysande östrogenundantag. Herrejäklar vad det vrålades. Domaren var både bög, idiot och en sopa och Bajen (och i nästan lika hög grad ölet) skapelsens krona. Matchen var inte särskilt viktig alls efter vad jag kunde förstå, men ändå skreks och brölades det såsom bleka dödens minut var i antågande. Allt detta ståhej för en klotformad lädertingest på en åker till gräsmatta. I en sketen träningsmatch mot ett norskt lag. Ja, se karlar...ni är för gulliga.