Latent Skitsmal

Eftersom jag inte direkt är någon pangpuma à la Brigitte Bardot gäller det för mig att kompensera mina utseendeproblem. Detta gör jag huvudsakligen medelst make-up, örhängen, halsband, en och annan kjol och lite annat tingel-tangel. Bonusvarianten för dagen var nagellack - ett rosa sådant som i sanningens namn var mer än en smula sargat efter helgens bravader. Detta hindrade emellertid inte en hoper lågstadiebrudar från att springa fram till mig på lunchrasten:

-Fröken, frööööööken! Får vi se på dina naglar?
...varpå fröken lydigt sträcker fram händerna...
-Oooooooooh, guuuud vad fin fääääärg!
-Ja, det kanske kunde ha varit fint om inte färgen hade varit så avskavd...
-Men...det är rätt så mycket färg kvar, fröken!

Oh. Jag måste umgås mer med dem. De kan nog lära mig ett och annat om livet.

Söndag eftermiddag och mamma-MysticQ har varit på besök hela helgen. Hon slog an tonen för hela spektaklet rätt bra i fredags eftermiddag när jag kom hem från jobbet;

Scenario 1:

MQ: Hej mamma, vad fint du har gjort det! (mamma älskar att utföra hushållsnära tjänster. Hon så gott som tjatade sig till att få putsa mina fönster - och vad vore väl jag för en dotter om jag förvägrade henne den njutningen?)

MammaMQ: Jaa, jag har slitit hela dagen. Ser du? Man kan SE ut genom fönstren. Alla golv är torkade. Jag har röjt lite i hallen också. Värst vad rörigt du hade det på hatthyllan. Hur kan du ha det så? Jag slängde två par skor, också.

MQ: VAD SA DU ATT DU GJORDE, SA DU?


...och hon följde upp succén med...

Scenario 2:

(Inramning: Åhlénsbutik, Skanstull, tidig fredagkväll)

MQ: *sniff sniff* Har du lånat min parfym?

MammaMQ: Näe, jag har ingen parfym på mig idag.

MQ: *sniff sniff* Jag känner igen doften så jätteväl. Då är det väl kärringen bakom oss som har samma.

MammaMQ: Det måste det vara. Det enda parfymerade jag har på mig är handkräm. Den som stod i ditt badrumsfönster.

MQ: HANDKRÄM? HANDKRÄM? MIN REDKENINPACKNING FÖR 400 SPÄNN?



Jag har sagt det förr och jag säger't igen. Mamma - I love you.

Näe hörni, om man skulle ta och dra sig tillbaka så här på ålderns höst? Säga upp sig från jobbet, köpa andelslägenhet i Marbella, konsumera brietårtor på daglig basis...ja, så där lite allmänt leva livets glada. Det är jag väl värd?

Jag ser sannerligen inga som helst hinder till detta. Efter att ha besökt www.bloggvarde.se kan jag självbelåtet konstatera att min blogg (och i förlängningen jag) är god för inte mindre än...

Oh jösses. Roligaste uttalandet alla kategorier den här veckan stod en cirkus 10-årig pojkvasker för. Vi hade svensklektion och läste en text om en pojke vid namn Ola som går på diskotek och dansar med en flicka vid namn Camilla. Plötsligt smalnar pojkvaskerns ögon och han ser misstänksamt på mig:

-Brukar du gå på disko, fröken?

-Ja, det händer faktiskt.

-Men ÅÅÅÅÅH, det är ju bara SÅ 80-tal.

Undrar om Finlandsfärja är coolare? Ska höra med honom i morgon. Skepp ohoj!

Jag har vid upprepade tillfällen blivit kallad Princip-Judas av min käre broder. Detta gulliga namn anspelar något på min ibland ganska inkonsekventa inställning till livet. Kort sagt; jag är fullt kapabel att säga en sak och göra en annan. Ja. Tycker den kanaljen, i alla fall.

Jag har ivrigt förnekat detta inför mig själv - fnyst med eftertryck när det påtalats och vänt bort min blick i avsky. Jag inkonsekvent? Näe. Han måste blanda ihop mig med någon annan syrra. För visst är jag väl ett under av stringens? Visst? Ja. Ja!

Jag bokade en kryssning igår.

Jag åker på fredag.

Jag lovade mig själv i mars att aldrig någonsin stiga på ett sådant fartyg igen.

Jag sa till mig själv att maj blir vit.

Jag? Princip-Judas?

Jag?

Jag? Ja.

Fan.

Men åh. Det är ju nästan löjligt enkelt när jag tänker på det. Så här gör andra bloggerskor när de har kortslutning i hjärnkontoret - slänger ut en i smutsig spegel tagen slumpvis bild på en outfit...och det tunga uppdateringsoket är väck för den dagen. Voilà:

Jag satt härom dagen och tänkte igenom möjliga vägar vidare från läraryrket, om jag en dag skulle få dåndimpen och tröttna. Journalist, tänkte jag. Författare, kanske. Skribent. Kåsör. Allt som poppade upp i mitt huvud innefattade skrivande på ett eller annat vis. Inte så konstigt kanske eftersom jag ser just detta som en av mina få verkliga talanger. Tydligen ni också eftersom ni är här var eviga dag och snokar.

Men vänta nu...förutsätter inte alla dessa möjliga vägar vidare från läraryrket att man kan upprätthålla en skapandeprocess - något tätare än med tvåveckorsintervaller? Har jag inte med denna blogg bevisat att jag är oförmögen till detta? Jag tror det. Skomakare - bliv vid din läst, heter det ju. Lärare - bliv vid din kateder!

Det är en ganska stukad MysticQ som sitter vid sin dator och svettas just nu. Jag har de senaste veckorna lidit av något för mig både obehagligt och ovanligt; nämligen stress. Stört omöjligt har det varit för mig att varva ner, andas lugnt och stänga ner högvarvet på hjärnan. Hjärtat har klappat som på en jagad hamster och resten av kroppen har svarat med att skapa helt oförtjänta finnar, ryckningar i ena ögonlocket och en ren allmän känsla av att vilja krypa ur skinnet och dra. Synnerligen olustigt och jag hoppas innerligt att denna långhelg fylld av ingenting kommer få mig på rätt köl igen. Det känns så fånigt att behöva köpa avslappningsövningar på CD.