Latent Skitsmal

Somliga dagar framstår begreppet arbetsglädje som mer löjeväckande än andra. Hade en helt och hållet dräglig förmiddag tillsammans med eleverna, som efterföljdes av ganska rolig bussresa till stan och ännu roligare  bowling. Jag dristade mig till och med till att tänka att den här terminen kanske inte blir så hemsk trots allt.

Det skulle jag emellertid inte ha gjort. I samma stund som jag kom tillbaka till skolan efter min totala dominans och utklassning i bowling möttes jag av de föga glädjande orden det är tre elever till på gång till dig. Tre elever till betyder i det här fallet fem fler än de jag just idag har i klassen (jag orkar inte förklara hur, vissa yrkeshemligheter måste man ju ändå ha) , vilket i sin tur betyder att jag åter står med en jäkla massa elever - men den här gången endast med mig själv som ansvarig lärare. Precis så skulle det inte behöva bli efter den omorganisation som just skedde. Precis så verkar det bli om jag inte har lika mycket tur som Sven Nylander hade otur (och jo, jag vet, den där skandalen roar mig väldeliga.)

Hur hanterar då en mogen kvinna som jag detta? Jo, hon cyklar hemåt i vredesmod, tar vägen över Eurostop bara för att märka att vägen är avspärrad på två ställen (blir en helsikes omväg), går in på Eurostop bara för att finna att de inte har några jobbtofflor där heller (skulle ha köpt de där för 149 spänn förrförra veckan på Skopunkten som jag då trodde var onödigt dyra), går ut ännu argare, cyklar hemåt, märker att luften i framhjulet börjar sina (det kostar 200 spänn att laga en punka om man är debil som hon) och blir ännu ett snäpp mer vredgad. Med en inre kris i kropp och själ stiger hon innanför dörren, sjunker ihop som en uppspöad wettexduk framför datorn - och bestämmer sig för två beprövade knep i ilskesammanhang:

a) Motion. Joggar 6 km. Överlever. Blir en smula muntrare när hon upptäcker detta. Viss kondition kvar.
b) Telefoni. Ringer mamma och gråter. Får tröst. Gläds åt att hon inte adopterades bort som barn.

Nu känns det ett uns bättre, men inte precis bra. Synd att inte klaga.

En helsikes massa tjat om Patrik och Sven i dagarna. Måste inflika att jag, om jag hade varit tidningsanställd, hade smällt upp betydligt större rubriker om det hade visat sig att en kille som Patrik, i ett land som Brasilien, aldrig någonsin hade dragit upp en lina. Men, men, det hör väl till mitt cyniska sinnelag. Sverige är i chock. Knarkchock. Inte jag.

En vecka på jobbet har passerat utan större obehag. Visserligen inte alldeles behagligt att vakna av mobilens ilskna läte, men inte heller så vidrigt att jag övervägt kvävning medelst kudde. Men det kommer nog. Min arbetslust fick dock sig en rejäl skjuts i måndags morse; då rektorn samlade alla till upptaktsmöte och försökte ge oss sin vision för framtiden. Taktiken för detta var en "innehållsdeklaration för skolan" - ett försök att beskriva i vilken riktning hon önskade att vi alla skulle arbeta. Så långt allt väl. Jag var inte vidare överraskad över att höra ord som kunskap, lärande, trygghet och glädje. Jag är ju professionell och rutinerad, du vet. Desto mer överraskad blev jag när B, en lärarinna som funnits på skolan sedan Dackefejdens dagar, bryter in och tar ordet mitt i en lång harang om föräldramedverkan:

Jag har läst en hel del i sommar. Till exempel har jag läst en bok om Stalin, den röde tsaren. Och kan ni tänka er; fast han var så upptagen med alla sina rensningar hade han ändå tid att komma hem på kvällarna och hjälpa sin dotter, lilla Svetlana, med läxorna. Tänk att till och med han kunde det!

Ja, vem hade väl kunnat tro att man skulle få en helt ny förebild inom utbildningsväsendet så där hux flux? Jag gjorde således slag i sak och tryckte upp t-shirtar till mina elevers föräldrar.

Kunde Stalin kan du!

Jag är mållös. Nästan. All världens olycka tycks drabba mig på en och samma gång. Senildement tant förra veckan. Läskigt nattligt samtal i måndags. Hotbrev idag. Helt plötsligt låg det bara där på dörrmattan. Skräckinjagande, respektingivande och på alla sätt  blodisande. Med darrande fingrar rev jag upp kuvertet, och däri fann jag, förutom 25 avhuggna fingrar och en pektå, ett brev - förstås.

Högst upp på brevet två fåglar och en sol, som på en dödsruna. Därunder en lång harang om att någon hoppades att jag hade haft en dräglig sommar men att det nu var dags att bryta friden och i stället sätta mitt lidande i fokus. En kort frist à fem dagar fick jag, men sedan kunde tortyren börja. Exakt tid, plats och datum var satt för denna plågsamma händelse - och det framgick med brutal tydlighet att om jag inte då infinner mig så har jag satt min sista potatis.

 Måndagen den 14:e augusti klockan 8:30. Välkommen tillbaka till ett nytt läsår.

Ja, slut på mjäkandet. Nu är det jag som ringer och anmäler.

Klockan 03:15 i natt, när jag sov som allra bäst, tyngst och sötast ringer min hemtelefon. Nattliga samtal utan koppling till helg eller fylla skrämmer alltid vettet ur mig och får mig att associera till dödsfall, så det var med andan i halsen och isande skräck jag svarade. Det jag först möttes av i luren var ingenting. Jag påtalade den sena timmen och hur olägligt det är att ringa då och då möttes jag av stön. Flås, stön, flås. Jag påtalade det olämpliga i också detta och la på. Därefter kom den verkliga skräcken. Hjärtat hoppade runt i bröstkorgen på mig som en fisk på land. Jag smög upp för att kolla på nummerpresentatören men fick ingen vidare information. Jag smög tillbaka till sängen (man vet aldrig om någon står och kollar in genom fönstret, så man måste gå riktigt långsamt, ni vet.) Låg där blick stilla i säkert en halvtimme innan jag somnade om och bara var rädd. Jag insåg där och då hur värdefullt det är att jag i vanliga fall inte är rädd. Jag fruktar intet när jag rör mig ute på gator och torg och jag känner mig alltid trygg hemma. Jag vill inte för allt i världen att någon ska beröva mig den känslan. Den motsatta är hemsk. Hemsk!

Härligt dödstrött och nyvaken. Jag får besök redan vid 11, så jag måste vidta vissa städåtgärder innan dess om fröken Mari inte ska vantrivas å det grövsta. Vad är det första jag hör när jag kliver upp?

Tant Alzheimer precis utanför min dörr. Jag. Orkar. Inte.

Fortfarande inte ett livstecken från damen ovanpå - och idag har varenda ljud eller tecken på hasande i trapphuset skrämt vettet ur mig. Jag gjorde till och med en onödigt lång shoppingrunda på stan för att slippa utsätta mig för den omedelbara risken att än en gång få arbeta ideellt inom hemtjänsten. Även min godhet har sina begränsningar. Det har nog förresten min andra grannes också. I jakten på Magnus Hedman hade tanten igår, i sin totala iver, öppnat hans ytterdörr, klivit in och ertappat honom när han klev naken ur duschen. Jag vet faktiskt inte om jag hade överlevt något dylikt, så nu både låser jag, sätter på säkerhetskedjan och har skaffat en arg schäfer. Ja, det var ju en sån jag köpte på stan. Obetydligt begagnad.

Tja, vad mer? Sommarlovet kryper alltjämt, i takt med att jobbpaniken ökar. En ekvation jag inte alls gillar just nu. Höstterminen kan komma att bli en riktig pärs, ensam som jag (nästan, nästan) kommer att bli på cirkus 15 elever. Det enda glädjeämnet är att jag slipper arbeta på muppskolan; som den rutinerade bloggläsaren känner igen från april någon gång.

I morgon får jag celebert besök från hembygden. Min väninna Mari kommer och livar upp mitt liv för ett dygn eller så. Det blir shopping och lunch och sedan antingen en liten cidervända eller ett biobesök. Just nu röstar jag mest på bio - ty söndagsäventyret har ännu inte riktigt gått ur min finlemmade, sköra kropp. Trist bara att det mest går skitfilmer på biograferna. Eller...hävdar ni motsatsen? Kom med kreativa tips! Tvinga mig inte att bli berusad igen.