Latent Skitsmal

Jag har uppmärksammat ett mindre tilltalande personlighetsdrag hos mig själv den senaste tiden. Jag är en veritabel vindflöjel utan minsta konsekvens i mitt handlande. Låt mig förklara vad jag menar med detta. Det dunkelt sagda är inte alltid det dunkelt tänkta:

För bara några få veckor sedan var jag en person som inte ägnade mig åt motion. Blev jag då exempelvis omjoggad av en tönt i toppluva och vindbrallor fnös jag högt inombords och drog genast den (då) självklara slutsatsen att personen i fråga inte hade mycket till liv. När jag nu tagit mig själv i kragen och de facto besöker gymmet flera gånger i veckan tar jag mig friheten att tänka fläskberg om folk jag passerar på väg till träningen. Jag hävdar bestämt att de borde skaffa sig ett liv; se och lära av den sanna förebild jag faktiskt är och tjacka ett gymkort de med. Så där kan de ju inte hålla på.

När jag sedan cyklar hem igen från träningen svär jag högt över idioter som cyklar utan lyse. Jag dömer ut dem totalt som oansvariga självmordskandidater med lågt rättspatos. Jag ler med självgod uppsyn och ser ner på mina halogenjuveler. Inte en enda gång (ja, förutom nu i skrivande stund, då) slår det mig att det faktiskt inte var så mycket mer än en vecka sedan som jag själv cyklade lyselöst och eh....ja...svor över folk som svor åt mig.

 Följ min väg och skåda sanningen och (cykel)ljuset. Jag verkar uppenbarligen vara något slags facit. Jajamen.