Latent Skitsmal -

Junimorgon goes Juninatt

Eftersom skitsmal i allra högsta grad fortfarande är ett latent tillstånd hos mig dristade jag mig till att ta en promenad före frukost i morse. Släntrade ut strax efter nio tillsammans med broder Fakta och använde Tantosidan av Årstaviken som promenadstråk. Efter cirka 25 minuters promenad och strax före reggaecaféet blir vi stannade av en åldersstigen man; God morgon! Har ni tid en halv minut? Första impulsen blev förstås att powerwalka vidare och inte låta förbränningen stoppas av denna troligtvis senildemente man. Vi tryckte emellertid båda undan denna impuls och stannade fint för att höra vad han hade att förtälja. Han fortsatte: Jag promenerar och joggar här varje morgon. Jag heter XX och bor på Blomsterfonden på Ringvägen. Jag är född 1920 - 87 år - och jag är medlem i Harry Martinsson-sällskapet. Nu tänker jag recitera dikten Juninatt för er. Oj, sa vi. Ja, det får du gärna göra.

Och oj - som han reciterade!

"Nu går solen knappast ned

bländar bara med sitt sken

skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen

Insjön håller kvällen ljus

Glidande på vattenspegeln

Eller vacklande på vågor

Som långt innan de har mörknat

Spegla morgonsolens lågor

Juninatt blir aldrig av

Liknar mest en daggig dag

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

Och bärs bort på ljusa hav"

Inramningen Årstaviken gav och entusiasmen som åldringen uppvisade blev rätt mycket för oss. Fånflinande tackade vi för föreställningen, tog i hand och gick därifrån med den goda föresatsen att vi aldrig mer ska följa impulsen att gå vidare om någon påkallar uppmärksamhet. Det mesta blir så mycket mer intressant om man stannar upp ett slag. Givna undantag: 3-försäljare, religiösa fanatiker och Citibank. Helt från vettet har vi inte blivit. Än.

2008-06-23 @ 11:23:58 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: sandra

ja, man vet aldrig vilka intressanta personer man kan ramla över, förutom de där du räknade upp givetvis.

Ha det gött!

2008-06-24 @ 09:41:18

Postat av: taneytown

De där va imponerande. Tänk om jag också skulle våga göra något sånt när man möter ett par motiverade powerwalkerskor med stadig blick mot målet! Snacka om att inkräkta på den personliga sfären.. Fick själv en lektion i historia häromveckan när jag väntade på Lidingöbanan. Kanske inte riktigt lika poetiskt och inramat som din upplevelse, men klart upskattat och intressant för en ganska n sthlm:are som jag. De va såklart en man i 75 års åldern som höll föreläsningen, för vem skulle annars våga..

(Har följt din länk från SD..)

2008-07-01 @ 20:54:53

Trackback