Sjösala vals
Och vad sa ni nu, va va va?
Jag har tur
Euforin fortgår! Igår klampade någon in på min blogg med hjälp av googlesökordet "flodko". Ett tryck på "jag har tur"-knappen, antagligen, och så var han eller hon i hamn. Jag blir nästan tårögd. Teknikvänlig.
Idag ska jag leta efter en cykel att köpa. Hej då.
Idag ska jag leta efter en cykel att köpa. Hej då.
Potatismjöl
Noterade med hjälp av min nya snokmekanism att en besökare idag tog sig hit via googlesökorden "+potatismjöl +keramikhäll". Jag undrar huruvida denna rara varelse blev belåten med sin vistelse hos mig eller ej. Sådant kan man ju aldrig så noga veta.
Ps. Jag använder Mr Muscle till min keramikhäll. Oöverträffat!
Ps 2. Ja, ni ser. Jag liksom personifierar Mimers brunn (inte sajten.)
Ps 3. Jag har sett treåringar som kommenterar flitigare i bloggar än vad ni gör.
Ps. Jag använder Mr Muscle till min keramikhäll. Oöverträffat!
Ps 2. Ja, ni ser. Jag liksom personifierar Mimers brunn (inte sajten.)
Ps 3. Jag har sett treåringar som kommenterar flitigare i bloggar än vad ni gör.
Stasi
Jag säger det igen; vilken hacker jag är! Installerade just den ultimata snokfunktionen Google analytics på min blogg, så inom kort är det jag som vet allt om dig dig dig. Tandstatus, sjukdomshistoria, webläsare, sökord - you name it! Inget kommer hädanefter gå mig obemärkt förbi. Härligt värre och jag spinner som en katt vid blotta tanken på att kunna avslöja mina dagliga 35 läsare.
Dagen idag började hastigt och lustigt med en uppstigning redan klockan 07:15. Ett cellprov på Dalens sjukhus väntade och jag åkte givetvis plikttroget dit och la upp mig. Ser inte så jättemycket fram emot 4-6 veckors väntan på provresultatet (och livmoderhalscancer lockar föga), men jag antar att jag får hacka i mig det. Vad annat gör man?
Efter den skojiga lilla vistelsen i gynstolen knep jag åter ihop benen och begav mig ut på långpromenad. Destination Fridhemsplan och en lunch med broder Fakta, som gör sin praktik där i krokarna. De stackars nämnda benen vek sig någonstans i höjd med Odenplan och jag använde mig av tunnelbana den sista biten. Därefter en snabb tandooripippi med broderskapet, en promenad tillbaka till Odenplan och sedan tuben hemåt igen. I övrigt inte mycket att förtälja. Jag gör all heder av lovet. Slappa, slöa, slöa, slappa. Ljuvligt.
Dagen idag började hastigt och lustigt med en uppstigning redan klockan 07:15. Ett cellprov på Dalens sjukhus väntade och jag åkte givetvis plikttroget dit och la upp mig. Ser inte så jättemycket fram emot 4-6 veckors väntan på provresultatet (och livmoderhalscancer lockar föga), men jag antar att jag får hacka i mig det. Vad annat gör man?
Efter den skojiga lilla vistelsen i gynstolen knep jag åter ihop benen och begav mig ut på långpromenad. Destination Fridhemsplan och en lunch med broder Fakta, som gör sin praktik där i krokarna. De stackars nämnda benen vek sig någonstans i höjd med Odenplan och jag använde mig av tunnelbana den sista biten. Därefter en snabb tandooripippi med broderskapet, en promenad tillbaka till Odenplan och sedan tuben hemåt igen. I övrigt inte mycket att förtälja. Jag gör all heder av lovet. Slappa, slöa, slöa, slappa. Ljuvligt.
All is quiet on the southern front
Sportlov är prick vad jag har just nu och av detta njuter jag i fulla drag. Pissregn hela dagen gjorde det fullkomligt legitimt att ta kort på sig själv, ligga hemma i soffan och beskåda film och dricka rött te. Besökte även bokreorna en kortis men kunde konstatera att flertalet av böckerna var ointressanta och att jag inte skulle ta emot dem ens om de slängdes på mig medelst våld. Det krävs mer för att imponera på mig, som det verkar.
Nu ska jag återvända till soffan. Nämnda regn och en lätt huvudvärk gör att denna möbel och jag är synnerligen kompatibla idag.
Nu ska jag återvända till soffan. Nämnda regn och en lätt huvudvärk gör att denna möbel och jag är synnerligen kompatibla idag.
Vackra äkta svenska ögat
Öpp-öpp-öpp! Nu får ni allt ta och sluta tjata om fler videobloggar. Det är aldrig bra när det går inflation i kvalitet, mina vänner, och av just denna anledning tänker jag spara på guldkornen. Under tiden får ni väl besöka min kollega Blondinbella.
Jag nämnde ju häromsistens att jag har införskaffat ett träningskort. Detta träningskort kallas Träningspasset och är av sådant slag att det gäller på samtliga Stockholms stads badanläggningar. Hittills har jag slitit på Eriksdalsbadet och Forsgrénska och idag var det dags för ännu en erövring - Skärholmens badhus. Detta hak ligger föredömligt nära mitt jobb och av någon anledning fick jag för mig att det skulle vara lugnt och fridfullt där.
Nåväl. In klev jag iklädd min fashionabla baddräkt och min nya, strålande frisyr. Vig som en katt slängde jag mig i det behagliga, klorerade vattnet och började simma. Först relativt lugnt och sedan allt snabbare. Efter några vändor i rasande tempo noterar jag plötsligt en svartmuskig man som hänger på bassängkanten och gör någon form av hävövningar. Hans ögon vilar stadigt på mig och jag tänker först att han nog undrar vad en sådan furie som jag gör i den annars ganska så sega motionsbassängen. I jämnhöjd med honom krossas emellertid den teorin. Karl'n utbrister; Oh, du har vackra öga. Öh tack, säger jag och simmar vidare i lätt panik. Att bli limmad på av en kraftigt behårad man var nämligen inte vad jag helst av allt önskade där och då (även om jag givetvis inte kunde klandra honom för hans mycket riktiga konstaterande.) Jag drog av ett varv till som en ren överslagshandling...och närmade mig honom åter. Du har vackra äkta svenska öga?, lät det denna gång. Mmm, mumlade jag och kunde sånär inte hålla mig flytande längre.
Vad fasiken gör jag? Simmar fort som fasen i fortsättningen med den risken att han tror att jag vill imponera? Simmar långsamt i kringelkrokar - och blir uppfattad som en mystisk kvinna med något i kikaren? Jag simmade lagom fort. Undvek att titta på honom varje gång jag passerade och jublade inombords när hans Speedos lämnade vattenytan och gick vidare mot omklädningsrummet. Först då kunde jag simma som folk igen. Eller ja, något snabbare än folk, då.
Jag nämnde ju häromsistens att jag har införskaffat ett träningskort. Detta träningskort kallas Träningspasset och är av sådant slag att det gäller på samtliga Stockholms stads badanläggningar. Hittills har jag slitit på Eriksdalsbadet och Forsgrénska och idag var det dags för ännu en erövring - Skärholmens badhus. Detta hak ligger föredömligt nära mitt jobb och av någon anledning fick jag för mig att det skulle vara lugnt och fridfullt där.
Nåväl. In klev jag iklädd min fashionabla baddräkt och min nya, strålande frisyr. Vig som en katt slängde jag mig i det behagliga, klorerade vattnet och började simma. Först relativt lugnt och sedan allt snabbare. Efter några vändor i rasande tempo noterar jag plötsligt en svartmuskig man som hänger på bassängkanten och gör någon form av hävövningar. Hans ögon vilar stadigt på mig och jag tänker först att han nog undrar vad en sådan furie som jag gör i den annars ganska så sega motionsbassängen. I jämnhöjd med honom krossas emellertid den teorin. Karl'n utbrister; Oh, du har vackra öga. Öh tack, säger jag och simmar vidare i lätt panik. Att bli limmad på av en kraftigt behårad man var nämligen inte vad jag helst av allt önskade där och då (även om jag givetvis inte kunde klandra honom för hans mycket riktiga konstaterande.) Jag drog av ett varv till som en ren överslagshandling...och närmade mig honom åter. Du har vackra äkta svenska öga?, lät det denna gång. Mmm, mumlade jag och kunde sånär inte hålla mig flytande längre.
Vad fasiken gör jag? Simmar fort som fasen i fortsättningen med den risken att han tror att jag vill imponera? Simmar långsamt i kringelkrokar - och blir uppfattad som en mystisk kvinna med något i kikaren? Jag simmade lagom fort. Undvek att titta på honom varje gång jag passerade och jublade inombords när hans Speedos lämnade vattenytan och gick vidare mot omklädningsrummet. Först då kunde jag simma som folk igen. Eller ja, något snabbare än folk, då.
MysticQ goes BlondinBella
Inge Liif
Hej. Idag ska jag göra en lista över obegripliga fenomen.
- Jag inleder med mitt nya favoritämne cykellysen. Blir så gott som dagligen svinirriterad på idioter som har blinkande sådana. Om man nu orkar bemöda sig med att sätta på lysen på cykeln - varför då välja en variant som inte är laglig? Ingen borde använda dem. Ingen.
- Nördbrillor. Ingen klär i dem. Ingen. Det där om att allt klär en skönhet och inget missklär en ful kan därmed här och nu avfärdas.
- Varukorgar med hjul. Jag bojkottar Hemköp city sedan några månader tillbaka. Det vet de inte om, men det känns kraftfullt ändå att göra något för samhället och i förlängningen självrespekten. Ingen ser vettig ut i sällskap av en varukorg med hjul. Ingen.
My Way or the Highway
Jag har uppmärksammat ett mindre tilltalande personlighetsdrag hos mig själv den senaste tiden. Jag är en veritabel vindflöjel utan minsta konsekvens i mitt handlande. Låt mig förklara vad jag menar med detta. Det dunkelt sagda är inte alltid det dunkelt tänkta:
För bara några få veckor sedan var jag en person som inte ägnade mig åt motion. Blev jag då exempelvis omjoggad av en tönt i toppluva och vindbrallor fnös jag högt inombords och drog genast den (då) självklara slutsatsen att personen i fråga inte hade mycket till liv. När jag nu tagit mig själv i kragen och de facto besöker gymmet flera gånger i veckan tar jag mig friheten att tänka fläskberg om folk jag passerar på väg till träningen. Jag hävdar bestämt att de borde skaffa sig ett liv; se och lära av den sanna förebild jag faktiskt är och tjacka ett gymkort de med. Så där kan de ju inte hålla på.
När jag sedan cyklar hem igen från träningen svär jag högt över idioter som cyklar utan lyse. Jag dömer ut dem totalt som oansvariga självmordskandidater med lågt rättspatos. Jag ler med självgod uppsyn och ser ner på mina halogenjuveler. Inte en enda gång (ja, förutom nu i skrivande stund, då) slår det mig att det faktiskt inte var så mycket mer än en vecka sedan som jag själv cyklade lyselöst och eh....ja...svor över folk som svor åt mig.
Följ min väg och skåda sanningen och (cykel)ljuset. Jag verkar uppenbarligen vara något slags facit. Jajamen.
För bara några få veckor sedan var jag en person som inte ägnade mig åt motion. Blev jag då exempelvis omjoggad av en tönt i toppluva och vindbrallor fnös jag högt inombords och drog genast den (då) självklara slutsatsen att personen i fråga inte hade mycket till liv. När jag nu tagit mig själv i kragen och de facto besöker gymmet flera gånger i veckan tar jag mig friheten att tänka fläskberg om folk jag passerar på väg till träningen. Jag hävdar bestämt att de borde skaffa sig ett liv; se och lära av den sanna förebild jag faktiskt är och tjacka ett gymkort de med. Så där kan de ju inte hålla på.
När jag sedan cyklar hem igen från träningen svär jag högt över idioter som cyklar utan lyse. Jag dömer ut dem totalt som oansvariga självmordskandidater med lågt rättspatos. Jag ler med självgod uppsyn och ser ner på mina halogenjuveler. Inte en enda gång (ja, förutom nu i skrivande stund, då) slår det mig att det faktiskt inte var så mycket mer än en vecka sedan som jag själv cyklade lyselöst och eh....ja...svor över folk som svor åt mig.
Följ min väg och skåda sanningen och (cykel)ljuset. Jag verkar uppenbarligen vara något slags facit. Jajamen.
