Latent Skitsmal

Med en omåttligt populär blogg som min händer det allt som oftast att folk utövar intensiva påtryckningar på mig. Land och rike runt  finns det folk som mer eller mindre kräver att få omnämnas i text - i ett fåfängt försök att nå 15 minuter av berömdhet. Den kanske ivrigaste tjataren heter Danjäl och är bosatt i kringelhålan Södertälje. Han arbetar med något så trist som el. Hans kost består nästan uteslutande av hamburgare från Max. Hans ungdom kantades av dunkar med hemkört, häng vid korvkiosken samt otaliga kvinnoaffärer. I Skyllberg. Bara en sådan sak. Man kan ju förstå att killen behöver positiv förstärkning. Jag är så att säga hans sista halmstrå.

Som bekant är jag av godhjärtad natur. I fredags bjöd jag, efter timmar av tjat och gnat, hem honom till min stiliga boning. Jag bjöd på kaffe. Jag lyssnade på hans dåliga skämt. Jag var den positiva förebild han tidigare aldrig haft. Ja, jag trodde väl aldrig att han skulle gå hem. Efter sisådär 11 timmar började han motvilligt röra på sig. Tårfylld blick. Andnöd.

Danjäl - jag finns här för dig. Och nu är du omnämnd. Du finns. Du är någon.

Puss.

Så var det torsdag. Futtiga tre och en halv dag kvar av sportlovet och paniken växer. Hur gör man för att tiden ska gå så långsamt som möjligt? Lösningen torde ju vara att ha så tråkigt det bara går (enligt logiken "det går fort när man har roligt"), men det är ju inte riktigt den inriktningen man vill ha på det hela. Sådant brukar man som bekant få nog av ändå.

Var ute och glodde en sväng på stan; efter ett besök med brorsan på Rusta och någon ljudbögsaffär på Aspholmen. Subwoofers och receivers  för 10 papp. Minst. Dvd-spelare från Marantz för blygsamma 8000. Specialkablar för dryga tusenlappen. Där inne törs man knappt ens tänka att man är ganska nöjd med sina ärvda Duxhögtalare från jag-vet-inte-när (de är ju i allafall rätt snygga).  HiFi-polisen skulle arrestera en direkt om de visste och ta till värsta tänkbara tortyr - Absolute Music 243 på repeat på ministereo från Excel. I ett låst rum. Utan subwoofer.

Skepp ohoj.

Har i dryga två år haft en skuld à 160 SEK till Stadsbiblioteket. Har retat mig massor på att den har hindrat mig från att låna böcker (bibliotek är ju en löjligt bra uppfinning!), men ändå inte lirkat tummen ur röven och gått dit för att reglera den. Förrän idag, då. Det var snudd på en religiös känsla att hala fram hundralapparna under högtidliga former för att sedan traska in i den tidigare så förbjudna lokalen och botanisera bland hyllorna. Två deckare senare stegade jag ut med sol i sinne - nu jäklar ska här degas på sängen!

Apropå ingenting alls. Modebloggarna fortsätter att reta mig. Har aldrig sett maken till viljelösa, lättlurade fjollor. Skulle Mischa Barton vira ett följe prinskorvar runt midjan på en Golden Globe-gala skulle minst 95 procent av fashionistorna vallfärda till charkdisken. Bah!

Japp. Sportlov it is. Sju helt elevbefriade dagar framför mig. Inget tjat, inga inre härdsmältor, ingen frustration, ingen stress. Sju dagar med träning, sovmorgnar, luncher på stan, filmer och annat smaskens. Grande finale på lördag - No fun at all återförenas på Satin och jag ämnar både vara där och lagom borta. Höhö.  Får besök av gammal kär vän och hans sambo dagen till ära.

Några öl i fredags och några hekto huvudvärk igår. Det slutar aldrig att förbrylla mig - hur min bakfylla så helt saknar koppling till fyllan. Tre glas vin kan sänka mig totalt och en kvarting rom kan låta bli att göra det. Märkligt. Bäst att göra vidare studier i ämnet. Nåväl, efter en sväng på stan med LouLou och L'Alma hamnade jag i soffan hos LL framför hockeyn. Tjyst övertag och ingen anledning till oro; så jag knatade hem i tredje perioden. Väl hemma dammsög jag och beslutade mig för att boosta min fetma med en påse Rosépepparchips. Dessa avnjöts till den halvkassa filmen Gitarrmongot. Somnade efter sisådär en timme och vaknade med knastertorra ögon mitt i natten. Försökte pilla ur linserna och hade sönder den ena. Sket i att få ett utbrott och somnade som den prinsessa jag är.

Idag tvättar jag. Roligt.

24 elever i en vanlig klass tycker jag är ganska mycket. 24 elever i en förberedelseklass är mer än så. Det är alldeles åt helvete för mycket. I synnerhet om sex av de eleverna knappt kan ett ord svenska. I synnerhet om sex andra elever (i likhet med deras föräldrar) skiter totalt i vad man säger åt dem att göra och inte göra. I synnerhet om resten av klassen också behöver en massa stöttning, förmaningar och hjälp. I synnerhet om man bara är två som delar på klassen och får ha undervisning slash förvaring dagarna i ända. I synnerhet om man minns den tiden då vi var tre lärare och man faktiskt hade tid och ork att planera, andas och bara komma undan lite.

Mmm. Jag är trött. Och inte ett dugg rolig.

All work and no play makes MysticQ a dull girl.

Jojo. Förkylningen verkar ha tröttnat på att husera i min kropp och denna och förra veckan har jag därför varit en flitig besökare på gymmet. Gäller att göra ordentlig bot för alla italienska mandelskorpor som passerat min strupe. Nåväl. Jag tycker om att vara där - trots att jag varje eftermiddag håller timlånga debatter med mig själv om jag verkligen ska cykla dit eller inte. Latmasken har ofta en argumentationsteknik som skulle få till och med självaste Jan Guillou att darra en smula.

Gymmet gillar jag av främst två anledningar:

• Raggpotentialen. Sällan är jag så snygg som i säckiga träningsbraxor och urtvättad punk t-shirt. Detta faktum gäller det att utnyttja.

• Majoriteten av mina kvinnliga medgymmare. Har gissat mig till att minst 90% av dem måste vara där för att utöva sjukgymnastik. Hur ska man annars förklara deras val av vikter? Älskar att gotta mig i att jag kör tre gånger så tungt på benpressen som de flesta andra bröstbeprydda. Ligger de där i rekreationssyfte? Lite avkoppling från den köriga vardagen? Tror de att gud fader själv ska stiga ner och giva dem muskler de inte ens aktiverar?

På fredag ska jag dit igen. Hoppas den där roliga bögen som kör french press med tiokilosstången kommer. Skepp ohoj!

Skolans K är av den mycket omständiga men ändå ordentliga typen. Inget får lämnas åt slumpen, allt ska göras rätt och redigt och enligt reglementet. Ibland är hon så uppstressad att hon bara hinner säga h:et i hej. Hon tycks ständigt vara på väg någonstans. Förmodligen både planerar och schemalägger hon sina toalettbesök.

Nåväl. I fredags eftermiddag sprang hon - med andan i halsen -  ikapp mig i korridoren:

Vilken tur att jag fick tag på dig. Jag var just uppe och lämnade ett kuvert i era lokaler, ja, jag vet inte exakt vad ni kallar rummet, men det är litet och jag la kuvertet på bordet. Det är rummet till vänster, eller nej förresten, eller nej, jag vet inte. Kanske det till höger. Du kanske ser kuvertet när du kommer dit. Vi får hoppas det. Din elev L var hos mig tidigare, och han glömde sin penna. En så fin penna. Det vore så synd om han inte fick tillbaka den. Det var en oerhört fin penna. Jag tänkte att jag lägger den hos er så kanske ni kan ge honom den. Det vore så synd om han inte fick den. Kan ni göra det? Tack, tack.

Som den obotliga slarver jag är sökte jag inte upp denna dyrgrip till kuvert förrän på måndag morgon (K hade vänt sig i sin grav - ja, om hon hade varit död alltså.) Med andäktig min öppnade jag det, av instruktioner fullklottrade kuvertet, och väntade mig något i stil med en reservoarpenna från sent 1700-tal eller åtminstone en luxuös parker...och fann...det här.





Puh. Det var nära ögat.