Latent Skitsmal

Hade en morgon med mardrömsstart. Jag såg fram emot en soft inledning på dagen, med lektionsfritt fram till klockan 9:40. Jag tänkte mig lugn och ro, en stor kopp kaffe och lite planeringsarbete. Kidsen skulle ha matematik med en lärare som faktiskt kan tekniken bakom tiokamrater och kort division. Således kom jag insåsande på jobbet vid 8:15 sisådär och möttes av en hel skock ungar som skanderade du är sen, du är seeeeeeeen. Jag förnekade ivrigt och hänvisade till nämnda matematiklektion. Nääää, Pelle sa att du ska ha oss nu. Lisa är sjuuuuuuuuuk. Snabb koll med Pelle, Lisa mycket riktigt sjuk. Snabbt val mellan att ge dem håltimme och därmed totalt kaos i korridorerna eller att själv ge mig i kast med matematiken. Jag blev mattelärare. Hann inte planera ett skit inför resten av dagen. Fick en riktigt stressig förmiddag och en ännu värre eftermiddag med urkassa lektioner, panikkänslor och gråten närvarande i halsen. Jag räcker inte till. Blä. Ibland är det bara bläää.

Ska försöka bota känslan medelst poweryoga ikväll. Hoppas innerligt att jag denna gång blir österländskt lugn och harmonisk och inte som förra och första gången enbart skrattattackig. Jag gick dit med min bror och synen av denne drasut i mer eller mindre akrobatiska ställningar fick mig nästintill att bryta ihop. Än värre blev det när jag insåg att de konstiga ljuden jag hörde inte var inspelade noshörningsljud från någon exotisk plats i Afrika (som jag faktiskt på allvar trodde i säkert en halvtimme!) utan i stället andningsljud från mer vana, och förmodligen också väldigt mycket mer seriösa, yogare. (ordbildning enligt logiken jogging-joggare). Hur jag där och då fick in Afrika i min yogavärldsbild vill jag helst inte kommentera. Av spaningstekniska skäl.

Skeppåhoj