Latent Skitsmal

Öh ja. Så trött som jag har varit den här veckan har jag nog aldrig tidigare varit. Medvetslös på morgnarna, svimfärdig vid tiorasten, dimmig vid lunch och totalt utmattad vid hemkomst. Att träna har det inte varit tal om förrän idag. Hade jag försökt innan hade jag somnat under bänkpresstången och dött. Det vill man ju ogärna riskera.

Jag har i alla tider varit den som fnyst högst och ljudligast då folk har påstått att de känner av att man har bytt till sommartid. Fram till midsommar går en del kretiner och ojar sig över den där timmen som försvann den där natten.  Det är ju helg när det sker, sov en timme extra och vakna och må som vanligt för bövelen, har jag resonerat. Det är väl ingen som gnäller över jetlag när de åker till Finland? Ingen som jag känner i alla fall (nu finns det i och för sig betydligt allvarligare saker man kan gnälla över om man har oturen att behöva besöka Finland, men ni hajjar ju vart jag vill komma.)

Nåväl. Jag hatar att behöva skriva detta. Faktum är att jag tänker göra det under pseudonym:

Någon har snott en timme av mig. Ge tillbaka den! Jag verkar behöva den.

// Hälsningar Anna-Greta Leijonlåda

Teflonkostymen åker ständigt på och av inom mitt yrke. I dag satt den stadigt. Mycket stadigt. Faktiskt så stadigt att jag nog överraskade en elev rejält.

Elev X tog sig många friheter idag. Efter lunch tyckte han att det fick räcka med skolarbete - så han lämnade både jacka och väska i klassrummet och försvann spårlöst. Joe Labero hade haft ett och annat att lära av denna gosse. Nåväl. Efter skoldagens slut tyckte jag att det kunde vara på sin plats att ringa hem till pojkvaskern för att informera om skolplikten. Han kan mycket väl ha lyssnat lite dåligt den dagen vi pratade om den. Man vet ju aldrig så noga. Eftersom repetition är all kunskaps moder lyfte jag alltså helt sonika luren och slog numret för att vråla lite lagtext i örat på den som svarade. Det visade sig vara gossens lillasyster. Jag informerade om vem jag var, frågade efter nämnde utbrytarkung och skulle just till att börja predika när skitungen kommer till telefonen och...lägger på. Arg som ett bi på ryssfemmor ringer jag upp igen en kvart senare, får prata med samma syster och sedan - klick. Därefter mobilsvar och en synnerligen förgrymmad lärare.

Mycket kan jag ta, men sådan uppenbar respektlöshet finner jag mig inte i. Jag höll på att krevera i ren eftermiddagsilska. Denna ilska krävde en kanal. Arg ung lärarinna i syfte att kanalisera tar därför på sig jacka, skor och bister min och går för första gången hem till eleven och ringer på. Ställer sig med pondus i hallen och berättar om hur arg hon är.

 Det bet. Ungen generad, förvånad och spak, mamman besviken. 1-0 till arg lärare. 1-0!

Blogginspirationen kommer verkligen i vågor. De senaste dagarna har det varit kav lugnt. Vill liksom inte sänka mig alltför ofta  till nivån då jag redogör för vad jag ätit till lunch. Jag vill ju ta er med storm. Japp.

Nåväl. Nu ska jag ta er med storm: Har en tämligen lugn och händelsefattig helg bakom mig. Var på en liten fest i fredags utan ett uns alkohol i kroppen och det var som sig bör en intressant upplevelse. Jag kan inte riktigt frigöra mig från känslan av att man är sekunda vara om man inte halsar rödtjut som de andra. Litegrann närvarar man på andra villkor, och jag är inte helt bekväm med den känslan. Samtidigt är jag helt på det klara med att jag vill skära ner på det rena slentriandrickandet. Bättre då att kräma på ordentligt den dagen det faktiskt händer något. Antar att jag bör vänja mig vid att vara sekunda vara. Sämre kan man ju ha det.

Jag har också ett genant erkännande att göra. En bekännelse. Usch. Som ni redan vet förhåller jag mig ytterst skeptisk till de så kallade modebloggerskorna och deras texter samt i viss mån också klädval. Jag såg faktiskt hela fem fashionistas igår på stan med prinskorvsbälten. Joho. Jag lovar. Hur som helst. Plagget shorts är ju något jag i alla tider förknippat med sommar, bruna ben, badminton och...män. När plagget sedermera dök upp på var och varannan blogg, med nylonstrumpbeklädda ben samt stövletter, var jag den första att skratta högt och rått. Fy faaan vad fult! Vet brudarna inte att det är vinter? Att de inte är män utan just brudar?

Harkel. Vad hänger just nu i min klädkammare? Tio poäng och en puss till den som gissar rätt.

Trogna läsare av bloggen undrar säkert var jag fått min känsla för perfektion ifrån. Mången har legat vaken natt efter natt, räknat får och slitit sitt hår; hur kan det komma sig att denna Mystic skriver så klanderfritt, så felfritt, så liksom pedantiskt? Förklaringen stavas Margit. Huvudsaklig upphovskvinna och tillika moder till mig. En kvinna som gick under namnet Miss Wettex på jobbet. Ett under av pedanteri. Flyttar man en av hennes krukväxter fem centimeter så upptäcker hon det inom en kvart. Ämnar man lägga något i en av husets två papperskorgar är det väck nästan innan man hunnit släppa det. Jag lovar.

Margit besökte mig i helgen. Efter i runda slängar en halvtimme upptäckte jag att mina soffkuddar ändrat plats i soffan. Jag var inte sen att anklaga nämnda moder och fick genast en stark dementi; Varför skulle jag flytta på dina soffkuddar? Vis av erfarenhet stod jag emellertid på mig och framhärdade i mina anklagelser. Först kunde mamma Margit inte erinra sig att hon låg bakom denna manöver, men allteftersom tiden gick och min pondus växte kröp sanningen så sakteliga fram. Margit hade, liksom per automatik, flyttat kuddarna - till en enligt henne mer estetisk formation. Rätt ska liksom vara rätt.

Nåväl. Efter ytterligare en timme eller två kikade jag in i mitt sovrum. Också där fann jag att kuddarna vållat mamma stort lidande. Den långa cylinderformade kudden på sängen hade nu förpassats till en, förmodligen, mycket mer lämplig plats. Även böckerna på nattduksbordet hade fått sig en omgång. Inte bara det. I stort sett allt var omplacerat någon millimeter hit eller dit. Det enda som verkade orört var dvd-spelaren. Den törs Margit inte röra. Skräcken efter vår senaste dvd-kväll har nämligen ännu inte lagt sig. Efter att gemensamt ha börjat titta på en film begav jag mig till krogen; och lämnade mamma själv med film och nämnda apparat. Mitt i natten, när jag behagade komma hem, hittade jag mamma sömnlös och uppskakad; Jag försökte hur länge som helst att spola tillbaka filmen, men jag lyckades inte. Kan inte du göra det?

Mamma. I love you.

Mjo. Jag må vilja framstå som en råbarkad rackare. En mänsklig teflonpanna när det kommer till sentimentalitet. En veritabel tuffing.

Jo jävlar.

När elev M - som jag i snart tre år haft ordentliga problem med att skapa en relation till, och som jag sällan eller aldrig gör något annat än tjatar på, instruerar eller förmanar....när elev M, som knappt ser på mig när jag talar med honom, när elev M, som jag länge trott måste tycka rejält illa om mig, när elev M ber mig stanna en stund i kapprummet efter dagens slut och när elev M med generad uppsyn ur sin ryggsäck halar fram detta


och förklarar att han vill uppvakta i efterskott på den Internationella kvinnodagen...

...då ger jag blanka fan i att spela kall och ball. Jag bara smälter och tackar mig själv för mitt fantastiska yrkesval.

Mmmm. Rolig fredagkväll blev till pissig fredagnatt, deppig lördag samt till seg söndag - med begynnande förkylning. Så trevligt! Det var ju bara knappa en och en halv månad sedan jag senast var sjuk. Jag ser verkligen fram emot ännu en omgång med ändlösa floder av snor, halsont och få eller inga besök på gymmet.

Kretinen som norpade min mobil har inte ens den goda smaken att droppa simkortet och göra luren till sin egen. Nej då, i morse när jag ringde till den för den miljonte gången i ordningen var den plötsligt på. Och efter tredje signalen svarade han/hon/den/det, men sa inte ett ord. Jag däremot sa med myndig stämma att telefonen är min och att jag vill ha tillbaka den (pondus, mina vänner, pondus.). Så det så. Marsch pannkaka. Det torde ha gjort ett väldigt intryck på nämnde kretin, som behöll telefonen på ett par, tre timmar till, ackompanjerad av mina återkommande ilskna signaler. Hoppas tjyven blev  livrädd av mina kraftiga ordval och att denne har förvaltat de 11 kronor som fanns kvar på mitt kontantkort väl.

Aaaaaaaaaah. Så löjligt skönt att det är fredag! Har firat det hela genom att bära uppsatt hår, rutig kjol och strikt kofta i klassisk lärarinnetappning. Jag inledde de stora festligheterna redan igår kväll klockan 22 genom att somna som en gris. Vaknade 9 timmar senare och var redo för en hejdundrande dag.

Nu är klockan 14 och jag har just anlänt hem efter en lagom ansträngande arbetsdag. Om en och en halv timme bör jag så sakteliga bege mig till järnvägsstationen och före det ska jag tvätta håret, stryka lite kläder samt punktstäda. 15:45 rullar ett Reginatåg in på perrongen och ystra som kalvungar kommer Mari och Lisette att studsa ur sin vagn. Här ska shoppas hejdlöst, ätas, drinkas och - till min stora förskräckelse - även discodansas. Alla som känner mig vet att det krävs en ansenlig mängd sprattelvatten för att så ska ske.

Skål.