Latent Skitsmal

Ett - vid en första anblick - obetydligt litet ord har hamnat i fokus i mitt liv den senaste tiden. Ett ord med tre bokstäver, ett ord med ungefär samma dignitet som för, att eller kanske såsom. Kort sagt: ett ord jag vanligtvis inte fäster så mycket vikt vid. Förrän nu, då.

Jag har under en månads tid träffat någon som kommit att betyda mycket för mig. En på alla sätt trevlig och fin man som förgyllt en eller två kvällar per vecka för mig med sin blotta närvaro. Jag har glatt mig mycket åt att jag har varit kapabel att betrakta honom just som på alla sätt trevlig och fin - eftersom detta åtskilliga gånger innan varit nästintill en omöjlighet. Alltid har det varit något jag har retat mig på; velat slipa bort eller lägga till. Inte denna gång. Denna gång är det bara det där lilla, lilla ordet som har svävat runt i mitt huvud, skapat oro och rubbat mina cirklar. Ett svagt eko av ordet när vi ses - så svagt att det går att ignorera - ett öronbedövande när vi inte ses och hörs.

Igår kväll sågs vi med föresatsen att prata om var vi står och vart vi ska. Det lilla, lilla ordet gjorde mer väsen av sig i mitt huvud än någonsin. Pockade på uppmärksamhet, avbröt mina tankar, fick mig att gråta. Och då. Då kom det. Ordet jag förutspått, siat om och fruktat att behöva höra:

Jag tycker jättemycket om dig, MEN...

Men.