Latent Skitsmal

Den senaste tiden har jag i möjligaste mån försökt undvika att gå till mitt arbetsrum. Detta är inte på grund av någon akut arbetsmoralssänkning eller liknande. Jag har inte blivit så lat att jag inte orkar lyfta röven från mitt klassrum. Inte heller är det för att eleverna knackar på i arbetsrummet 20 gånger per minut - så att jag aldrig ens hinner påbörja det jag tänkt jobba med. Nej då. Förklaringen stavas lärarkandidat.  20 år. Stockholmare.  Potentiell pristagare i grenen substanslöshet.

Så fort hon (eller jag) kommer in genom dörren börjas det. Ett evigt malande. Allt har hon åsikter om eller erfarenheter av. Hade jag inte vetat med bestämdhet att hon är 20 år hade jag gissat på 57 000 år. Så mycket livserfarenhet som hon har kan man nämligen omöjligen få på ynka två decennier. Hon är demonpedagog (går första terminen på lärarprogrammet). Hon har rest genom flera kontinenter (Bulgarien. Sunny Beach. På sin höjd.) Hon kan allt om kost och motion (rastar sin morsas hund en gång om dagen och röker konstant under tiden). Bor luxuöst (etta i Vivalla).

Allt förstår hon. Allt vet hon. Allt kan hon. Allt utom att vara lyhörd. Efter cirka en miljard irriterande mmm från min sida skulle vem som helst förstå vinken och stoppa det eviga flödet av innehållslösa ord och påhittade fakta.