36 år
...kvar till pension.
Teknisk revolution
Hellshit vilken snurr jag har fått på mitt bloggande. Tycker inte jag gör annat än författar snillrika inlägg just nu. Eller OK. Lite annat. Chefen har ju inte upptäckt bloggen än så livegenskapen är jag fast i. Skönt med en fast punkt i tillvaron.
Medioker dag idag. Delade ut PRAO-platserna och fruktade ett smärre världskrig. Eleverna har önskat praktikplats - och jag har valt. Men tji fick jag, min gamla pessimisthagga. Alla blev nöjda och glada och kanske till och med lite förväntansfulla. Ville inte förstöra stämningen och inflika att ingen är mer förväntansfull än jag. Sju elever mindre i klassen i hela två veckor. Wohooo.
Scones, te och Office-maraton står på agendan ikväll. Det där DVD-spelarinköpet förra veckan kanske inte var så dumt ändå. Måste bara komma ihåg att ringa runt till stans filmuthyrare och meddela att de kan göra sig av med sina VHS nu. Den sista geten har sållat sig till flocken.
Bä. Bä.
Medioker dag idag. Delade ut PRAO-platserna och fruktade ett smärre världskrig. Eleverna har önskat praktikplats - och jag har valt. Men tji fick jag, min gamla pessimisthagga. Alla blev nöjda och glada och kanske till och med lite förväntansfulla. Ville inte förstöra stämningen och inflika att ingen är mer förväntansfull än jag. Sju elever mindre i klassen i hela två veckor. Wohooo.
Scones, te och Office-maraton står på agendan ikväll. Det där DVD-spelarinköpet förra veckan kanske inte var så dumt ändå. Måste bara komma ihåg att ringa runt till stans filmuthyrare och meddela att de kan göra sig av med sina VHS nu. Den sista geten har sållat sig till flocken.
Bä. Bä.
VM i substanslöshet
Den senaste tiden har jag i möjligaste mån försökt undvika att gå till mitt arbetsrum. Detta är inte på grund av någon akut arbetsmoralssänkning eller liknande. Jag har inte blivit så lat att jag inte orkar lyfta röven från mitt klassrum. Inte heller är det för att eleverna knackar på i arbetsrummet 20 gånger per minut - så att jag aldrig ens hinner påbörja det jag tänkt jobba med. Nej då. Förklaringen stavas lärarkandidat. 20 år. Stockholmare. Potentiell pristagare i grenen substanslöshet.
Så fort hon (eller jag) kommer in genom dörren börjas det. Ett evigt malande. Allt har hon åsikter om eller erfarenheter av. Hade jag inte vetat med bestämdhet att hon är 20 år hade jag gissat på 57 000 år. Så mycket livserfarenhet som hon har kan man nämligen omöjligen få på ynka två decennier. Hon är demonpedagog (går första terminen på lärarprogrammet). Hon har rest genom flera kontinenter (Bulgarien. Sunny Beach. På sin höjd.) Hon kan allt om kost och motion (rastar sin morsas hund en gång om dagen och röker konstant under tiden). Bor luxuöst (etta i Vivalla).
Allt förstår hon. Allt vet hon. Allt kan hon. Allt utom att vara lyhörd. Efter cirka en miljard irriterande mmm från min sida skulle vem som helst förstå vinken och stoppa det eviga flödet av innehållslösa ord och påhittade fakta.
Så fort hon (eller jag) kommer in genom dörren börjas det. Ett evigt malande. Allt har hon åsikter om eller erfarenheter av. Hade jag inte vetat med bestämdhet att hon är 20 år hade jag gissat på 57 000 år. Så mycket livserfarenhet som hon har kan man nämligen omöjligen få på ynka två decennier. Hon är demonpedagog (går första terminen på lärarprogrammet). Hon har rest genom flera kontinenter (Bulgarien. Sunny Beach. På sin höjd.) Hon kan allt om kost och motion (rastar sin morsas hund en gång om dagen och röker konstant under tiden). Bor luxuöst (etta i Vivalla).
Allt förstår hon. Allt vet hon. Allt kan hon. Allt utom att vara lyhörd. Efter cirka en miljard irriterande mmm från min sida skulle vem som helst förstå vinken och stoppa det eviga flödet av innehållslösa ord och påhittade fakta.
Gun Hellsvik
Jaha. Måndag. Gud vad inspirerande. Enda trösten på jobbet idag var att jag hade sju osedda Office-avsnitt att njuta av hemma (numera bara sex, dock). Förbannat bra serie, det där. Måndagsångest lär ju inte ens existera med en så inspirerande och kompetent chef.
Inga direkta skrällar idag. Kidsen var dumma som vanligt och jag tänkte mer än en gång med stark oro på Sveriges framtid. Hoppas ingen tänker ställa mig till svars för deras framtida handlingar. Höhö. Närå. Två, eller tre av dem är riktigt gulliga. Höhö.
Bloggar jag inte mer efter det här så vet ni att min chef har läst det här och att jag går på soc. och letar efter mat i papperskorgar som min huvudsakliga sysselsättning.
Hujpa.
Inga direkta skrällar idag. Kidsen var dumma som vanligt och jag tänkte mer än en gång med stark oro på Sveriges framtid. Hoppas ingen tänker ställa mig till svars för deras framtida handlingar. Höhö. Närå. Två, eller tre av dem är riktigt gulliga. Höhö.
Bloggar jag inte mer efter det här så vet ni att min chef har läst det här och att jag går på soc. och letar efter mat i papperskorgar som min huvudsakliga sysselsättning.
Hujpa.
Gruppterapin..
...gick inte alls så tokigt.
Livegenskapen
...trodde man var avskaffad för en hel del år sedan. Men icke.
Visste sedan en vecka eller två om att jag är tvungen att hjälpa till på onsdagens gymnasieinformation. Klart som fan att skolan behöver dekorativa unga lärarinnor med spjutspetskompetens som kan visa föräldrar rätt, hälla upp kaffe och fixa fram OH-apparater. Varför skulle jag annars blivit lärare om inte sådana (oavlönade) arbetsuppgifter ingick? Jag är ju inte precis där för att undervisa. Nåväl.
Föga anade jag att jag skulle få förmånen att jobba helt oavlönat två kvällar denna vecka. Jorå! Det är sant! Det fick jag veta idag. Så fiffigt är det ordnat att jag även på torsdag kväll förväntas stå till allmänt förfogande. Mitt arbetslag ska på gruppterapi, serru. Gamla konflikter ska bearbetas (fast inte tas upp till ytan och granskas utan bara antydas. Någon kan ju bli ledsen och känna sig utpekad annars.) Team building! Vi ska ge oss själva och de andra positiva affirmationer och tänka i termer av "utvecklingsbart" snarare än "det här är värdekasst". Vi ska verkligen se varandra, ty på så vis ökar man chanserna till förståelse. Alla ska berätta något också om sig själva som de andra inte vet.
Undrar om vi ska röka på också?
Visste sedan en vecka eller två om att jag är tvungen att hjälpa till på onsdagens gymnasieinformation. Klart som fan att skolan behöver dekorativa unga lärarinnor med spjutspetskompetens som kan visa föräldrar rätt, hälla upp kaffe och fixa fram OH-apparater. Varför skulle jag annars blivit lärare om inte sådana (oavlönade) arbetsuppgifter ingick? Jag är ju inte precis där för att undervisa. Nåväl.
Föga anade jag att jag skulle få förmånen att jobba helt oavlönat två kvällar denna vecka. Jorå! Det är sant! Det fick jag veta idag. Så fiffigt är det ordnat att jag även på torsdag kväll förväntas stå till allmänt förfogande. Mitt arbetslag ska på gruppterapi, serru. Gamla konflikter ska bearbetas (fast inte tas upp till ytan och granskas utan bara antydas. Någon kan ju bli ledsen och känna sig utpekad annars.) Team building! Vi ska ge oss själva och de andra positiva affirmationer och tänka i termer av "utvecklingsbart" snarare än "det här är värdekasst". Vi ska verkligen se varandra, ty på så vis ökar man chanserna till förståelse. Alla ska berätta något också om sig själva som de andra inte vet.
Undrar om vi ska röka på också?
Bögen från Smögen sög sig förmögen
Jojo. I söndags ringde en vän tant från Nordea och erbjöd mig kostnadsfri personlig rådgivning. What the hell, tänkte jag, man blir ju inte yngre och det kanske är dags att sätta ett pensionssparande i sjön. I morgon när jag vaknar kan jag ju råka vara 65. Sånt har hänt förr. Jag lovar. Bara inte för mig. Nåväl, torsdag kl 13 bokade vi in. Rikard var namnet på den förtroendeingivande bankmannen som jag skulle träffa.
Dagarna till torsdagen segade sig fram. Lång måndag med IKEA-besök på arbetstid, ännu längre tisdag på Loka Brunn, fantastiskt segdragen onsdag med lunch på Strike, besök hos vänninna V+bäbis samt skräckfilm i Casa de Fakta.
Äntligen torsdag! Iklädd mina finaste vita Converse, regnsura tajta Cheap Monday och en grön parkas från tidigt 1500-tal steg jag resolut in på Nordeakontoret. Helt uppenbart vart jag skulle gå var det inte, varför jag uppsökte närmaste kassa och förklarade mitt fina ärende. Jojo, jag ska på rådgivning, sa jag och riktigt pös av stolthet. Bankman. Rikard, hette han visst.
Den trevliga mannen i kassan lämnade sitt viktiga uppdrag samt meterlånga kö och eskorterade mig upp för trappan till den lite finare avdelningen; den dit pöbeln i vanliga fall inte har tillträde. Någon Rikard stod där inte att finna, och jag placerades i en fåtölj tillsammans med en kopp kaffe och, jag tror, sju pepparkakor. Jag åt en. Och väntade. Och väntade. Titt som tätt sprang folk fram till mig och frågade på vem jag väntade, lovade att söka honom och kom sedan tillbaka med en försäkran om att han snart skulle vara på plats. Hade hela tiden en känsla av att de undrade vad jag gjorde där.
En timme senare var jag rätt trött på att sitta där. Visst, kaffet var gott, men ändå. Fick ett sista löfte om att Rikard var i antågande. Cirka fem minuter senare stod han där framför mig. Kompetent. Proper. Försenad.
Hans första fråga var om jag hade bokat tid. Hm. Ja. Eller nej. Eller jo... Det visade sig rätt fort att det här mötet var okänt för honom. Inte så värst inbokat var det heller, för hans del. Kanske inte så konstigt eftersom han i vanliga fall ägnade sina dagar åt att ge råd åt mycket förmögna personer samt pengatäta företag. Mycket kan man säga om mina konton, men sprängfeta är de inte.
Efter sisådär en miljard ursäkter från hans sida (samt ett Nordea-paraply) fick jag följa med honom till platschefen Håkan. Nya ursäkter. Snabb ekonomisk rådgivning (börja pensionsspara ditt mongo!). Fler mutgåvor i form av två biobiljetter, en handduk, en bag samt en vattenflaska. En hög ursäkter till, ett hoppas vi ses igen, samt en (riktig) rådgivning inbokad om två veckor.
Tur som fan att det regnade när jag kom ut.
Dagarna till torsdagen segade sig fram. Lång måndag med IKEA-besök på arbetstid, ännu längre tisdag på Loka Brunn, fantastiskt segdragen onsdag med lunch på Strike, besök hos vänninna V+bäbis samt skräckfilm i Casa de Fakta.
Äntligen torsdag! Iklädd mina finaste vita Converse, regnsura tajta Cheap Monday och en grön parkas från tidigt 1500-tal steg jag resolut in på Nordeakontoret. Helt uppenbart vart jag skulle gå var det inte, varför jag uppsökte närmaste kassa och förklarade mitt fina ärende. Jojo, jag ska på rådgivning, sa jag och riktigt pös av stolthet. Bankman. Rikard, hette han visst.
Den trevliga mannen i kassan lämnade sitt viktiga uppdrag samt meterlånga kö och eskorterade mig upp för trappan till den lite finare avdelningen; den dit pöbeln i vanliga fall inte har tillträde. Någon Rikard stod där inte att finna, och jag placerades i en fåtölj tillsammans med en kopp kaffe och, jag tror, sju pepparkakor. Jag åt en. Och väntade. Och väntade. Titt som tätt sprang folk fram till mig och frågade på vem jag väntade, lovade att söka honom och kom sedan tillbaka med en försäkran om att han snart skulle vara på plats. Hade hela tiden en känsla av att de undrade vad jag gjorde där.
En timme senare var jag rätt trött på att sitta där. Visst, kaffet var gott, men ändå. Fick ett sista löfte om att Rikard var i antågande. Cirka fem minuter senare stod han där framför mig. Kompetent. Proper. Försenad.
Hans första fråga var om jag hade bokat tid. Hm. Ja. Eller nej. Eller jo... Det visade sig rätt fort att det här mötet var okänt för honom. Inte så värst inbokat var det heller, för hans del. Kanske inte så konstigt eftersom han i vanliga fall ägnade sina dagar åt att ge råd åt mycket förmögna personer samt pengatäta företag. Mycket kan man säga om mina konton, men sprängfeta är de inte.
Efter sisådär en miljard ursäkter från hans sida (samt ett Nordea-paraply) fick jag följa med honom till platschefen Håkan. Nya ursäkter. Snabb ekonomisk rådgivning (börja pensionsspara ditt mongo!). Fler mutgåvor i form av två biobiljetter, en handduk, en bag samt en vattenflaska. En hög ursäkter till, ett hoppas vi ses igen, samt en (riktig) rådgivning inbokad om två veckor.
Tur som fan att det regnade när jag kom ut.
