Latent Skitsmal

Jahapp. Så var det maj. Cirkus fem veckor kvar att jobba innan sommarlov slash arbetslöshet - allt beroende på hur man väljer att se på det. Eftersom sommarledigheten ändock blir något så när bra betald så väljer jag att se på det hela just som ett sommarlov.  Jobbsökarpaniken får jag ta lite pö om pö. Alla borde väl vilja anställa mig?

Nostalgitripp av rang i lördags. Skejtpunkarligan No fun at all återförenades för jag vet inte vilken gång i ordningen och jag var på plats. På (något mer olämplig) plats var även de slumpvisa dårar - gissningsvis i viktklass 100-150 kilo - som måste ha stått på mina fötter upprepade gånger under konserten.  Nu är de stackars små fossingarna alldeles blåsvarta och ömma. Jag har aldrig haft blåmärken där förut, så jag ser det hela som en spännande erfarenhet och något man måste ha upplevt innan man dör. Fast fan. Det gör rätt ont också.

Idag har jag uträttat storverk. Jag steg upp redan vid niosnåret (bara det i sig värt en orden av tredje graden) och började städa, diska och frenetiskt polera keramikhällen på spisen. Opraktisk sak det där förresten, men så snygg att det snudd på är värt att gnugga den medelst Mr Muscle var eviga dag. Man ger så lätt andra illusionen av att jag kan laga mat när spisen ser ut så där. Nåväl. Därefter släpade jag iväg min digra tidningskollektion till pappersinsamlingen - ack, denna månatliga plåga. Snudd på värre än den mer blodbadande dito.

Som belöning för allt detta slit hade jag tänkt mig en hyrfilm och en kopp förstklassigt rött te. Men då var det stängt i videobutiken, där det skulle vara så bra. Denna dåliga videobutik. Utrota den. Bränn ner den.

Men teet smakade gott, tackar som frågar.