Latent Skitsmal

Snart bär det av till den västmanländska urskogen. Här ska hetsätas, läsas, glos på tv och genomföras en klassisk bruksfylla i det anrika Fagersta. På annandagen beräknar jag vara i tryggt förvar i Örebro igen - om nu inte någon rik brukspatron bestämmer sig för att behålla mig. Sånt vet man ju aldrig riktigt i förväg. Nästa gång jag skriver kan jag mycket väl vara härskarinna på Västanfors Herrgård.

Lättare ölfylla igår på Harrys. Riktigt trevligt - antagligen mest för att det känns spännande och lite busigt att hinka Carlsberg fast det är torsdag och helt emot alla moraliska principer.  Jojo, living on the edge är ju min grej.

Nu ska jag duscha av mig det värsta. Kul jul och puss de la Suss de la Bearnaise.

Kreativiteten flödar. Men äh - snart drar jag på krogen. Jullooooooooooooooov.

Så var det avklarat. Sov som en påse torskrens natten till fredagen och vaknade dödstrött, uppsvullen och nervös. Åkte de ganska många milen från morbrors hus i Ronneby till kyrkan i Älmhult och ställde mig och väntade in resten av släkten - två kusiner, en annan morbror jag aldrig tidigare mött samt lite annat löst folk. Fick en handbukett och så var det dags. Det var faktiskt inte så jobbigt som jag hade befarat. Ogudaktig som jag är rördes jag mer av det faktum att mormor låg i kistan och att mina släktingar grät  än av psalmerna och prästens ord om att mormor kommit hem till sin Skapare och dylika påståenden vars sanningshalt i mina ögon (än så länge) är rätt låg. Men, men, som Black Sabbath en gång uttryckte det; "Will you still sneer when death is near and say that you may as well worship the sun?". Det återstår att se. Hoppas jag inte behöver ta reda på den saken inom en alltför snar framtid.

Efter fyra dagar i Ronneby var det rätt skönt att komma hem. Skolavslutning igår och efterföljande julbord och bowling för personal på Strike. Trevligt i och för sig, men allra trevligast var det nog att komma hem och upprepa följande mantra i huvudet; "nästan tre veckor, nästan tre veckor..". Somnade som en gråsten vid 02 och vaknade ungefär likadant vid 11 i morse. Seg start, sen marsch pannkaka iväg ut på stan för att kolla efter julklappar. Jag tillhör ju den exklusiva skara som brukar spara sådana bestyr tills det nästan är för sent. Ska jag vara alldeles ärlig tittade jag nog mer efter kläder till mig själv, men kom trots detta egoncentriska förfarande hem med hela två julklappar. Pinan fortsätter i morgon - förhoppningsvis tillsammans med Mike the Fact; idéspruta och kommersiellt geni. Jajamen.

Gått och glott nervigt på mobilen hela dagen idag på jobbet. Vid lunch pep den. Mamma mob: "Ring hem så fort du läst det här". Mormor var död; hade somnat in lugnt och fridfullt. Jag tog det hela med hyfsad ro först men bad kollegan om några minuter att andas på innan det var dags för lektion. Bad också henne om att berätta för kidsen varför jag dröjde. Väl i klassrummet var det kört och tårarna började sippra fram. Jag är vis av erfarenhet. Börjar jag en gång gråta är det ett mindre helsike att sluta. Ögonen blir grisröda och jag sväller upp som ett fikon i fejan. Jag drog hem. Begravning i Älmhult nästa fredag. Usch.

Glöggfylla i lördags. Aj, aj, aj som fan i kropp och själ igår. Läskig mardröm om Hitler i natt. Bakfylleångesten satt fan i mig i ända till lunch idag. Borde nog skaffa mig sundare intressen. Lovar härmed mig själv och alla er trogna läsare och fans att ligga lågt med rusdrycker åtminstone till jul. Jojo. Ni får LOBa mig om ni ser mig bladig före dess.

Jag mår lite underligt just nu. Mormor Elsa ligger på dödsbädden och det rör upp en del skumma känslor. Pratade med mamma nyss och hon är så klart väldigt ledsen - det är nog också det som känns allra värst för mig.

Saker och ting blir så konstigt praktiskt inriktade när döden är väntad och nästan schemalagd (det är max några få dagar kvar nu). Vi pratar om bokning av tågbiljetter, vad man ska ha på sig på begravningen, vilka av mina kusiner som kan tänkas dyka upp...sånt. Kanske ett naturligt sätt att hantera känslorna. Känns hur som helst lite cyniskt.

 Oh well. Sov så gott när det är dags, mormor. Jag kommer och vinkar av dig.

36 år till nästa inlägg? Icke. Däremot en vecka. Hellshit vad segt det är att få tummen ur den berömda....eh...kaviteten.

Ganska behaglig torsdag. Promenerade hem från jobbet i blötsnö. Promenerade ut på stan i blötregn. Letade vinterjacka med relativt mediokert resultat - för att inte kalla det råpissigt. Tröstade mig själv med hur-god-som-helst-kycklinggryta på Karishma. Förbannat bra ställe det där. Väl hemma igen sysselsatte jag mig med ungefär ingenting. Läste lite svensk deckare och blev förbannad när Dokument: Humor utgick. Funderade på att städa. Funderade igen och sket i det.

Tränade ben igår på gymmet. Benpress av alla de slag. Har så ont idag att en amputation utan bedövning skulle kännas som en ren njutning i jämförelse. Mer än en som såg mig linka kring på stan idag misstänkte nog att jag hade gjort i byxan. Alltid kul att hamna i centrum för folks uppmärksamhet och - hepp hepp - uppskattning.

Aj.