Latent Skitsmal

Jag känner mig inte stursk nog att ge mig in i diskussionen om huruvida det finns en gud eller inte. Men om han finns; så är han utrustad med en försvarlig mängd humor.

Regn, regn, regn hela dagen. Parallellt med strilande floder en inre konflikt med mig själv. Promenera i regnet? Inte promenera i regnet? Följa upp senaste veckans kost- och motionssuccé? Ligga inne och svälla? Efter sisådär fem, sex timmars stenhårda förhandlingar bestämde jag mig. Jojomen. Här skulle minsann ut och gås - vädret till trots. Regnstället skulle på och kosan skulle styras mot Kärrtorp. Sagt och gjort. På med nämnda ställ, promenadskor och en lätt plågad min.

Vad sker? Jo, det ska jag tala om för er. Efter inte mycket mer än tio minuter slutar det regna. Jag blir fullständigt ångkokt i regnstället, är dåligt klädd under och har givetvis inga alternativdressar i bakfickan att ta till. Är det tacken, det? Gud vill ha mig fet, det slår jag vad om.

Igår var jag och tittade på Maria Larssons eviga ögonblick tillsammans med min ömma moder. Jag sänkte medelåldern i salongen med nära nog 500%, vilket inte är illa för någon som nyss fyllt 32. Maria Larssons eviga ögonblick. Fyndig dubbeltydighet, det där - för nog fan var ögonblicken eviga, alltid. Slängde ett getöga på klockan efter en timme och fick nära nog krupp när jag insåg att det var ytterligare en timme och tio minuter kvar tills eftertexterna skulle rulla. Kriget verkade aldrig ta slut...sades det i en scen. Inte filmen heller, väste jag.

Fick anledning att ifrågasätta mina associationsbanor och referensramar härom kvällen. Satt på tunnelbanan med brorsan och smyglyssnade på en businesspiffig brud som pratade i telefon; Näää, det jobbet får nog vänta till måndag, för jag kommer vara okontaktbar hela helgen. Businesspiffig brud rörde märkligt nog inte en (välsminkad) min efter nämnda utsaga. Jag och brorsan höll på att dö av inre gapflabb. Vem ska bära hundhuvudet? Hon eller vi?

Igår fes en kärring som satt bredvid mig på tunnelbanan tvenne gånger - högt och ljudligt och rakt ut i luften. Inte en ursäkt så långt mina öron kunde nå. Jag har fanimig inte hämtat mig riktigt från chocken än. Troligen ett trauma som behöver bearbetas.

Ett uppriktigt försök till traumaterapi ska göras ikväll. Min trettioandra födelsedag är i antågande, liksom en hög vänner från både mitt jobb och mitt civila liv. Tänkte försöka anordna en trevlig kväll för dem och mig; sprängfylld med ost, kex, chips, dip och förhoppningsvis en krogutgång som kronan på verket. Jag tror inte det blir dumt alls.

I övrigt har inte så mycket hänt. Det mesta faller ändå, hur som helst, i skuggan av tvenne kärringfisar på gröna linjen mot Skarpnäck.

Jag vill svära mig fri från eventuella logiska luckor eller finansiella/börsrelaterade felaktigheter i mitt förra inlägg. Jag min ocharmiga stackare försökte bara göra mig rolig.

Sådan är jag. Mer rolig än marknadsanalytisk.

Det är alls icke bara i de Förenta Staterna som saker och ting övervärderas och faller likt korthus. Alls icke. Också i min privata sfär har den begynnande lågkonjunkturen gjort ett betydande avtryck.

I helgen låg jag trea på Spray dates Charmtopplista. Idag är jag inte ens med. Förbannade jänkare.