Latent Skitsmal

Uhuhuh. Berättade just för eleverna att jag snart lämnar dem. De verkade jäklar i min själ bli ledsna. Nu känner jag mig som århundradets största skurk som lämnar dem till förmån för ytlig shopping, krogliv, folkmyller och - för all del - ett annat jobb. Jag får se till att skapa tre mysiga sista veckor för dem. Skitsvåra läxförhör och omöjliga prov. Närå. Julemys.

Öh, jaha, hej igen. Det var ett förbannat bloggande på mig helt plötsligt. Men, hav förtröstan, ty det går nog snart över! Har fått en fix idé om att det är den 22:a december min flytt bör ske. Det känns så rätt på alla vis, faktiskt så rätt att jag idag samlade ihop två sopsäckar med skräp och slängde - för att på så sätt ligga steget före. Och, oh shit, den 22:a är ju snart. Spannend, meine junge Leute, spannend! Gissar att jag kommer vara så där härligt avmätt under julen hemma hos de skinnsbergska päronen och längta mer efter lägenheten och fixandet där än efter julskinka och Arne Weisskorv. Är nämligen av en ganska otålig sort. Det måste bli mysigt. Fort. Helst redan innan jag flyttar in.

Nu ska jag utnyttja min rätt som kärring och lägga mig platt ner i sängen med en god bok. Fyrtiominus var ordet. Inte tjugotio. Gonatt!

Håhåjaja, vad sorgligt det är för mina arbetskamrater att jag ska lämna dem snart. Alla hävdar att det är en förlust för skolan och att det blir svårt att ersätta mig. Mjo. Det kan äga sin riktighet. Kanske mest för att jag lämnats i stort sett ensam med ett uppdrag som innefattar allt; undervisning, föräldrakontakter, administration, kuratorskap bla bla. Blir jag sjuk...så har vi problem. Slutar jag...så har vi ännu mer problem. Den tjänsten skulle jag aldrig i livet söka själv. Det här kan bli intressant. Jag misstänker att det är hög tid att lämna ett jobb om man börjar gotta sig i allt krångel som kan uppstå om man själv lämnar det - och att jag nu gör helt rätt. Men sakna eleverna kommer jag. Och somliga kollegor.

Knytkalas igår. Tillställningen påminde otäckt mycket om ett årsmöte för bulimiker; för fy fasiken vad vi bullade upp. Jag åt som jag aldrig tidigare hade skådat föda. Bidrog själv med pastrami och en specialfet potatisgratäng vars dofter jag ännu förnimmer starkt i lägenheten. Mat! Oh. Jag älskar mat.

Hällregn ute. Varm säng inne och en riktigt bra bok. Gå på stan eller lägga sig och gona i sovrummet? Svårt val.

Nytt jobb. Eller ja, ett vik. Nästan fyratusen mer i lön. Andrahandsetta på Kungsholmen. Nytt liv under ett år, därefter får vi se vartåt det barkar. Svartkontrakt på pizzakartong i Rågsved? Arbetslös? Tillbaka till Örebro? Fan vet. Spännande är det då i alla fall. Och lite läskigt. Är man kontroll- och trygghetsminister så är man.

Jaha ja. Här lägger man ner säkert 30 minuter av min dyrbara tid på en utförlig rapport från Togo - och vad får man? Fanimig inte ens en enlarge your penis-kommentar. Jag är djupt besviken. Jag ska aldrig mer berätta om mina ständigt återkommande afrikatrippar. Sådeså. Skyll er själva! Lev era torftiga liv och läs verkligen inte om mitt vidlyftiga dito!

Trots att jag vet att ni hatar mig och skiter totalt i mitt liv ska jag skriva följande rader. På fredag har jag två jobbintervjuer och en lägenhetsvisning. Jag tänker verkligen inte berätta för er var och när och hur eller i efterhand hur det hela gick. Ha!

Inte bara fredagen ska tillbringas i Stockholm. Näe, hela helgen ska jag vara där och sprida trevnad i staden i allmänhet, och i Casa de Fakta de la Hammarbyhöjden i synnerhet. Hoppas inte broder Veteskiva och Veteskivans flickvän hinner tröttna på mig - innan jag ens flyttat dit. Risken är dock inte särskilt överhängande. Jag menar...det skulle ju inte jag ha gjort. Jag tror faktiskt inte ens att man kan det. En fysikalisk omöjlighet, så att säga.

Slutskrutet. Adieu mon dieu

Utrikeskorrespondent är nog inte ett yrke för mig. Inte ett ord, livstecken eller ordentlig redogörelse från min sida varken under själva togovistelsen eller efteråt. Nej, inte förrän nu då, fem dagar efter hemkomst. Här kommer den ocensurerade, oklippta versionen av Projekt: Togo 2006:

Onsdag: Lövkrattning med ungarna i skolan halva dagen. Skollunch. Därefter kollektiv packpanik i arbetslaget och avresa mot Arlanda klockan 15:00. En sista överdådig måltid där i form av Big Mac&Co och sedan lyfte vi klockan 20:00. Ethiopian airlines. Afrikas bästa flygbolag 2006, var det sagt och skrivet. Det där med "Afrikas" borde de ha accentuerat både med fet och kursiv stil. En flygande länsbuss var vad det var. Nåväl.

Torsdag: Vaknade upp på planet när vi närmade oss Addis Abeba. Skakade liv i de bortdomnade benen och ägnade mig åt att minnas alla etiopskämt man förgyllde mellanstadieåldern med. Klev av på flygplatsen och väntade i 3-4 timmar på nästa länsbuss vidare mot Togo och huvudstaden Lomé. Kring klockan 14:00 lokal tid stapplade jag ut på togolesisk mark, bara för att mötas av en tvärilsk man som genast beslagtog en av elevernas digitalkamera. Stackarn hade poserat framför en palm och i samma veva missat den skylt varpå det stod att det fotografering var förbjudet. Efter sisådär 500 utskällningar och förmaningar fick han tillbaka den. Bemötandet på flygplatsen fortsatte sedan i samma muntra anda. Alla fräste, väste och knuffade oss hit och dit mellan visumansökningar och passkontroller. Välkommen var ungefär det sista jag kände mig. Jag var nog mer rädd, om sanningen ska fram. Var var alla glada afrikaner jag hade läst så mycket om? Håhåjaja. Efter 2-3 timmar av visumpanik så styrde vi mot hotell Queen Palace. Jag nöjer mig med att kommentera det namnet med ett haha. Middag på terassen. Hel fisk, med ögon, fenor och allt på tallriken. Lätt panik.

Fredag: Dags att utforska huvudstaden och dess kommers på marknaden. Upptäckte att jag under resan förvandlats från människa till vandrande plånbok. Herrejäklar vad folk tjatade på mig! Övervägde misshandel ett flertal gånger, men lade band på ilskan och betalade rejäla överpriser för klyschsouvenirer såsom djembetrummor, masker, halsband och trästatyetter. Löjligt nöjd. Skaffade under dagen en klädsam ljusrosa nyans.


Lördag: Uthållighetsprov. 35 mil i minibuss från Lomé till Sokodé. 16, eller var det 17(?) passagerare i en minibuss som i mer normala och svenska sammanhang skulle ha rymt  nio dito. En på många sätt omskakande upplevelse. Jag kan avslöja att varken vägarnas skick eller förarnas trafikvett skulle göra Trafikmagasinets reportrar särskilt belåtna. Lunchrast i en liten by med små hyddliknande byggnader. Hade precis satt oss ner för att avnjuta baguette och frukt när vi fick sällskap av en hel hoper barn med uppsvällda magar och stora ögon. Aptiten försvann spårlöst och lunchen fick bli vår hyra för lånet av hyddan. Kändes helt rätt och riktigt. Framme i den lilla staden Sokodé vid sextiden på kvällen. Bekantade oss med omgivningarna samt folket på gården. Mycket på en gång. Somnade som en togolesisk gris.


Söndag: Vaknade av först en böneutropare och sedan en tupp. Att tuppar galer först klockan sju verkar vara en ganska utbredd myt. 07:00 hade varit en rejäl sovmorgon för mig. Vacklade någon i min övertygelse om att jag hade det bra i Togo. Tuppar har en märklig förmåga att leda mina tankar till Coq au vin - om ni hajar vad jag menar. Dö! Efter lite frukost tog vi taximoppar till stan och marknaden där. En resa som kostade mig både 1:50 SEK och en släng av dödsångest. 30 km/h? Jo du. Samma kommers på marknaden men lite surare bemötande. Råkade fotografera en ganska äcklig tallrik med torkad fisk och fick en rejäl skopa ovett som efterrätt. Handlade just ingenting men kämpade desto mer med kräkreflexerna. Köttmarknad fick återigen dess rätta betydelse. Det luktade.

Måndag: Besök på den skola vi har ett samarbete och utbyte med. 92 glada ungar fick klassrumsvisit och en presentpåse var. Mäkta populärt. Många, många sånger om förträffligheten hos deras skola sjöngs med skrikande entusiasm. 10 procent av deras skolengagemang hade gjort underverk på den skola jag nu undervisar. Värt att minnas. Skogspromenad senare som skrämde vettet ur en barbent jag. Vill inte tänka på alla parasiter som nog har skaffat etagevåning under mitt skinn nu.


Tisdag: Elever och lärlingar från skolan kom på besök till vår gård för att samarbeta kring lite olika frågeställningar med våra elever. Jag hamnade, helt utan min vilja, som en central gestalt och moderator  i en av samtalsgrupperna och ägnade mer än halva dagen åt att sura lite över att somliga kollegor tycks klara sig helt utan att arbeta och hjälpa till; bara de har rätt känsla för att ge order. Nåja. Dagen blev bra ändå och alla visste vi sedan lite mer om ungdomars livsvillkor i Togo.


Onsdag: Idrottsdag tillsammans med eleverna på våra respektive skolor. En togolesisk lek vid namn Sympa, brännboll och till sist en fotbollsmatch. Vi hade på tok för lite vatten med oss och samtliga höll på att döden dö efter en stund. Gick iväg till skuggan av en telefonkiosk och passade på att ringa hem till mamma. Snö i Skinnskatteberg. Haha! Svalkad av den informationen gick jag tillbaka till gruppen och meddelade de glada nyheterna om nederbörd. På kvällen kom en trum- och dansgrupp och underhöll oss. Jag bidrog också med en del underhållning genom att ge mig upp på dansgolvet. Lyteskomik.


Torsdag: Besök hos kungen och drottningen av Sokodé på morgonen. Pratade om trafficking och andra hemskheter och filade lite på ett kvinnligt nätverk. Förberedelser för vår avskedsfest på gården. Inköp av kopiösa mängder godis, kex, läsk och ballonger och senare på dagen uppläggning och -hängning av detsamma. Succé! Godisskålarna var tomma efter en halvtimme och alla verkade uppskatta en afton i bulimins tecken. Jag höll mig min vana otrogen tillbaka och lät de togolesiska vännerna ta för sig. Godis är inte en lyx man unnar sig där särskilt ofta. Inte särskilt konstigt de flesta har fullt sjå med att hitta jams för dagen. Ja, jösses. Jag har det för bra.


Fredag: Dags för minibussnjutning igen. Denna gång med en bonuspassagerare. Wohoo! Konstant lidande i sex timmar och sedan tillbaka till Lomé och sedermera Queen Palace igen. Dessförinnan ett besök på stadens finaste hotell och en pizzamiddag där, vars pris nog motsvarade fem årslöner för en normalavlönad Lomébo. Inte var det speciellt gott heller.

Lördag: Morgondopp i havet, sedan ett besök på marknaden igen. Stålsatte mig något inför de kommersiella påtryckningarna och lyckades faktiskt köpa på mig en hel del fint både till andra och till mig själv. Längtade då och då till min lokala ICA-handlare och den totala avsaknaden av tjat och extrem hetta där. Kvällen ägnades åt slappande och lite hemlängtan.


Söndag: Upp tidigt och kosan mot flygplatsen. Länsbuss till Addis Abeba, fyra timmars väntan där och sedan lika många till på planet innan det kunde lyfta. Fel på hydrauliken och elektriciteten, sades det. Jag var ganska tacksam över att de inte ville chansa.  Efter många om och men och högvis med ångestilningar i magen (det var snack om att övernatta på hotell ett tag) lyfte vi så äntligen mot Stockholm och Arlanda. Skönt. De luxe. Totalt sömnlös största delen av tiden.

Måndag: Landade på Arlanda klockan 14. Anlände min lägenhet klockan 18:00. Skönt. De grande luxe!