Latent Skitsmal

Jahapp, så var det vardag igen. Ymniga grisfester med efterföljande sovmorgnar blev onödigt snabbt till tidig morgon, seg start och tröttande konflikter. Hade den tveksamma turen att passera en liten gosunge i sjuan just när han spottade på golvet. Stannade som sig bör upp och frågade givetvis om han också ämnade torka upp den tämligen imponerande loskan. Om ni nu tror att han bockade artigt och sa Javisst, högt vördade, och dessutom väldigt attraktiva lärarinna så tror ni åt helvete fel.

Det var inte jag, inledde han med. Dumt, förstås, eftersom jag i likhet med den större delen av världens befolkning har begåvats både med ögon och fullt godtagbar syn (åtminstone med mina kontaktlinsers hjälp, men det är ju faktiskt inte särskilt intressant i sammanhanget. Jag skriver det ändå. Det är ju, vad du än säger, min blogg.) Du har inga bevis, var nästa intelligenta mothugg från spolingens sida. Detta toppades sedan av ett högintellektuellt Jag är inte den enda som spottar på golvet, så varför säger du bara till mig?

Vid det laget hade jag byggt upp en ganska klädsam irritation. Jag brydde mig inte ens om att försöka vara pedagogisk och trevlig. Jag skrek nog lite också. Ganska argt. Oj. Igen. Hur kunde jag? Vad fostrar jag för medborgare, egentligen? Jag borde naturligtvis ha lagt huvudet på sned och påpekat att spott tids nog torkar.

Men jorå. Med två kollegors hjälp fick jag honom att torka upp spottet. På vägen därifrån spottade han en gång till. Men det torkar väl.

Skepp ohoj.