Latent Skitsmal

Du har ett rörligt intellekt, sa en före detta chef en gång till mig vid ett utvecklingssamtal. Det finns givetvis en uppsjö tolkningar man kan göra av den utsagan; allt i från att jag pendlar mellan ren kretinism (om inte det ordet finns så understryker det ju bara det chefen en gång kanske försökte säga) och total genialitet (och jorå, det ordet finns, så det så!)...till att jag har en påhittig och liksom rörlig hjärna. Jag väljer att tro det senare, som den självgoda jävel jag är. Jag associerar ofta och gärna och försöker hitta på roliga vinklingar på och repliker till saker jag hör och ser. Kan jag förlöjliga eller ironisera över något så gör jag gärna det.

Nåväl. Denna egenskap i kombination med mitt ibland ganska dåliga självförtroende försätter mig ofta i  irriterande situationer. Jag vet inte hur många gånger jag hamnat i större eller mindre folksamlingar och kommit på en, åtminstone enligt mig, ganska fyndig replik. 9 gånger av 10 yttrar jag den i ett ganska lågt tonläge och med högsta diskretion. Helt säker kan jag ju inte vara på att det jag säger faktiskt roar fler än mig. Lika många gånger av 10 är det någon jävel som uppfattar vad jag just mumlade - och upprepar det jag just sa, fast högre, tydligare och med självklar äganderätt till mitt briljanta skämt.

Jag borde fakturera de asen för utebliven komikerstatus.

Man kan tycka att en inbiten cyniker som jag, genom högre makters försyn, borde slippa att ideligen få vatten på min kvarn. Cynism är ju när allt kommer omkring inte det i särklass charmigaste företrädet en människa kan ha. Högre makter bryr sig emellertid föga om detta. De placerar mig på en elevvårdskonferens tillsammans med en far till en minderårig son vars närvaro uppgår till ungefär två dagar per vecka. Högre makter tvingar mig att höra på när samma far uppger att anledningen till detta är att hans son chattar till 03 på nätterna och därmed inte orkar lyfta sin lekamen ur sängen och masa sig till skolan på morgnarna. Och - läs noga nu och se om du kan lägga band på din egen cynism - att det inte är hans problem och att han därför inte gör så värst mycket åt det. Det är ju inte honom personligen det drabbar.

Något säger mig att en timmes EVK inte kommer att vara allena saliggörande. Ursäkta min cyniska hållning. Sätt mig på en lärarvårdskonferens så kanske jag får bukt med problemet.

Mycket skolbloggande nu, känner jag. Kommentera om ni i stället vill höra mer om min intill perfektion joggade kropp, min vilda fritid, mina klasar med ragg och mina sprängfyllda konton. Eller tig still och få en ny skolstory i morgon.

Jahapp, så var det vardag igen. Ymniga grisfester med efterföljande sovmorgnar blev onödigt snabbt till tidig morgon, seg start och tröttande konflikter. Hade den tveksamma turen att passera en liten gosunge i sjuan just när han spottade på golvet. Stannade som sig bör upp och frågade givetvis om han också ämnade torka upp den tämligen imponerande loskan. Om ni nu tror att han bockade artigt och sa Javisst, högt vördade, och dessutom väldigt attraktiva lärarinna så tror ni åt helvete fel.

Det var inte jag, inledde han med. Dumt, förstås, eftersom jag i likhet med den större delen av världens befolkning har begåvats både med ögon och fullt godtagbar syn (åtminstone med mina kontaktlinsers hjälp, men det är ju faktiskt inte särskilt intressant i sammanhanget. Jag skriver det ändå. Det är ju, vad du än säger, min blogg.) Du har inga bevis, var nästa intelligenta mothugg från spolingens sida. Detta toppades sedan av ett högintellektuellt Jag är inte den enda som spottar på golvet, så varför säger du bara till mig?

Vid det laget hade jag byggt upp en ganska klädsam irritation. Jag brydde mig inte ens om att försöka vara pedagogisk och trevlig. Jag skrek nog lite också. Ganska argt. Oj. Igen. Hur kunde jag? Vad fostrar jag för medborgare, egentligen? Jag borde naturligtvis ha lagt huvudet på sned och påpekat att spott tids nog torkar.

Men jorå. Med två kollegors hjälp fick jag honom att torka upp spottet. På vägen därifrån spottade han en gång till. Men det torkar väl.

Skepp ohoj.

Low blogspiration, men på direkt order försöker jag ändå. Det kan ju, hur jag än bär mig åt, aldrig bli lika trist, intetsägande och andefattigt som Ebba von Sydows inlägg. Inte ens om jag visar upp vad jag har på mig. Alltid en tröst att man kan glädja någon med sin hängbuk.

Måste orda lite om min söndagkväll. Den var synnerligen, sannerligen, trevlig. Örebro gästades av ett band från den norrländska urskogen; i vilket en gammal bekant till mig spelar. Bekant på vilket sätt kan du säkerligen räkna ut med dina nedre regioner. Nåväl. Fem år sedan vi sågs sist. Det var inte utan en viss nervositet jag cyklade iväg för att möta upp honom.

Och oh! Det var precis som förr. Med ens bästa vänner och bekanta spelar år och avstånd tydligen ingen större roll. Man kan, efter en snabb uppdatering av läget, bara ta vid där man senast slutade. Fina finnen, det!

Och jo. Tydligen slutade vi senast med en liten puss. Det var i alla fall där vi tog vid.

Puss de la Suss de la Kiss n Tell

Jäsiken en sådan dag det har varit. Stockholm tillsammans med 70 stycken unga framtidshopp tar en smula på krafterna. Tur då att man har elever som står för ren och skär underhållning:

(MQ=jag, A=ung kvinnlig relativt språksvag elev)

A: Jag vill inte gå mer affärer. Jag vill se djurar.
MQ: Djur? Vad menar du nu?
A: Jag vet inte. Djur.
MQ Vad då för djur? Var? Vad menar du?
A: Aamen, såna där som öppnar sin stjärten.
MQ: Öh?

Det visade sig efter en hel del pedagogik och lirkande från min sida att tjejstackaren avsåg Skansen och påfåglarna där och inte någon obskyr porrklubb med tvivelaktiga besökare. Hennes bror var med på en Stockholmsresa för ett par år sedan och då fick ungarna minsann se Skansen och alla dess kreatur. Så varför inte hon?

Haha.

Jahapp. Sprang ynka 6 kilometer idag och det kändes som jag gjorde det med tiokiloshantlar fast-gaffa-tejpade på benen. Min storhetstid är med all säkerhet över. Det var kul så länge det varade. Enda tröstande tanken är att det sägs att man ska sluta medan man är på topp.

Roar mig just nu kungligt i tvättstugan. Eller, ja, inte riktigt just nu, men du fattar ju andemeningen. Vill här och nu passa på att skicka en skopa ovett till min hyresvärd John Ekströms bygg. Hur i helvete tror ni att man ska kunna kombinera ett värdigt liv med en tvättstuga som har en tvättmaskin? Blir jag på smällen och kläcker smått  måste jag ju flytta eller viga mitt liv åt bajssanering.

Tack Gud för att jag saknar sexliv. Jag trivs ju så bra här i övrigt.

Just toksnyftat mig igenom filmen Hotel Rwanda. Anbefalles å det varmaste. Säkerligen nyttigt för var och en att få lite perspektiv på de egna små mikroproblemen man dagligen göder.

Löjeväckande få dagar kvar på terminen nu. Var och varannan dag bjuder på specialaktiviteter, lovdagar och annat pro-sommarlovstrams. Inte mig emot. Fredagen innebär stockholmsresa för mig och skolans alla niondeklassare. Måtte inte eleverna skylta i tjyvnads- och polisiära sammanhang denna gång. Åttornas resa förra fredagen var nämligen ingen succé ur den aspekten.

Befinner mig fortfarande i total chock efter gårdagens bragd. Nytt mål annonseras här och nu: Jag ska fanimig fixa att springa 1,5 mil i augusti. Om så inte sker har ni min fulla tillåtelse att smäda mig. Kanske vill just du stena mig offentligt på Stortorget? Varen så god. Jag är inte den som är den.

Smärre börskrasch i luften, förresten. Det ringde mamma och sa. Jag blir bara glad. Då kommer nog ingen (läs Fader Mystic) tjata hål i huvudet på mig om den där nyemissionen. Haha! Ha!

Hybris de luxe. Sprang just en mil i Karlslund. Hörde du? En mil! Det var ju vad jag skulle klara i augusti.

Jag är bäst. Så måste det vara. Men bli inte ledsen, för du är inte nödvändigtvis sämst för det. Bara lite slöare. Höhö.

Idag fick jag 600 spänn mer i lön. Inte en dag för tidigt. Fick dessutom något som lite vagt påminde om ett löfte om att det inte kommer bli riktigt så värdelöst i höst som jag har befarat. Men, men. Vi får se. Så länge politiker är inblandade bör jag nog vara på min vakt.

Fick ett fruktansvärt läskigt brev häromdagen. Bifogat ett inbetalningskort på dryga 5 papp som skrämde livet ur mig. Nyemission. Öh. Jaha. Slängde mig på telefonen för att konsultera pappa Krösus - den man som skänkt mig lite aktier - i denna fråga. Lyckades ganska dåligt med att dölja min skräck inför aktier och orsakade en del irritation hos nämnde man; Vad är det för läskigt med att tjäna pengar? Svår fråga att besvara så där rakt av. Vet bara att jag ingenting vet om (aktie)affärer och att blotta tanken på dem får mig att hellre vilja vara fattig och obekymrad.

Det mina vänner - är framåtanda! Det är jag och Bill Gates.

Jojo. Så har man bokat en tröstresa till Paris tillsammans med två sköna damer. Blir inte dumt att hänga där i en knapp vecka och dricka bordeaux, knapra baguette och få loppbett på budgethotellet. Inte dumt alls.

Osedvanligt lugn helg. Medvetslös av trötthet fredag kväll, 6 km finfin jogging lördag förmiddag, film och varma mackor med kantarellstuvning lördag kväll, städning söndag morgon, slappande på dagen och Paris-hets med Loulou et l'Alma söndag kväll. Se där så fort tiden kan gå när man gör praktiskt taget ingenting.

Måttlig entusiasm inför morgondagens jobb. Fascinerande hur negativt hotet om förändringar kan påverka arbetslusten. Tänker nätt och jämnt förtjäna min lön fram till sommaren. Inte mer. Ha!

Nu väntar läggning. Kärringar som jag tar som bekant rullatorn och går till sängs med en god bok så här dags.

Au revoir

OK. Innan ni börjar anklaga mig för att vara en dålig bloggerska som skriver snillrika inlägg vart fjärde skottår - och vilar däremellan - vill jag bara försvara mig. Jag är på kasst humör just nu. Har jag inte mord i sinne så har jag gråt i halsen. Förklaringen stavas förvärvsarbete eller närmare bestämt förändringar av förvärvsarbete.

Har i snart sex år arbetat i en så kallad förberedelseklass. Det är en klass som tar emot mer eller mindre nyanlända flyktingar och invandrare och som (försöker) ge dem det de behöver i form av språkundervisning och dylikt - för att de så småningom ska kunna börja i en "vanlig klass". Oh well, inget särdeles enkelt jobb alla gånger, men i högsta grad intressant och uppfriskande. Tycker mig också kunna förnimma en rad förbättringar som jag varit delaktig i. Inte helt utan att skryta; jag gör ett bra jobb efter de förutsättningar jag får och har.

Integration blir givetvis en viktig beståndsdel. Visionen är ju att mina kids ska känna sig precis lika bra och betydelsefulla som de andra eleverna på skolan...och att andra elever ska kunna hålla med om det. Precis därför är vi noga med att vi, så snart möjligt är, ska låta våra elever delta i den ordinarie klassundervisningen. Ibland på deras egna villkor, ibland rakt av. Skräcken för mig har alltid varit att avskärma dem helt från allt "normalt" - att skapa en muppklass. Och jo, du vet vad jag menar med det.

Vilket förslag tror ni skolförvaltningens politiker kläcker då? Introduktionsskola i kommundelen! Jajamen, en skola, helt och hållet för invandrare. Allt från förskola, låg-, mellan- och högstadium till SFI ska rymmas där. En muppskola, kort sagt. Start i augusti. Kanske. Om politikerna kan ta beslut den 22:a maj.

Integration? Lycka till.

Tillåt mig dålig bloggmoral ett tag. Jag har lite att ta ställning till.

Joggade 6 km tidigare ikväll helt utan att stanna. Eller jo, nu ljugde jag. Klart jag stannade. När jag var hemma igen. Och ja, det skriver jag bara för att få killar. Snyggfoto med patt-vy i söndags, motionsskryt idag. Ni ser mönstret.

Favorit i repris idag på kneget. Utbrytarkungen gjorde om sitt bästa trix - att smita från lektionen och gå hem. Dumt bara att göra det när man bor cirka två millimeter från skolan, och när gångvägen dit går rakt utanför vårt fönster. Observant kollega noterade detta och jag iklädde mig än en gång rollen som ung, arg lärarinna och gick dit (med en hel hoper ungar ivrigt påhejande från parkettplats i fönstret). Behövde inte ens ringa på denna gången, ty morsan som var i städartagen öppnade av sig själv med en sopskyffel i högsta hugg. Upprepade skolpliktsföreskrifterna; denna gång i något djupare röstläge och med lite mindre mjäk överlag. Jag skrek nog en smula också, om jag ska vara alldeles ärlig. Mamma Labero skällde allra pliktskyldigast på ungen. Ungen käftade emot. Jag tröttnade och gick tillbaka. Mer har jag fan inte betalt för.