Latent Skitsmal

Sprang faktiskt en mil idag igen i Karlslund, till min stora förvåning. Hyste ordentliga misstankar om att förra (och första) gångens bedrift var en ren engångsföreteelse; ett stycke magik i vardagen för att hålla mig på gott humör och för att ge mig illusionen av att jag är något så när vältränad. Men icke. Enda smolket i den berömda bägaren är att jag var tvungen att gå upp för en backe efter 7 km. Men va fan. Du hade ju dött efter 1,5.

Mitt förra inlägg rönte stor popularitet och munterhet hos min väl tilltagna läsarskara. Jojo. Igår hade jag säkert minst 20 unika besökare. Fem, sex av dem är sådana jag redan känner och som läser av rena barmhärtighetsskäl. Jag börjar kunna lukta mig till ett och annat krönikörsjobb.

Nåväl, för att följa upp succén från i fredags ska jag här och nu inte bara skryta om min elitmässiga kondition. Jag ska också ge lite inside info om våndan i att komma som muslimsk flykting till Sverige. Jag får ju höra ett och annat genom jobbet. I ett land så fullt av runk-t-shirtar, dokusåpor, haram-slaktad mat och griskött högt och lågt gäller det naturligtvis att vara på sin vakt. En mataffär, exempelvis, blir minerad mark. Det vimlar av potentiella koranbrott. Var och varannan produkt innehåller som alla vet svin, gris, sugga, galt eller gelatin.

En familj jag känner till valde de första veckorna i landet en, tyckte de då, idiotsäker metod i charkavdelningen. Vad kan väl vara mer grisbefriat än kokkorv?

Ko-korv. Haha. Igen.