Bögen från Smögen sög sig förmögen
Jojo. I söndags ringde en vän tant från Nordea och erbjöd mig kostnadsfri personlig rådgivning. What the hell, tänkte jag, man blir ju inte yngre och det kanske är dags att sätta ett pensionssparande i sjön. I morgon när jag vaknar kan jag ju råka vara 65. Sånt har hänt förr. Jag lovar. Bara inte för mig. Nåväl, torsdag kl 13 bokade vi in. Rikard var namnet på den förtroendeingivande bankmannen som jag skulle träffa.
Dagarna till torsdagen segade sig fram. Lång måndag med IKEA-besök på arbetstid, ännu längre tisdag på Loka Brunn, fantastiskt segdragen onsdag med lunch på Strike, besök hos vänninna V+bäbis samt skräckfilm i Casa de Fakta.
Äntligen torsdag! Iklädd mina finaste vita Converse, regnsura tajta Cheap Monday och en grön parkas från tidigt 1500-tal steg jag resolut in på Nordeakontoret. Helt uppenbart vart jag skulle gå var det inte, varför jag uppsökte närmaste kassa och förklarade mitt fina ärende. Jojo, jag ska på rådgivning, sa jag och riktigt pös av stolthet. Bankman. Rikard, hette han visst.
Den trevliga mannen i kassan lämnade sitt viktiga uppdrag samt meterlånga kö och eskorterade mig upp för trappan till den lite finare avdelningen; den dit pöbeln i vanliga fall inte har tillträde. Någon Rikard stod där inte att finna, och jag placerades i en fåtölj tillsammans med en kopp kaffe och, jag tror, sju pepparkakor. Jag åt en. Och väntade. Och väntade. Titt som tätt sprang folk fram till mig och frågade på vem jag väntade, lovade att söka honom och kom sedan tillbaka med en försäkran om att han snart skulle vara på plats. Hade hela tiden en känsla av att de undrade vad jag gjorde där.
En timme senare var jag rätt trött på att sitta där. Visst, kaffet var gott, men ändå. Fick ett sista löfte om att Rikard var i antågande. Cirka fem minuter senare stod han där framför mig. Kompetent. Proper. Försenad.
Hans första fråga var om jag hade bokat tid. Hm. Ja. Eller nej. Eller jo... Det visade sig rätt fort att det här mötet var okänt för honom. Inte så värst inbokat var det heller, för hans del. Kanske inte så konstigt eftersom han i vanliga fall ägnade sina dagar åt att ge råd åt mycket förmögna personer samt pengatäta företag. Mycket kan man säga om mina konton, men sprängfeta är de inte.
Efter sisådär en miljard ursäkter från hans sida (samt ett Nordea-paraply) fick jag följa med honom till platschefen Håkan. Nya ursäkter. Snabb ekonomisk rådgivning (börja pensionsspara ditt mongo!). Fler mutgåvor i form av två biobiljetter, en handduk, en bag samt en vattenflaska. En hög ursäkter till, ett hoppas vi ses igen, samt en (riktig) rådgivning inbokad om två veckor.
Tur som fan att det regnade när jag kom ut.
Dagarna till torsdagen segade sig fram. Lång måndag med IKEA-besök på arbetstid, ännu längre tisdag på Loka Brunn, fantastiskt segdragen onsdag med lunch på Strike, besök hos vänninna V+bäbis samt skräckfilm i Casa de Fakta.
Äntligen torsdag! Iklädd mina finaste vita Converse, regnsura tajta Cheap Monday och en grön parkas från tidigt 1500-tal steg jag resolut in på Nordeakontoret. Helt uppenbart vart jag skulle gå var det inte, varför jag uppsökte närmaste kassa och förklarade mitt fina ärende. Jojo, jag ska på rådgivning, sa jag och riktigt pös av stolthet. Bankman. Rikard, hette han visst.
Den trevliga mannen i kassan lämnade sitt viktiga uppdrag samt meterlånga kö och eskorterade mig upp för trappan till den lite finare avdelningen; den dit pöbeln i vanliga fall inte har tillträde. Någon Rikard stod där inte att finna, och jag placerades i en fåtölj tillsammans med en kopp kaffe och, jag tror, sju pepparkakor. Jag åt en. Och väntade. Och väntade. Titt som tätt sprang folk fram till mig och frågade på vem jag väntade, lovade att söka honom och kom sedan tillbaka med en försäkran om att han snart skulle vara på plats. Hade hela tiden en känsla av att de undrade vad jag gjorde där.
En timme senare var jag rätt trött på att sitta där. Visst, kaffet var gott, men ändå. Fick ett sista löfte om att Rikard var i antågande. Cirka fem minuter senare stod han där framför mig. Kompetent. Proper. Försenad.
Hans första fråga var om jag hade bokat tid. Hm. Ja. Eller nej. Eller jo... Det visade sig rätt fort att det här mötet var okänt för honom. Inte så värst inbokat var det heller, för hans del. Kanske inte så konstigt eftersom han i vanliga fall ägnade sina dagar åt att ge råd åt mycket förmögna personer samt pengatäta företag. Mycket kan man säga om mina konton, men sprängfeta är de inte.
Efter sisådär en miljard ursäkter från hans sida (samt ett Nordea-paraply) fick jag följa med honom till platschefen Håkan. Nya ursäkter. Snabb ekonomisk rådgivning (börja pensionsspara ditt mongo!). Fler mutgåvor i form av två biobiljetter, en handduk, en bag samt en vattenflaska. En hög ursäkter till, ett hoppas vi ses igen, samt en (riktig) rådgivning inbokad om två veckor.
Tur som fan att det regnade när jag kom ut.
Kommentarer
Postat av: danjäl
Social uttstött på ett bankkontor? kom igen. raka dig och kom in i matchen fröken.
Trackback
