Latent Skitsmal

Eftersom ingen välkomnar mig hem får jag göra det själv. Firade hemkomsten från Baltikum igår med att dra till Harrys och kolla in fotbollen. Det blev en trevlig kväll som toppades av följande ordväxling mellan mig och Louise:

MQ: Ska vi ha en bärs till?
L: Ja, jag börjar inte förrän 12:45 i morgon så det är ju lugnt.
MQ: För mig med. Jag börjar den 14:e augusti.

Höhö.

Tallinn var intressant och mycket baltiskt. Jag tror aldrig att jag sett en sådan koncentrerad mängd fula människor förr (och nu syftar jag inte enbart på mitt eget arbetslag). Estländare är ett folk med otur, kan jag lätt  konstatera. Groteskt fula. Jag nämnde detta för två av mina just då av varandra oberoende manliga bekanta (min broder Fakta samt Stormogulen) och båda opponerade sig med något upprört i rösten; I porrfilmer är det ju alltid öststatsbrudarna som är snyggast. Jag fick reda ut begreppen för dem och förklara att det i så fall rörde sig om creme de la creme - den promille av befolkningen som föddes utan vitblek hy, vattniga ögon och ansiktsdrag helt utan konsekvens.

Creme de la creme, ja. En liga jag själv verkar tillhöra. Fick på båtresan hem höra av två fetlagda män i 60-årsåldern att jag hade tjysta rattar samt att jag - håll i er nu - inte var allför sliten. Kanske borde söka mig till den estniska porrbranchen?

Nu drar jag alldeles snart och torskar i Tallinn. Hoppas ni hittar strategier för att överleva den svåra saknaden och tomheten efter mig. I värsta fall finns akutpsyk. Var inte blyga. På tisdag är jag tillbaka, alive n kicking, ölmarinerad och med jävligt mycket sommarlov!

Fy helsike vad varmt det är. Att sätta sig ner och blogga är inte den första tanken som slår en när man kliver innanför dörren efter en superhektisk arbetsdag som denna. Idag har jag fanimig slagit rekord i effektivitet - men jag tar ändock mitt fulla ansvar och skriver något totalt meningslöst. Jag vill ju inte vara sämre än alla andra bloggerskor.

Med posten idag kom en försändelse från Vägverket. Jojo. Körkortsinnehavare har jag varit i hela 10 år i augusti. De stackarna har nog ingen aning om att jag kört bil ungefär lika många gånger som antal år jag haft kortet - och därför är de dumma nog att erbjuda mig en förnyelse. Nåväl.

Det verkligt intressanta i det här sammanhanget sitter inte i hur många gånger jag haft användning för mitt kort vid diverse fordonsaktiviteter, utan i hur många gånger jag haft anledning att hålla tummen för fotot - nämligen varenda gång jag tvingats legitimera mig. Jag är obeskrivligt ful på den bilden. Jag vet att ni har svårt att tro att en underskön varelse som jag själv kan bli dålig på kort - men detta är ett lysande undantag. Jag ser inte riktigt klok ut. Otaliga gånger har jag funderat på att tappa bort det med flit, men det har hela tiden fallit på att jag är för lat för att förnya det utan tvång från diverse myndigheter. Nu får jag äntligen chansen. Kniven mot strupen.

Ja, sådan är jag. Latent skitful och lat. Och en jävel på att köra bil.



(Ps. Danjäl. Skriver du Latent? i en kommentar en gång till så lägger jag ut den där ekivoka nakenbilden på dig och Helle Klein.)

Om ni ser någon tvivelaktig person cykla omkring på min jättefina gamla blåa Crescent så kan ni väl stoppa in en pinne i hjulet och ringa mig sen - så kommer jag med våldsamt uppsåt.

Fy faaaaaaaaaaaaaaan.

Sprang faktiskt en mil idag igen i Karlslund, till min stora förvåning. Hyste ordentliga misstankar om att förra (och första) gångens bedrift var en ren engångsföreteelse; ett stycke magik i vardagen för att hålla mig på gott humör och för att ge mig illusionen av att jag är något så när vältränad. Men icke. Enda smolket i den berömda bägaren är att jag var tvungen att gå upp för en backe efter 7 km. Men va fan. Du hade ju dött efter 1,5.

Mitt förra inlägg rönte stor popularitet och munterhet hos min väl tilltagna läsarskara. Jojo. Igår hade jag säkert minst 20 unika besökare. Fem, sex av dem är sådana jag redan känner och som läser av rena barmhärtighetsskäl. Jag börjar kunna lukta mig till ett och annat krönikörsjobb.

Nåväl, för att följa upp succén från i fredags ska jag här och nu inte bara skryta om min elitmässiga kondition. Jag ska också ge lite inside info om våndan i att komma som muslimsk flykting till Sverige. Jag får ju höra ett och annat genom jobbet. I ett land så fullt av runk-t-shirtar, dokusåpor, haram-slaktad mat och griskött högt och lågt gäller det naturligtvis att vara på sin vakt. En mataffär, exempelvis, blir minerad mark. Det vimlar av potentiella koranbrott. Var och varannan produkt innehåller som alla vet svin, gris, sugga, galt eller gelatin.

En familj jag känner till valde de första veckorna i landet en, tyckte de då, idiotsäker metod i charkavdelningen. Vad kan väl vara mer grisbefriat än kokkorv?

Ko-korv. Haha. Igen.

Som den svennebanan jag i själ och hjärta är var jag givetvis ute en sväng och glodde på gårdagens marknadsafton här i Örebro. Sockervadd högt och lågt, flottyrstank i luften och folk prick överallt. Tackade min lyckliga stjärna samt mina förfäder för att jag är just svenne; och dagligdags slipper dylika folksamlingar. I Sverige är vi för det mesta lagom många på samma plats.

Nåväl. Mitt bland folk, fä och nämnda vadd uppenbarade sig något sjusärdeles vidrigt. En svart t-shirt med texten I'd rather be masturbating. För 20 spänn. Tror jag. Hann fundera en halv sekund - innan jag nästan blev nermejad av en tvillingvagn med tillhörande vätesuperoxiderade morsa - varför i hela friden någon skulle vilja ha en sådan?!

Den gåtan var emellertid närmare lösning än jag kunde ana. I morse kom jag, likt så många andra morgnar, till jobbet och träffade mina ulliga, gulliga elever. En av dem, för övrigt en beslöjad 13-årig somalisk tjej, bar ett välbekant plagg. Mycket välbekant. Som den diskreta humanist jag är började jag genast asflabba och frågade henne om hon visste vad hennes tröja skvallrade om för hemliga önskningar. Det visste hon inte. Nu vet hon. Hon och alla kollegor jag därefter mötte. Haha!

(Ett PS för ordningens skull. Jag slutade faktiskt skratta redan efter en halvtimme och jag sa faktiskt till henne på ett mycket fint sätt att gå hem och byta tröja - om den nu inte gav ett sanningsenligt budskap. Det gjorde hon.)