Latent Skitsmal

Skolans K är av den mycket omständiga men ändå ordentliga typen. Inget får lämnas åt slumpen, allt ska göras rätt och redigt och enligt reglementet. Ibland är hon så uppstressad att hon bara hinner säga h:et i hej. Hon tycks ständigt vara på väg någonstans. Förmodligen både planerar och schemalägger hon sina toalettbesök.

Nåväl. I fredags eftermiddag sprang hon - med andan i halsen -  ikapp mig i korridoren:

Vilken tur att jag fick tag på dig. Jag var just uppe och lämnade ett kuvert i era lokaler, ja, jag vet inte exakt vad ni kallar rummet, men det är litet och jag la kuvertet på bordet. Det är rummet till vänster, eller nej förresten, eller nej, jag vet inte. Kanske det till höger. Du kanske ser kuvertet när du kommer dit. Vi får hoppas det. Din elev L var hos mig tidigare, och han glömde sin penna. En så fin penna. Det vore så synd om han inte fick tillbaka den. Det var en oerhört fin penna. Jag tänkte att jag lägger den hos er så kanske ni kan ge honom den. Det vore så synd om han inte fick den. Kan ni göra det? Tack, tack.

Som den obotliga slarver jag är sökte jag inte upp denna dyrgrip till kuvert förrän på måndag morgon (K hade vänt sig i sin grav - ja, om hon hade varit död alltså.) Med andäktig min öppnade jag det, av instruktioner fullklottrade kuvertet, och väntade mig något i stil med en reservoarpenna från sent 1700-tal eller åtminstone en luxuös parker...och fann...det här.





Puh. Det var nära ögat.