Latent Skitsmal

Jag inleder med att tacka allra ödmjukast för det relativt stora antal kommentarer som rasat in på sista tiden. Att flertalet av dem kommer från bror med flickvän under alla möjliga pseudonymer väljer jag givetvis att helt bortse ifrån. Några av dem var från Daniel också; tack, tack, säger jag trots att han var farligt nära att avslöja mina topphemliga drömmar om ett drinkbord på Laroys gräddhylla.

Så var sista dagen i frihet kommen. I morgon bitti fem över halv åtta är det jag som sitter som ett neurotiskt knippe sparris på buss 77 mot Liljeholmen och mitt nya arbete. Jag har under helgen lyckats arbeta upp en riktigt frodig nervositet och jag gissar att den natt som kommer kommer att innehålla mer grubbel än sömn. Det må vara hänt. Jag ville ha förändring - och det har jag fått. Nu återstår bara att se vad det innebär. På intervjun kändes det hela nästan fånigt bra, och jag hoppas innerligt att den känslan kvarstår mer än fem minuter in på tisdagens första lektion.

Jag kommer osökt att tänka på den första dagen på mitt förra jobb - en högstadieskola i ett minst sagt mångkulturellt område. En rektor för skolan som än idag framkallar rätt obehagliga känslor. Det var kick-off i matsalen. Smörgåstårta, termoskaffe, mer eller mindre uppriktiga vad-kul-att-se-dig-igen och en 23-årig MysticQ som inte riktigt visste var hon skulle göra av sig själv. Så hände det som inte får hända. Musikläraren tar upp gitarren och beordrar allsång. Fy fan. Stel som en kakelugn med en röst som skäms för sig till och med i duschen. Ledinlåt och därmed all cred på spel. Jag vägrade sjunga. Hur beter man sig då? Joru. Man mimar övertydligt varje gång diabolisk rektors blick sveper över lärarskaran - för att inte ge intryck av samarbetssvårigheter och upprorsskap och därmed äventyra sin provanställning.

Man berättar sedan om nämnda manöver vid en konferens någon månad senare och får genast status som idiot och lustigkurre i arbetslaget... De älskar mig än idag.