Latent Skitsmal

Klockan 03:15 i natt, när jag sov som allra bäst, tyngst och sötast ringer min hemtelefon. Nattliga samtal utan koppling till helg eller fylla skrämmer alltid vettet ur mig och får mig att associera till dödsfall, så det var med andan i halsen och isande skräck jag svarade. Det jag först möttes av i luren var ingenting. Jag påtalade den sena timmen och hur olägligt det är att ringa då och då möttes jag av stön. Flås, stön, flås. Jag påtalade det olämpliga i också detta och la på. Därefter kom den verkliga skräcken. Hjärtat hoppade runt i bröstkorgen på mig som en fisk på land. Jag smög upp för att kolla på nummerpresentatören men fick ingen vidare information. Jag smög tillbaka till sängen (man vet aldrig om någon står och kollar in genom fönstret, så man måste gå riktigt långsamt, ni vet.) Låg där blick stilla i säkert en halvtimme innan jag somnade om och bara var rädd. Jag insåg där och då hur värdefullt det är att jag i vanliga fall inte är rädd. Jag fruktar intet när jag rör mig ute på gator och torg och jag känner mig alltid trygg hemma. Jag vill inte för allt i världen att någon ska beröva mig den känslan. Den motsatta är hemsk. Hemsk!