Hairmony
Igår besökte jag frisören för första gången på tre månader eller något åt det hållet. Välbehövligt i och för sig - men knappt värt det psykiska lidande jag fick utstå. Jag vet inte vad det är med mig och frisörsalonger, men jag känner mig aldrig så ful som när jag är där. Jag sitter där som en slickad katt i slängkappa och glor in i mina pisshål i snön - ögonen. Jag har all tid i världen att skärskåda och irritera mig på varenda ansiktsdrag. Jag förbannar min näsa, haka (eller brist på singularis i just den frågan) och panna och jag hinner till och med börja reta mig på mina öron som jag i vanliga fall inte har speciellt mycket att invända emot. Det hela går så långt att jag börjar önska att frisörskan av misstag ska råka klippa av huvudet. Håret är det sista jag har en åsikt om. Se så, se så, lilla flicka, klipp mig fort som fan så jag kan dra.
Kommentarer
Trackback
